Orestes. Euripides

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ style="font-size:15px;">      Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!

      Viken härifrån fjerran,

      Fjerran från bädden hans!

      KHOREN.

      Se, jag hörsammar.

      ELEKTRA.

      Ack, ack, som pipans andedrägt ₁₄₅

      Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!

      KHOREN.

      Välan, så stilla som herdepipans

      Min stämma är.

      ELEKTRA.

      Rätt så!

      Träd fram, träd fram, kom stilla hit,

      Kom stilla hit, och gif besked, hvarför ₁₅₀

      J ändtligen komne ären.

      Ty länge redan på sin bädd han ligger.

      KHOREN.

      Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.

      ELEKTRA.

      Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?

      Han andas ännu, ₁₅₅

      Med korta suckar.

      KHOREN.

      Ack, den olycklige!

      ELEKTRA.

      Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.

      Som ljufvaste lisa i sömnen finna.

      KHOREN.

      Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!

      ELEKTRA.

      Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,

      Ultalte, då min moders mord,

      Det afskyvärda,

      Från Themis' trefot bjöd orakelguden. ₁₆₅

      KHOREN.

      Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.

      ELEKTRA.

      Du honom med ditt skri, osäl- la, har nu ur sömnen väckt.

      KHOREN.

      Jag tror han sofver ännu.

      ELEKTRA.

      Vill du ej från oss, från borgen ₁₇₀

      Strax tillbaka, slutande ditt oljud,

      Vända foten hän?

      KHOREN.

      Han sofver.

      ELEKTRA.

      Rätt du sade.

      KHOREN.

      Heliga, heliga natt, Str. 3.

      Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, ₁₇₅

      Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad

      Till Agamemnons palats;

      Ty af bekymmer, och olycksfall

      Vi förödas, vi ödas ut.

      ELEKTRA.

      J stojen än. ₁₈₀

      KHOREN.

      O nej!

      ELEKTRA.

      Tyst, tyst

      Om du från bedden träder, slutande

      Din muns tumult, du goda, honom skänker

      den stilla glädjen utaf sömnens ro.

      KHOREN.

      Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.

      ELEKTRA.

      Döden blir det, och hvad eljes? Ingen ₁₈₅

      Matlust han numera har.

      KHOREN.

      Hans slut är ögonskenligt.

      ELEKTRA.

      Oss har Phoibos offrat upp.

      Fordrande ett styggt, förbjudet blod

      Af mor, som drap vår far. ₁₉₀

      KHOREN.

      Rätt så; men rysligt dock!

      ELEKTRA.

      Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.

      Huldaste moder, som ödde

      Fader min, och oss båda, barnen dina.

      Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, ₁₉₅

      Ty bland döda du är, och mitt lifs

      Ädlare del bortflyktar

      Under suckar och hjerteqval,

      Under nattliga tårar. Men oförmäld,

      Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar ₂₀₀

      Städs olycklig jag släpar fram.

      KHOREN.

      Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.

      Att ej din broder der må dö, förrän du vet.

      Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.

      ORESTES (vaknande.)

      Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, ₂₀₅

      Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?

      Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.

      Hur önskansvärd gudinna för beängslade!

      Men СКАЧАТЬ