Orestes. Euripides

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?

      Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.

      Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?

      Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, ₂₇₅

      Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.

      För mina nidingsvärf ej du förtvina må;

      Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,

      Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,

      Som, manande till aldrarysligaste brott, ₂₈₀

      Med orden mig förtjuste, men i saken ej.

      Jag menar, att om jag min far, lifslefvande

      Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?

      Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,

      Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. ₂₈₅

      Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,

      Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.

      Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,

      Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige

      Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, ₂₉₀

      Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,

      Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,

      Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.

      Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.

      Nu, stackars syster, gå du i palatset in, ₂₉₅

      Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,

      Och tag dig mat, och dig också i bad begif.

      Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet

      Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är

      Mitt enda stöd; och – som du ser, ej annat finns. ₃₀₀

      ELEKTRA.

      O nej, med dig jag ville gernast både dö,

      Och lefva. Så är saken; om du doge bort,

      Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,

      Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,

      Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! ₃₀₅

      Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,

      Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!

      Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,

      Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.

      (afträder.)

      KHOREN.

      O ve, ve! | Stroph, ₃₁₀

      Snabbfotade och bevingade,

      Höga gudinnor, er,

      Som fröjdtomt säte besitten bland

      Tårar och jemmer,

      Svarthyige Eumenider, som kretsen ₃₁₅

      Vida ethern igenom, krävande

      Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,

      Eder anropar jag, eder anropar jag:

      Nu Agamemnons son tillstädjen för-

      gäta sitt raseri, det vilda. ₃₂₀

      Stormande! Hvad olycksqval

      Dig, usle, drabbade, till undergång.

      Sen du oraklet tog emot, som Phoibos

      Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,

      Der jordens medelpunkt sägs gömd. ₃₂₅

      O Zeus, Zeus | Motstr.

      Barmhertighet, hvar? O hvad blodig

      Strid, som nu förestår

      Dig, usling, gripande dig an; och tårar

      Mänga med tårar ₃₃₀

      Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär

      Din moders blod, och dig vansinnig gör!

      Derför veklagar jag, derför veklagar jag.

      Den stora lyckan ej bland menskor trifves.

      Se, seglet på den snabba båt. ₃₃₅

      Hur det af stormen-sönderrifves:

      Så lyckan öds, tills sista spillren drifves

      Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.

      Ty hvilken annan ätt tillförene,

      Än den, som genom gudsgiftermål ₃₄₀

      Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?

      (Menelaos kommer.)

      Se, der har vi kongen, der kommer

      Menelaos, vår drott, af sin praktskrud

      Genast igenkänd,

      Att han af Tantaliderna en är. ₃₄₅

      O du, som med tusenskeppiga flottan drog

      Till Asiens kust,

      Hell dig, du lycka och framgång haft,

      Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!

      MENELAOS.

      O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, ₃₅₀

      Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,

      Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt

      Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.

      Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,

      Och huru han af egen maka mördades. ₃₅₅

      Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna

      Sjömännens СКАЧАТЬ