Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ väsende, nu varit en rik eftersökt fröken.

      Vidare var Nanny gubbens stolthet.

      Ty då Ragnar, som tidigt fick lära sig att sörja för sig sjelf, satte sjön och det tunga dagsarbetet – hvilket alltid skedde med gladt mod – framför all öfverflödig kunskap och lärdom, och Calle icke ens begrep mer än hvad som var nödigt för att läsa sig fram för presten, var deremot Nanny den, hvilken med begärlighet lyssnade på faderns ord, då han lärde och förklarade henne saker och händelser, som för hennes omgifning voro främmande.

      Och sedan med hvilken begärlighet läste ej Nanny de få böcker faderns bibliotek innehöll!

      Hon hade ett tydligt begrepp om historien, hon intresserade sig för eller afskydde de der framställda hjeltarne och hjelteqvinnorna, hon sympatiserade med alla lidande och förtryckta, men hennes oändligt kärleksfulla hjerta kunde ej heller neka sig att sympatisera med de lyckliga, fastän hon alltid måste sucka, då hon läste om dem.

      Men sedan hon suckat öfver dessa varelser, som lefvat, suckade hon för dem, som lefde.

      Hon fasade – så högt hon än älskade sina syskon – för den dag, då hon skulle förlora sin far, i hvilken hon dyrkade ett slags högre väsende.

      Och hon ryste och bäfvade, när hennes tankar kommo att dröja vid den tid, då någon man allvarsamt skulle kasta ögonen på henne – det fans de som redan gjort det – för att utse henne till sin hustru.

      Hvem kunde det väl bli, om ej någon bonde … eller någon skutskeppare … eller – än värre – någon af socknens handtverkare?

      O, det vore omöjligt!

      En sådan kärf, rå och kallsinnig man skulle skrämma henne till döds! Huru skulle väl hon bredvid honom våga ens tänka så som förr, huru åt honom kunna meddela hvad hon så ofta i sitt hjerta kände… Nej, nej, hon måste förblifva ogift … ensam – alltid ensam.

      Kanske ingen bonde heller vill ha henne? Hade väl en enda af dem, då hon midsommaraftonen vågat sig till deras dansar, bjudit upp henne! Nej, endast med dumma och blyga blickar hade de betraktat mamsell Nanny – hon var ju ej deras gelike.

* * * * *

      Det var aftonen efter den, på hvilken Nanny haft det ovanliga mötet vid källan i dalen.

      Hela dagen hade hon med oförtruten flit, ehuru då och då något förströdd af minnet, hjelpt sin svägerska med hushållet, barnen och väfnaden. Men nu hade hon tagit sig ledighet, för att fly upp till sin kammare, der hon var fullkomligt ensam med sig sjelf.

      Denna ensamhet var så ljuf.

      Utom den lilla pinn-soffan, som var Nannys sofplats, egde denna hennes fristad en liten bokhylla, tre eller fyra blomkrukor, en drag-kista och ett sybord, de begge sednare förfärdigade af Calle, som kunde snickra, då han ville, och han hade fordom velat göra allt åt Nanny.

      Men på sednare tiderna roade det honom synbarligen mera att göra allt för Magda.

      Magda hade, om hon så velat, kunnat behandla honom som en hund, blott hunden fått slicka hennes hand. Men Magda var god och använde sitt välde endast för att få Calle att dubbelt mot förr hålla i vid utarbetet.

      Inom hus var Calle till det mesta barnpiga. De små trifdes så innerligt väl hos honom, emedan han älskade dem, och alla barnen i grannskapet älskade "fanten", som lekte med dem och alltid tog dem i försvar.

      Men såg han sina älsklingar undergå den brukliga hus-agan, då kom han i berserker-raseri – det var då han kallades "galne Calle"; ty som han var emot all handgriplig uppfostran, men ej rätt kunde uttrycka sitt system på annat sätt än genom att låta uppfostrarne sjelfva erfara verkan af deras system, så flög han utan försyn på både gammal och ung, och hans starka jernhänder utdelade då med passionerad ihärdighet de slag, hvilka han sedan gråtande erbjöd sig att sjelf i sin tur emottaga.

      Men man skrattade blott åt galne Calle och aktade sig så godt man kunde att låta honom se den hemliga delen af uppfostran. Deremot reste ingen bondmor till marknad, bröllop eller begrafning utan att hafva påtingat Calle, den vänlige barnvännen, att titta hem till "ungarna" – då kunde man så tryggt resa.

      Calles residens, loftet, hade blott en lafve, ett sönderskuret groft bord och en dito stol, på hvilken Calle alltid satt och vägde, under det han med halfslutna blickar liksom förstulet betraktade den på väggen hängande grönrandiga yllevästen eller någon annan gåfva, som Magda gifvit honom.

      Denna aftonstund – medan Nanny betraktade den del af dalen, der källan var belägen – satt Calle på sin nötta stol och blickade under lugg på en brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen befunno sig tvenne stora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en behaglig doft omkring sig.

      Sedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han så småningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog han munnen till ett godmodigt mysande.

      Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska väl kunnat lukta på syrénerna.

      Men för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans åstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för tum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre emot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.

      Men hastigt drog han sig tillbaka – han hade fått en tanke, som gjorde hans drag långa och bistra.

      Och nyss syntes han likväl vara så lycklig!

* * * * *

      Nanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan – aldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande som i qväll – Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in med sina egna, höga och långa steg.

      "Tack!" sade Calle.

      Nanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som hon i går hört.

      "Tack!" sade Calle än en gång.

      Nu spratt Nanny till och vände sig om.

      "För hvad då?"

      "Rosorna, vet jag!"

      "Hvilka rosor?"

      "Kors!"

      Calle började småle och titta i väggen.

      "Har du fått några syréner in till dig, Calle, så är det icke jag som gifvit dig dem."

      "Jaså – det är väl lill-Kerstin då?"

      "Nej, käre Calle du, det är den som är snällare än både jag och lill-Kerstin!"

      "Hvem kunde det vara?"

      "Magda, förstås!"

      "Asch"… Calle klef ett högt steg framåt… "Magda – jo visst ock?"

      "Fråga, så får du höra!"

      "Åh nej … men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt, fast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut, der de sitta i sin grönska."

      Och СКАЧАТЬ