Valda Berättelser. Lagerlöf Selma

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen. “Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

      “Han skall inte göra sig besvär med62 att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

      “De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge63 utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på64 hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem. ‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

      Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

      “Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ‘Det var65 ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.66 Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss67 stenflisor och beto i dem. – ‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. – ‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

      När prästen hade hunnit så långt68 i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på69 malmer och stenarter?” frågade han. – “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

      “Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande70 utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. “De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen71 skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

      “De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet,72 så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta73 och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

      “Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm.74 Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

      Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

      “Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik75 som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

      “Prästen åkte in till76 Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

      “Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

      ‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

      ‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

      ‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

      “Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.77

      ‘Har ni många sådana här stenar78 i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

      ‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

      “Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

      ‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn,79 för detta är silver!’

      ‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

      “Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt80 för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

      Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

      “Det gick väl så”,81 sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

      “Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

      “Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.82

      “När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom83 och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg СКАЧАТЬ