Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ egen hustrus behag!

* * * * *

      "I Guds namn," ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på gården, "hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från trappan … aldrig kan det väl vara systerson min heller – fast kanhända är det ändå lille Gottlieb?"

      "Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa moster Ulrika!" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror Fabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin hustrus infall att bjuda "den der glopen" till Almvik.

      Det vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.

      När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie, sedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog förut, den andra tékoppen:

      "Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse – du ser bra ut, din skälm – är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på apostlahästarna?"

      "Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min hvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt förtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten – och härmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den icke varit synnerligt tung."

      "Än linnet då, kära barn?"

      "Huru … linnet – skulle jag förolämpa min egen köttsliga, förträffliga moster genom att föra sådant med mig?"

      "Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!"

      "Du har nu icke mer än fyra realiteter, min son," sade mamma, då vi inventerade denna del af min egendom, "men det betyder ingenting: när du reser hem igen, får du gå på ångfartyg, ty då har du säkert tjugefyra!"

      "Jaså, jaså," sade moster Ulgenie skrattande, "jag märker nu klart af hvad slags folk du är!"

      "Af hvilket slag då?"

      "Af det, som aldrig kommer i förlägenhet, min unge herre!" yttrade farbror Fabian med en ton, beräknad att vara riktigt dräpande.

      Det var roligt för honom, stackars karl, att någon gång i sin tur få dräpa någon.

      Men Gottlieb var icke den som så lätt blef slagen ur brädet.

      "Farbror träffar riktigt hufvudet på spiken!" utbrast han med ett uttryck af tacksam hyllning åt farbroderns omdöme. "Jag misströstar också icke att, just genom den egenskap som farbror omnämde, kunna arbeta mig fram i verlden, ehuru sonen af en fattig kronofogde med stora skulder och en stor barnskara eljest icke synes ha alltför stora utsigter till lycka."

      "Men hvilka äro dina utsigter?" återtog patronessan med en mera värdig min.

      "Jag har ej mer än en."

      "Hur ter sig den då?"

      "Min plan är helt enkel. Jag har nu tagit kameral-examen och blir i höst pappas biträde i stället för de båda, som han förut haft – han slipper då föda och löna mer än ett; men jag, som tänker arbeta för tre och i allo bli ett mönster af drift och ordning, hoppas ställa mig så fiffigt hos landshöfdinge-embetet att jag får arrendera tjensten af pappa, som är för sjuklig att sköta den rätt. Längre fram, då han tar afsked, erhåller jag den … se der min marsch-ruta!"

      "Du är en slug gosse, min lille Gottlieb!"

      "Åh, kära moster, för att följa den stråkvägen erfordras icke mycken slughet."

      "Så vill det åtminstone förstånd till för att icke i unga åren svänga in på galna afvägar eller drömma bort tiden i fåvitsko."

      "Nå, hvad drömmeriet beträffar har det ingen fara för den, som icke eger mer än sitt hufvud och sina händer. Skall man ha glädtiga drömmar, så får man icke vara i oro öfver hvad man skall äta, när man vaknar."

      "Bra, bra… Går din förnuftiga plan i verkställighet – hvad jag ej tviflar på, just emedan den är enkel och klok – så är det icke blott till ditt eget gagn, utan äfven till dina föräldrars: de få en säker hjelp i dig – du blir alltid en god son."

      "Det är just derföre, moster, som jag, och ingen främmande, måste bli föreståndare för eller egare af pappas tjenst. Hade jag icke tänkt på alla de mina, så skulle jag nog ha gått en annan väg – men han är bra den här också."

      "Och du ärnar skänka oss nöjet af ditt sällskap i sommar?" inföll patron Fabian.

      "Ja, med farbrors tillåtelse – denna bjudning kom förträffligt till pass vid den ledighet jag nu har."

      "Seså, min käre systerson," inföll patronessan i det hon steg upp, "låt oss nu söka ut ett rum åt dig!"

      "Systerson, systerson – på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke snarare ut att vara kusiner!"

      "Sådan skalk till gosse!"

      "Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt moster!"

      "Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag yngst – och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till."

      "Och lyckan och rikedomen sedan… Stackars mamma: alltid bekymmer, sjukdom, barn, små omständigheter, men – gud vare lofvad – ändå ett engla-tålamod."

      "Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?" sade patronessan med en ömt frågande blick på sin man.

      "Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!"

      Patronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.

      "Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!"

      "Söta Ultenie!"

      Systersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.

      "Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma för hvarandra – eller kanske är det för mig … i det fallet behöfva de icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt eget behag, blott mam lemnar mig samma frihet."

      4

      Kammaren och Loftet

      Såsom man vet var det Nanny som herrskade öfver kammaren, och från lång tid tillbaka utgjorde den hennes lilla helgedom, en helgedom, hvilken inneslöt hennes få, men så mycket kärare skatter.

      Nanny var den gamle faderns ögonsten.

      Hon var icke blott född flera år efter den yngste af sina bröder, hon var också begåfvad med ett lättfattligt, vekt och djupt känsligt sinne. Hon var så att säga en lefvande ton från de harmoniska drömmar, som gubben en gång hoppats att få se förverkligade.

      Nanny, СКАЧАТЬ