Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ lite i knipan, oaktadt all din sträfvan, så blir det bra igen, då Jonsson kommer. Han måtte väl vara försigtig med varorna!"

      Ett sakta ljud från rummet gentöfver förkunnade att den lille vaknat, och genast reste sig den unga modern. Hon var en blomstrande brunett, mera täck än vacker och med en kraftfull bestämdhet i hela sin person.

      3

      Ett äkta par

      En knapp half fjerdingsväg från den "lafontainska" dalen – emedan de handlande personerna i denna lilla historia till en del ännu lefva, låta vi dalen gå under den pseudonym, som den redan erhållit – således en half fjerdingsväg från la Fontaines dal låg den egendom, som blifvit benämd Almvik och hvilken innehades af patron Fabian H., den der för något mer än ett år sedan inköpt den och ditflyttat med sin familj.

      Patronen och framför allt patronessan – den högmögende fru Ulrika Eugenia, sedermera på elegantare manér kallad Ulrique-Eugenie – voro begge folk tillhörande den förnäma verlden: åtminstone skulle den, som velat öfvertyga dem om motsatsen, haft ett helt och hållet otacksamt arbete.

      Mannen inbillade sig vara Brutus den andre, det vill säga att han var fullt säker på att den tid måste komma, då han till handling och kraft skulle uppvakna ur den tröga dvala, den sömnaktiga likgiltighet, hvarur han blott någon gång lyftade sig, när han behöfde undandraga sig sin hustrus tyranniska spira. Men det är att förmoda det stackars Brutus aldrig kom att vakna.

      Hvad beträffar fru Ulrique-Eugenie vurmade hon icke blott för qvinnans emancipation, hon hade redan längesedan satt den i verket, och för att gifva ett föredöme till denna samhällsvälgerning, hvilken hon ansåg af oberäknelig nytta, hade hon totalt emanciperat sig från det gamla budet att qvinnan skall vara sin man underdånig och hörsam.

      Den der eviga slentrianen att mannen är qvinnans hufvud påstod hon var alltför mycket öfverensstämmande med karlarnes egen fördel att ej vara en uppfinning af dem, som först öfversatt den heliga skrift: hon ville både lefva och dö på att, om hon finge se sjelfva urkunderna, hon aldrig i evighet skulle finna denna enfaldiga fras – något hvaruti hon visst hade rätt.

      I orten åtnjöt det rika patronaget stort anseende. Man var förtjust öfver bjudningarne till det vackra Almvik, och Almviks egare sågo gerna främmande, ehuru efter gästernas bortgång ofta nog de mest lifliga scener egde rum, hvarvid likväl frun merendels spelade ensam.

      Saken var, att det herrskare-system, som patronessan följde, på intet sätt hindrade henne från att vara lite smått, och icke så lite ändå, betagen i sin mans rosenröda kinder och sömniga ögon. Derjemte var hon dock ytterst rädd att någon annan delade hennes smak. Men om hon led af sin egen svartsjuka, led hon ej mindre af sin mans brist på denna känsla: ännu hade hon i detta fall icke haft någonting att förlåta.

      Det är under herrskapets lilla aftonpromenad i trillan – vid middagspromenaden begagnades kaleschen, liksom jagtvagnen uteslutande tillhörde morgonpromenaden – som vi göra deras bekantskap.

      Patronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han jemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom, hitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden, lille Eugen Ulrik … patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att göra sig älskvärd.

      Han visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt barn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat sig, beslöt han att – figurligt taladt – hellre qvarblifva der hela dagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.

      Det var ändå en opposition!

      Knappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig på annat sätt, om ett annat fel varit i fråga – men nu hade han blott sofvit.

      "Bevars," sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med parasollen i vädret, "bevars, hvad du är för en älskvärd man!"

      Detta ämne hörde till fruns älsklings-temata.

      "Jag sköter ju tömmarna!"

      "Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?" (Tystnad.)

      "Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka afund … om någon händelsevis såge oss – det vill säga dig, men icke mig – kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal käring!"

      "Nå, kära Ulrique-Eugenie!"

      "Kära Ulrique-Eugenie har ej fyllt 38 år ännu, och om du råkar till att vara två fattiga år yngre, så skulle jag tro att det icke borde hindra dina känslor att spela åt ett visst håll."

      "Tvertom, min vän, tvertom!"

      Patron Fabian log i mjugg.

      "Jag vet icke hvad det är för en ton du har, då du säger det der… Hörpå, min älskade Fabian, låtom oss sluta fred! Jag är ej långsint … din hand, gubben lilla!"

      "Du är alltid godheten sjelf, min vän!"

      "Tack, du ömma själ… Men vet du hvad jag egentligen skulle säga?"

      "Nej, jag gissar ingenting!"

      "Jo, ifall du blott kastade ögonen på en annan qvinna…"

      "Äh, gudbevars!"

      "Ja, du må visst säga gudbevars, ty jag är icke den hustru, som låter trampa sina rättigheter under fötterna!"

      "Vet jag icke det!"

      "Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det: jag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det ringaste."

      "Söta Ulgenie!"

       Ulgenie var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon tillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara rätt öfverdrifvet ömt – hon var en känslofull qvinna – hette det "töta Ultenie!"

      För denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och troligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty den emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på sin man, och sade i förändrad ton:

      "Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten i äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men – för att öfvergå till något annat – det är nu flera dagar sedan du var ute och jagade, min bästa Fabian … det måste du göra i morgon!"

      Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg honom i verksamhet.

      Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: "den här tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit", eller: "den här gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det han genom sin manliga skicklighet förvärfvat" – då fans ingen annan utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar för qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att se sina önskningar gäckas.

      Emellertid led promenaden till slut.

      Patron СКАЧАТЬ