Orestes. Euripides

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. ₂₁₀

      ELEKTRA.

      Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!

      Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?

      ORESTES.

      Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.

      Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.

      ELEKTRA.

      Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, ₂₁₅

      Att om min broder taga vård med systershand.

      ORESTES.

      Med sida sida understöd, och tofvigt hår

      Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.

      ELEKTRA.

      O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,

      Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! ₂₂₀

      ORESTES.

      Mig luta åter mot min bädd! När raserit

      Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.

      ELEKTRA.

      Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd, En rätt olustig ting, men nödig mellertid.

      ORESTES.

      Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. ₂₂₅

      KHOREN.

      En kinker är den sjuke, af förlägenhet.

      ELEKTRA.

      Säg, om du föttren emot marken foga vill,

      Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.

      ORESTES.

      Rätt gerna; – ty det liknar sig till helsa dock, Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen. ₂₃₀

      ELEKTRA.

      Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,

      Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.

      ORESTES.

      Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.

      Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.

      ELEKTRA.

      Vet Menelaos kommen är, din faders bror; ₂₃₅

      I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.

      ORESTES.

      Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,

      Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?

      ELEKTRA.

      Han kommen är, – du lita kan på mina ord —

      Och bringar Helena från Troias murar med. ₂₄₀

      ORESTES.

      Om han allena räddats, vore han mer säll.

      Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.

      ELEKTRA.

      För klick berömligt födde Tyndareus ett par

      Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.

      ORESTES.

      Var du de styggor olik; ty det unnes dig. ₂₄₅

      Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!

      (börjar rasa.)

      ELEKTRA.

      Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!

      Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.

      ORESTES.

      O moder, jaga ej – jag ber dig – mot mig så

      De blodbesölade, ormlika qvinnorna! ₂₅₀

      Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.

      ELEKTRA.

      Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;

      Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.

      ORESTES.

      O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,

      Vildblickige prestinnor i tartarens djup. ₂₅₅

      ELEKTRA.

      Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,

      Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.

      ORESTES.

      Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,

      Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.

      ELEKTRA.

      O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? ₂₆₀

      Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.

      ORESTES.

      Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,

      Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,

      Ifall med raseri de skulle skrämma mig.

      ELEKTRA.

      Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? ₂₆₅

      ORESTES.

      Såframt han ej från mina ögon drager hän.

      (till Erinnyerna)

      Ha, hören J, och sen J ej de vingade.

      Från säker båges sträng afskjutna pilarna?

      Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.

      På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! ₂₇₀

      (något sansad.)

      O СКАЧАТЬ