Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ det här brefvet, så vet jag visst att du önskar att du hade vingar för att flyga till Masthugget i Göteborg, och om jag finge se dig komma i luften med alla våra små guds englar (Herren hålle sin hand öfver dem!) rundt omkring dig, så tror jag att jag måste gråta, ty ingen manhaftighet stode emot den synen, och straxt kastade jag mig emot dig för att fånga både dig och dem.

      Men nu fångar jag endast mina egna tankar, för att sätta dem i den rätta kursen, och så styra de åter till dig, Magda lilla, med helsningar och underrättelser att jag välbeställd, efter god resa och vid god helsa, är kommen till Göteborg med briggen Sara Christina den 8:de i denna månad.

      Jag hoppas att far blifvit uppkryad af sommarluften och gröngräset – det är så friskt och vackert hemmavid, och du och Nanny göra nog, mina böner förutan, allt hvad I förmår att ställa väl till för far och att muntra honom, när han är kraslig till humöret och helsan.

      Då vi lågo i Kanalen, hade jag en grufsamt stygg dröm. Men drömmar rinna som strömmar, och jag hoppas att intet annat kan vara för handen än lite bekymmer såsom vanligt vid denna tiden.

      Våren är alltid värst, emedan vintern tagit med sig hela den förtjenst, som på hösten kommit in.

      Nånå, vi äro också många munnar. Gud välsigne barnen – när de bli stora, sträfva de för oss tillbaka – och jag (det såg du nog) blef likså glad för lille Manne som för lille Konrad, fastän två kommit emellan, och skulle vår Herre äfven nästa år skicka oss en likadan gåfva, så fäller jag icke modet ändå.

      Jag hade ärnat att innesluta något penningar i brefvet, men min själ får jag icke vänta tills Jon Jonsson, som är här med sin skuta, reser hem i nästa vecka, ty jungman Rask – med hvilken jag skickar in detta till posten: sjelf kommer jag icke ifrån, emedan det är under lossningen – är icke så alldeles att lita på, om han råkar på någon krog: han kunde nog i ovarsamheten tappa brefvet.

      På förhand säger jag ifrån att det blir helt lite kontanter denna gång, men i stället är det varor, som jag lyckats smugla med mig in. Jon Jonsson har lofvat att föra också dem med sig hem, och så faller det sig åter en liten vinst på handeln. Det är socker, kaffe, tobak, bomullsgarn och en packe dukar.

      Du, kära Magda, tar den förnämsta, half-shalen, som ligger ofvanpå. Nanny skall ha den der näst i ordningen, och Calle den blårosige näsduken i botten.

      Åt far följer en kagge rom, samt lite smått åt barnen.

      Du tror aldrig – men det tror du ändå – hur roligt det är att neka sig sjelf allt som är möjligt, för att tänka på dem, som hemma gå!

      Gossarna säga att jag liknar en tiger om bord, och visst nog är jag icke sådan till sjös som jag är i brefvet till dig, eller när jag är hemma hos dig. Men så har jag också ofta nog anledning att vara uppbragt af stor ledsnad, då jag ser pojkarna – dem jag älskar liksom lemmar af mig sjelf, ty i manövrerna ha de få sina likar – i hvarenda hamn supa upp mer än hälften af hyran, den de behöfde gömma hem, de likså väl som jag. Men det lönar icke att predika, fastän jag aldrig kan låta bli det, och oss emellan, fins ingen af dem som icke i en knapp vändning ville våga lifvet för den der tigern – nånå, de veta att icke heller han skulle besinna sig på att, om det så gällde, slita dem ur sjelfva hafsfruns armar.

      Men hör på, Magda lilla, till sist ett ord apart!

      Jag är icke så fin och kunnig af mig jag som far varit i sina dagar, men jag har ändå vett och ömma känslor, och jag vill icke mera såra dig, än jag ville gå åstad och göra en skamfull gerning. Men det är så, bör du veta, att någon ringt för mina öron om en viss man, som jag förr en gång haft lust att vrida om nacken på, emedan han, under det vi sutto i Guds hus, oftare såg på dig än på presten.

      Men får jag, när jag kommer hem, förnimma att smilurn på Almvik kastat sina nät i mitt farvatten, ja, har han bara tittat åt den leden, så må han skylla sig sjelf. Nå, jag litar på dig som på gull – det var icke annat jag ville säga.

      Och nu farväl, mitt hjerta och min blomma!

      Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och

      så till syskonen och barnen från

din trogne man Ragnar Lönner.

      P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en stor fyr geschvindt springa i vanterna – men nu får jag belägga, annars, märker jag, går jag åter till segels.

      Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon läste samma sak förra gången.

      "Jag ville önska", yttrade hon, innan gubben hann säga något, "att Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som far icke smakat annat än fisk, bröd och potatis – ack, den som kunde skaffa lite kött!"

      "Åh, prat, barn – fisken är en välsignad föda."

      "Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre eller en hare – det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på det: allt skall till herrgården!"

      "Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla hvad som icke är för fattigt folk!"

      "Nå, det vet jag visst – när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han ju till månget godt mål!"

      "Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego."

      Medan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt på "fanten", hvars ansigtsmuskler rycktes af och an – om till skratt eller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i handen, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som ständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.

      "Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!" svarade hon med en röst af kufvad harm. "Det är nog sant att han blifvit närgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar var hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som reder mig!"

      "Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne… Den dåliga menniskan!"

      "Ja, nog är han det alltid … men, som sagdt, det är icke för någon enfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och klor, om det gäller."

      "Godt, mitt barn," svarade svärfadern leende, "det är ej för intet du är dotter till en länsman, och en länsman, som tog sin person i akt ändå – men du var uppfödd till bättre än du fick."

      "Jag … så far talar!"

      "Du kunde hafva fått till man din fars efterträdare. Han sitter vid gård och grund han, medan du sitter i fattigdom."

      "Än se'n, är det icke bättre att ha kärleken med fattigdom, än välstånd utan den? Fins det måntro någon hyggligare styrman i verlden än Ragnar? Och så visst blir han kapten, när han får råd att rätt läsa navigation, СКАЧАТЬ