Nordmanna-Mystik. Bååth Albert Ulrik

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ solen höll på att gå ned, nådde Torsten och mön ned till skeppen. Hans män voro då segelfärdiga, och de blefvo glada, när de sågo honom.

      Han steg ombord med kvinnan; de styrde till hafs och landade omsider vid Norges kust.

      Vid jultiden drog Torsten till konung Olof, som då vistades i Trondhjem, och öfverlämnade till honom de dyrbarheter, som konung Gudmund skänkt, samt hornen Hvitingarne och många andra klenoder.

      Han förtalde konungen sina äfventyr och visade honom mön Gudrun, och konungen tackade för gåfvorna, och alla rosade Torstens manhaftighet samt funno hvad som händt honom mycket märkligt.

      Sedan lät konungen döpa Gudrun och undervisa henne i den nya tron.

      Torsten lekte där om julen sin svänglek, och alla hade stort nöje däraf.

      Hvitingarne tömde man till Guds och de dödas åminnelse, och om hvarje horn voro två man. Men det gullkärl, som Gudmund tillsändt konung Olof, förmådde ingen dricka i botten mer än Torsten Husbarnet. Handklädet brann icke, när man kastade det i elden – det utkom därur renare än förr.

      Sedan omtalade Torsten för konungen, att han önskade hålla bröllop med Gudrun, och kung Olof gaf sitt samtycke. Det blef ett präktigt gille.

      Första natten, när brudparet kommit i bädd och förhänget fällts ned, brast en bräda lös i väggen. Det var Agde jarl, som kom för att dräpa Torsten; men emot honom slog en så stark hetta, att han ej vågade sig in i kammaren utan drog sig tillbaka.

      Och i detsamma kom konung Olof och slog honom i hufvudet med en guldsirad yxa, så att han försvann ned i jorden.

      Konungen höll sedan vakt där om natten; och när morgonen grydde, voro de bägge hornen Hvitingarne borta.

      Torsten stannade öfver vintern hos konungen, och han och Gudrun höllo mycket af hvarandra.

      Om våren bad han om orlof att åter få segla österut för att där råka konung Gudmund. Det fick han, och därtill bad kung Olof honom, att han måtte hålla sin tro oryggligt; »följ mera din egen vilja än deras där österut», sade han.

      De skildes åt i kärlek, och alla uppstämde böner för Torsten, ty han hade numera blifvit vänsäll.

      Efter en god färd kom han till Gläsesvallarne; och Gudmund tog emot honom med öppen famn.

      »Hvad har du sport ifrån Gerröds gårdar?» frågade Torsten.

      »Jag drog själf dit», svarade han; »och de lämnade strax landet i mitt våld. Däröfver härskar nu Hedrek Ulfhamn, min son.»

      »Hvar är Agde jarl?» frågade Torsten.

      »Han lät resa sig en hög, så snart I farit eder väg; och in i den gick han med stora rikedomar. Men hans män Jökul och Froste drunknade i ån Hamra den gången de redo från konung Gerröds gästabud. Äfven öfver Agde jarls land, häradet Grunder, härskar jag nu.»

      »För mig», återtog Torsten, »ligger det stor vikt uppå, om du vill dela med dig något af allt ditt välde, ty Gudrun synes mig böra äga arf efter sin fader jarlen.»

      »Rätt så, ifall du vill blifva min man», svarade Gudmund.

      »Ja, men då får du icke lasta min tro.»

      »Nej, det skall jag icke», slöt Gudmund.

      Sedan begåfvo de sig tillsammans till Grunder, och Torsten lade under sig häradet.

      Han byggde sig sedan en ny gård i Gnipalund, ty Agde jarl hade gått igen och ödelagt den gamla gården.

      Torsten vardt en stor höfding, och Gudrun födde honom snart ett svenbarn.

      Emellertid vardt han ständigt oroad af den spökande jarlen. En natt fick Torsten se, hur denne vandrade utanför gårdsledet, men han vågade sig icke in, ty kors var satt ofvanför hvarje dörr.

      Då smög Torsten sig bort till hans hög, som stod öppen. Han trädde in och tog hornen Hvitingarne, som han såg ligga där. I detsamma återkom jarlen, men Torsten skyndade ut förbi honom och satte kors öfver högens öppning. Därpå slöt den sig igen, och aldrig har man sedermera sport något om Agde jarl.

      Nästa sommar vände Torsten tillbaka till Norge och hade då åter med sig de båda hornen till konungen.

      Snart fick han emellertid nytt orlof att draga österut, till sina egendomar där; och konung Olof befallte honom åter att väl hålla sin kristna tro.

      Sedan hafva vi icke hört något berättas om Torsten.

      Men när konung Olof i slaget vid Svoldern försvann från sitt skepp Ormen långe, blefvo äfven hornen borta.

      Här sluta vi berättelsen om Torsten den hushöge.

_______________________________

      Konung Gudmunds tycke för människorna framträder äfven i den lilla

      Sagan om Helge Toresson

      En sommar var den norske härsesonen Helge Toresson tillsammans med sin broder Torsten Hadd på en handelsfärd norrut i Finnmarken, där de sålde smör och fläsk åt finnarne.

      Färden gick förträffligt, och när sommarn närmade sig sitt slut, vände de hemåt och kommo så en dag med sina skepp till det näs, som hette Vimund och där det fanns god skog.

      Här gingo de i land och togo en del masurträ.

      Helge kom då att vandra något längre in i skogen än de andra. Med ens föll ett stort mörker öfver näjden, så att han ej kunde finna vägen till sina skepp, och han varsnade tolf kvinnor, som kommo ridande fram ur skogen.

      Alla sutto de på röda hästar och buro röda dräkter, och deras betsel och sadlar glimmade som af guld.

      En af dem var öfverlägsen i fägring, och hon, den ståtligaste, betjänades af de andra.

      De stego af hästarne och läto dem beta i gräset. Sedan slogo de upp ett vackert tält. Det var prydt med strimmor af skiftande färg, och guld var inväfdt däri. De snidade hufvud, som sköto upp däröfver, voro förgyllda; äfven stången, som reste sig i dess midt, sken af guld och bar en diger guldknapp.

      När kvinnorna rest upp tältet, satte de fram bord därinne, och hvarjehanda förtäring vankades. Till sist tvådde de sina händer, och både vattenkannan och fatet voro af glänsande silfver.

      Helge Toresson stod där strax invid och betraktade alltsamman.

      Då vände sig den ståtligaste kvinnan till honom och sade:

      »Kom hit, Helge, och få dig dryck och mat här hos oss.»

      Han gick då till dem och fann, att drycken var fin, maten likaså, och kärlen voro vackra.

      Då borden blifvit borttagna, redde man till hvilolägren, som voro mycket praktfullare än människors sängar.

      Den fagra kvinnan sporde då Helge, om han ville hvila ensam eller bredvid henne; han frågade, hvad hon hette.

      »Jag heter Ingeborg», svarade hon, »och СКАЧАТЬ