Nordmanna-Mystik. Bååth Albert Ulrik

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ reste sig upp och föllo på knä för Grim.

      »Tag emot Grim hin gode», ropade kung Gerröd bort till Gudmund; »det är din egen välgångsskål, du skall dricka!»

      Då gick Gudmund hän till Grim, tog af sig guldkronan, satte den på hans hufvud och hviskade honom i örat de ord, som Torsten sagt.

      Sedan låtsade han dricka, och drycken lät han rinna ned i skjortan – det fanns etter i den. Han drack Gerröd till och fäste därefter en kyss på hornets spets, men då vred sig Grim leende ifrån honom.

      Nu tog kung Gerröd emot det åter fulla hornet, och han bad Grim komma med lycka samt kungöra, huruvida någon fara vore i annalkande; »ty ofta», sade han, »har jag sett dig hafva bättre uppsyn».

      Han tog af sig ett guldsmycke och gaf det åt den tigande Grim. Därefter drack han jarl Agde till; och det såg ut, som om en brottsjö rullade mot ett skär, då drycken vällde genom hans hals.

      Han tömde hornet.

      Då riste Grim på hufvudet och bars sedan bort till Agde jarl. Först bad denne om miskund, men han drack dock ut hornet i tre omgångar; hvarpå han lämnade det till munskänken.

      »Så där slöas enhvar, som åldras», sade Grim.

      Sedan vardt hornet åter fyldt. Och nu skulle Fullstark och Jökul tömma det. Då den förre druckit, grep Jökul hornet, såg ned däri och tyckte det vara tarfligt drucket. Därefter slog han till Fullstark med hornet, men denne satte ögonblickligen sin knytnäfve i hans näsa, så att den krossades och tänderna röko ur munnen.

      Då vardt åter ett vildt oväsen. Men Gerröd befallte, att man ej finge göra ett stort rykte af, att man skilts åt så där ovänligt; hvarpå båda slagskämparne strax förliktes; och Grim hin gode bars ur salen.

      En stund därefter kom en man gående in i hallen. Alla förundrade sig öfver hans litenhet.

      Det var Torsten den hushöge.

      Han gick fram till konung Gudmund och anmälte, att hästarne voro sadlade. Kung Gerröd sporde, hvad det där var för ett barn, och Gudmund svarade:

      »Det är en liten sven, som Oden sändt mig – en härlig klenod. Han kan åtskilliga lekar, och finnen I honom användbar, så vill jag skänka er honom.»

      »Han ser ovanligt dugande ut», sade kung Gerröd; »och vill jag gärna se prof på hans händighet – lek nu någon liten lek för mig!»

      Då tog Torsten sin sten och knackade med stålbrodden, där det var hvitt, och genast kom en hagelskur så strid, att ingen vågade vända ögonen emot den, och så mycket hagel hopade sig i hallen, att det nådde folket upp till anklarne.

      Konung Gerröd skrattade godt åt denna lek.

      Sedan knackade Torsten på stenen, där den var gul, och det kom solsken, så varmt, att allt haglet smälte inom kort. Därpå fylldes salen med ljuflig vällukt, och konung Gerröd förklarade Torsten vara en sanskyldig konstnär.

      Ännu en lek hade han kvar, sade han; den kallades svängleken.

      Äfven den ville Gerröd gärna se.

      Torsten ställde sig midt på hallens golf och knackade på stenen, där den var röd, och ut slogo gnistor.

      Sedan ilade han utmed bänkarne, rundt om i hallen, och gnistorna yrde ikring med växande fart, så att alla därinne måste hålla för sina ögon.

      Men kung Gerröd skrattade godt.

      Och elden tog till att ökas, så att alla de andra tyckte det vara väl starkt. Då drog Gudmund sig hastigt ur hallen, såsom Torsten redan rådt honom.

      »Viljen I hafva leken ännu ystrare?» ropade Torsten.

      »Ja, låt se, sven», svarade Gerröd.

      Då slog Torsten ännu hårdare på stenen, så att gnistor hveno kung Gerröd i ögonen.

      Därefter skyndade Torsten ned till dörren, vände sig där om och dref sten och stålbrodd in i hvar sitt öga på Gerröd.

      Denne segnade död ned på golfvet, och Torsten ilade ut.

      Där satt Gudmund redan till häst, och Torsten bad honom genast rida i väg; »ty här är icke platsen för försagdt folk», sade han.

      De sprängde åstad fram mot ån. Stenen och stålbrodden hade redan återkommit till Torsten, och denne berättade konung Gerröds död.

      De redo sedan öfver ån och hän till det ställe i skogen, där de första gången träffats.

      »Här måste vi skiljas», sade Torsten, »ty mitt folk menar nog, att det nu är tid för mig att vända tillbaka.»

      »Nej, far hällre hem med mig», bad Gudmund, »jag skall löna dig för godt följe.»

      »En annan gång vill jag mottaga din bjudning», svarade Torsten; »men själf skall du nu med en mäktig skara kämpar draga till Gerröds gårdar, ty landet är i edert våld.»

      »Så vill jag låta dig råda», återtog konung Gudmund; »min hälsning skall du bringa konung Olof.»

      Därpå framtog han ett gullkärl, ett silfverfat och ett tjugo alnar långt handkläde, hvari guld var inväfdt.

      Han bad Torsten lämna konungen dessa gåfvor och snart återkomma.

      Sedan skildes de med mycken kärlek.

      Nu fick Torsten se Agde jarl, där denne kom ridande med ursinnig hast. Han red efter honom, och till sist närmade de sig en ansenlig gård, hvilken tillhörde Agde.

      Grindledet förde till en fruktträdgård, och där inne stod en jungfru. Det var Agdes dotter Gudrun, högrest och skön. Hon hälsade sin fader och sporde efter tidender.

      »På tidender är det ingen brist», sade han; »konung Gerröd är död, och hafver Gudmund svikit oss alla. Han har haft en kristen man dold i sin flock, Torsten den hushöge, hvilken öst eld i ögonen på oss. Nu skall jag dräpa hans män.»

      Han kastade hornen Hvitingarne till marken och sprang till skogs, som om han vore galen.

      Därpå gick Torsten fram till Gudrun. Hon hälsade honom och frågade, hvad han hette; och han sade sig heta Torsten Husbarnet, konung Olofs hirdman.

      »Stor månde den störste vara, där du är barnet», sade hon.

      »Vill du fara hem med mig», sporde Torsten, »och sedan taga emot den nya tron?»

      »Från ringa glädje har jag här att skiljas», svarade hon; »ty min moder är död; hon var dotter till Ottar jarl i Holmgård, och var hon i skaplynnet mycket olik min fader, ty han är till sitt väsen ett troll. Nu ser jag, att han ej har långt igen att lefva, och därför vill jag gärna följa dig. Dock skall du lofva att åter ledsaga mig hit.»

      Hon tog samman sina egodelar, och Torsten tog i förvar hornen Hvitingarne, hvarpå de vandrade framåt genom skogen.

      Där fingo de se jarl Agde fara vrålande omkring med СКАЧАТЬ