Nordmanna-Mystik. Bååth Albert Ulrik

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ dansade den genom en glasglugg ut i det dike, som var gräfdt ikring borgen. Och därifrån sprang upp flammande eld.

      Då slutade man detta nöje och började dricka.

      När Gudmund och hans män gingo att sofva, tackade de Torsten, för det han gifvit sådan hjälp, att ingen olycka drabbat dem; men Torsten genmälte, att det kraftprofvet varit tämligen lindrigt.

      »Hvarmed skola vi månne i morgon förlusta oss?» sporde han.

      »Brottningskamp skall konung Gerröd låta anställa», sade Gudmund; »och hans män skola taga hämd; men vår styrka är tyvärr icke att jämföra med deras.»

      »Min konungs lycka skall stå oss bi», återtog Torsten.

      Nästa morgon gick enhvar ut att roa sig, bäst han kunde, medan matsvennerna dukade bordet.

      Sedan sporde konung Gerröd, om kämparne kände lust att brottas.

      Hans befallningar ville de lyda, svarades det.

      Därpå klädde de af sig och togo hetsiga nappatag med hvarandra. Och Torsten tyckte sig aldrig tillförene hafva sett sådana grepp. Allt skalf, när de föllo i tiljorna.

      Då trädde Agde jarls följeslagare Froste fram på golfvet och sade:

      »Hvem ärnar gå emot mig?»

      »Det blir väl någon, som det gör», utbrast Fullstark, Gudmunds man.

      Strax höggo de tag i hvarandra; det vardt en häftig brottning, och Froste var den starkaste. Han lyfte Fullstark upp på sitt bröst, i det han böjde sig långt tillbaka: men då satte den osynlige Torsten sin fot i hans knäveck, så att han stupade baklänges, och Fullstark föll ofvanpå honom. Hans nacke och hans armbåge krossades. Därpå reste han sig upp med möda och sade:

      »Icke ären I ensamme om munterheten här – hvarför stinker det så ur eder flock?»

      »Ifrån munnen räknadt, har näsan ej långt att lukta», svarade Fullstark.

      Sedan reste sig Jökul från bänken, och Allstark trädde fram emot honom.

      I fräsande raseri drabbade de tillsammans, men Jökul hade öfvertaget. Han ledde emellertid brottningen bort mot den bänk, där Torsten satt, så att denne fick ett fast tag i Allstark, och Jökul sökte sedan förgäfves att draga honom ifrån bänken. Så häftigt drog han, att han kom att stiga med fötterna ned i salsgolfvet ända upp till anklarne.

      Men då stötte Torsten den andre ifrån sig, så att Jökul föll baklänges och fötterna gingo ur led.

      Då gick Allstark hän och satte sig på bänken, men Jökul reste sig långsamt och sade:

      »Icke se vi alla dem, som sitta härinne på bänkarne.»

      Kung Gerröd sporde nu sin gäst Gudmund, om ej också han ville gifva sig i leken. Då denne sade sig ej hafva något däremot, befallte Gerröd jarlen Agde att taga hämd för sina män.

      Jarlen genmälte, att han vissligen för länge sedan upphört med all brottning, men han ville dock lyda konungen.

      Därpå togo de båda kämparne af sig kläderna, och aldrig hade Torsten förr sett en så trollvulen buk som på jarl Agde – den var blå som stål.

      Gudmund gick emot honom, och var han hvit i skinnet.

      Strax ilsknade jarlen till, och han satte näfvarne så hårdt i Gudmunds sidor, att magen buktade sig ned på benen, och bägge tumlade de vildt om i hallen, tills de kommo hän till Torstens plats.

      I detsamma kastade denne sig framför jarlens fötter, så att han snafvade och slog näsan i golfvet. Den brast, och fyra tänder rämnade äfven.

      Då jarlen reste sig upp, sade han:

      »Tungt faller gammalt folk, men tyngst, när två gå emot en.»

      Sedan de åter klädt sig, satte de sig alla samman med konung Gerröd till bords, och jarl Agde och hans män ordade lifligt om, att motkämparne begagnat sig af någon list; »ty», sade han, »jag känner alltid sådan hetta, när jag kommer i deras flock.»

      »Låtom oss bida vår tid», sade konung Gerröd; »måhända den uppenbarar sig till sist, som kan gifva oss besked härom.»

      Därpå fortsatte man att dricka; och tvänne nya horn blefvo inburna i salen. Dessa ägdes af Agde jarl; de voro väldiga och kallades Hvitingarne. Två alnar mätte de i höjd, och de voro gullbeslagna.

      Konungen lät dessa horn gå längs hvar sin bänk. Och skulle enhvar dricka ut dem i ett drag. Den, som ej orkade detta, hade att till munskänken betala ett öre i silfver.

      Glad drack man sedan, så länge dagen räckte, och när aftonen kom, gick man till hvila.

      Gudmund tackade då sin vän Torsten för det bistånd, han ånyo lämnat, och på hans fråga, när ett slut kunde väntas på detta gästabud, lydde svaret:

      »I morgon skola mina män rida sin väg; och jag vet, att konungen nu låter göra stora anstalter för morgondagen. In skall han låta bära det väldiga horn, som kallas Grim hin gode, en ypperlig klenod, full af trolldom och smyckad med guld. Ett manshufvud med hår och hull sitter på dess spets, och det äger talande tunga. Det förutsäger ännu icke timade händelser, och det vet, när ofrid kan väntas. Och varder det vår bane, ifall konungen af Grim får veta, att en kristen man dväljes ibland oss.»

      Torsten försäkrade, att Grim ej skulle komma att säga mera än hvad konung Olof tillät.

      »Men konung Gerröd tror jag vara nära döden», sade han, »och är det allt bäst, att I hädanefter följen mina råd. I morgon ärnar jag visa upp mig för honom.»

      Detta funno de vara ett farligt tilltag.

      »Nej», sade han, »Gerröd vill eder död – hvad har du mera att förkunna om Grim hin gode?»

      »Om det hornet är att berätta», svarade Gudmund, »att en medelstor man kan stå rak under dess svängning. I mynningen är det en alen bredt; och är den, som dricker mynningen klar, den största dryckeskämpen. Dock förmår konungen själf tömma hela hornet i ett enda drag.»

      »I morgon skall du», återtog Torsten, »fara i min skjorta, ty då mäktar ingen olycka nå dig, skulle ock gift gömma sig i hornets dryck. Kronan skall du taga af ditt hufvud och räcka henne till Grim hin gode. Sedan hviske du honom i örat, att du ärnar visa honom vida större heder än Gerröd, och därefter skall du låtsa, som om du drucke. Etter lurar i hornet, och därför skall du låta drycken glida ned i skjortan, som du hafver närmast dig. Då skall ingen skada ske dig, och när till sist dryckeslaget brytes, skall du genast låta dina män rida sin kos».

      Gudmund lofvade att lyda dessa råd.

      »Dör konung Gerröd», sade han, »så äger jag hela Jotunhem; men får han behålla lifvet, så varder det vår bane.»

      Därpå insomnade han.

      Nästa morgon voro de tidigt uppe. Konung Gerröd infann sig hos dem och bad dem tömma en afskedsbägare.

      Snart СКАЧАТЬ