Nordmanna-Mystik. Bååth Albert Ulrik
Чтение книги онлайн.

Читать онлайн книгу Nordmanna-Mystik - Bååth Albert Ulrik страница 5

Название: Nordmanna-Mystik

Автор: Bååth Albert Ulrik

Издательство: Public Domain

Жанр: Зарубежная классика

Серия:

isbn:

isbn:

СКАЧАТЬ klädde han sig, och morgonen led, tills solen stod i sydost.

      Då såg han tre andra välbeväpnade män rida fram på vägen, så resliga, att han ej häller sett deras likar förr.

      Han, som red mellerst, satt i gullstickad dräkt på en hvit häst, men de två andra redo på grå hästar och lyste i röda skarlakansdräkter.

      När de voro midtför eken, höll han, den förnämste, inne sin häst och sade:

      »Det rör sig något lefvande däruppe i eken.»

      Då klef Torsten ned och trädde fram till dem. Han hälsade dem, och de slogo upp ett ljudligt skratt. Och den reslige mannen yttrade:

      »Sådana gestalter få vi här sällan se – hur lyder ditt namn? Hvarifrån är du?»

      Torsten sade sitt namn och tillade, att han äfven plägade kallas den hushöge.

      »Min släkt har jag i Norge; jag är konung Olofs hirdman.»

      Den reslige mannen log och sade:

      »Mycket har man ljugit om den kungahirdens ansenlighet, ifall den ej kan visa fram någon, som ter sig duktigare än du. Du tyckes mig hällre böra heta Husbarnet.»

      »Låter du något följa med som namngåfva?» inföll Torsten.

      Mannen tog en guldring af sitt finger och räckte den åt honom. Den vog tre ören.

      »Hvad är ditt namn?» sporde Torsten, »af hvad stånd är du och till hvilket land har jag kommit?»

      »Gudmund heter jag», svarade han, »och jag härskar öfver det land som kallas Gläsesvallarne; det är resarnes land. Jag är en kungason, och mina svenner heta Fullstark och Allstark. Men såg du inga män rida här förbi i morse?»

      »Jo, två och tjugo redo här fram, och svag lät ej deras ridt.»

      »Det var mina svenner», fortsatte Gudmund; »vårt naboland heter Jotunhem, hvaröfver konung Gerröd råder, och vi äro skattskyldiga under honom. Min fader hette Ulfluden den trygge men kallades Gudmund såsom alla de, hvilka härska å Gläsesvallarne. En dag drog min fader till Gerröds gårdar för att lämna skatten i hans händer, men på den färden fick han sin bane. Nu hafver konung Gerröd sändt mig bud, att jag måtte komma till honom och dricka min faders arföl och taga emot de värdigheter, som denne innehaft. Dock äro vi ingalunda tillfreds med att tjäna dessa jättar.»

      »Hvarför redo era män bort?» frågade Torsten.

      »En bred å skiljer vårt land från Jotunhem. Den heter Hamra och är så strid och djup, att inga andra hästar än våra egna kunna vada öfver den. Ditåt styrde mina svenner ridten, och skola vi träffas i afton.»

      »Nöjsamt skulle det vara att draga med eder», sade Torsten, »och se, hvad som vidare kan hända.»

      »Om detta passar sig, vet jag icke», svarade Gudmund, »ty du är väl en kristen man.»

      »Nog skall jag ändock reda mig», återtog Torsten.

      »Ja, något ondt vill jag ej att du skall lida för min skull», återtog Gudmund; »men om din konung Olof vill gifva dig sin lycka med på färden, är jag förvissad om att du kan fara den.»

      »Sin lycka gifver han mig», försäkrade Torsten, hvarefter Gudmund bad honom sitta upp bakom sig på hästen.

      Sedan bar det af bort till ån. Vid dess strand stod ett hus, hvari de bytte om kläder. De klädde både sig och hästarne.

      Dessa nya kläder voro af sådan art, att vatten ej fäste på dem. Och vattnet i ån var så kallt, att det strax gaf kallbrand, om man blott fuktades en smula däraf.

      Därpå redo de öfver ån, och hästarne vadade kraftigt fram. Men plötsligt snafvade Gudmunds, så att vattnet stänkte upp på Torstens tå, och genast fick den kallbrand.

      När man kommit upp ur ån, högg Torsten den skadade tån af sig; och man förundrade sig högeligen öfver hans manlighet. Och medan de fortsatte ridten, sade han dem, att de vid framkomsten ej behöfde gömma undan honom; »ty jag kan med trolldomsmedel ställa så till, att ingen ser mig.»

      Detta tyckte Gudmund vara en god konst.

      När de kommo fram till borgen, trädde alla hans förut nämde svenner emot honom, och då dessa fingo se Torsten den hushöge, gåfvo de upp ett gapskratt. Då gjorde han sig osynlig med dvärgens sten, men Gudmund sade dem, hvem han var, samt befallte dem att ej drifva något gyckel med detta människobarn. Därefter redo de tillsammans in i borgen, där de hörde allsköns strängaspel ljuda.

      Kung Gerröd kom ut emot dem och hälsade dem vänligt, och män kommo fram, som togo deras hästar och ledde dem till stallet.

      Gudmund ledsagades till konungens sal, där det skönaste gästabud strax tog sin början, och männen voro stojande glada.

      Till sist lade konung Gerröd en purpurkappa öfver Gudmunds axlar och gaf honom konungsnamn, grep därpå hornet och drack honom till. Gudmund tog mot det och tackade, hvarefter han steg upp på bänken midt emot konungens högsäte och gaf det löftet, att han ej skulle tjäna eller lyda någon annan konung, så länge Gerröd lefde.

      På en af bänkarne satt emellertid en man vid namn Jökul, som började känna sig afundsjuk för den heder, som visades Gudmund, och han tog en benknota och slungade den hän mot dennes flock. Det såg den osynlige Torsten, och han grep knotan i luften och sände den tillbaks, så att den slog på näsan en man, som hette Gust; näsbenet bräcktes, alla tänderna röko af honom, och han föll i vanmakt.

      Då vardt konung Gerröd vred, och han sporde, hvem det var, som hifvade oxben öfver hans bord.

      »Nu skall det pröfvas», ropade han, »hvem som är bäst i bollkastning.»

      Han kallade till sig två män, Drött och Hösne.

      »Gån och hämten hitin min guldboll», sade han.

      De kommo tillbaka med ett sälhufvud, som vägde hundra pund, och hvarifrån det glödde och gnistrade som från en ässja; och fettet droppade ned för dess kinder som brinnande beck.

      »Tagen den bollen», skrek Gerröd, »och smällen till hvarandra därmed! Enhvar, som släpper den ur händerna, skall draga fredlös härifrån samt vara förlustig sin egendom. Men enhvar, som ej ens djärfves att gripa den, skall heta niding.»

      Drött kastade först bollen till Gudmunds sven Fullstark, som tog emot den med ena handen. Torsten såg emellertid, att kraft fattades honom, hvarför han sprang in under bollen och halp honom att drifva den bort till Agde jarls följeslagare Froste. Denne Agde jarl hade sin plats bredvid Gudmund. Han härskade öfver häradet Grunder, som är beläget mellan Resaland och Jotunhem. Sitt residens hade han i Gnipalund. Han var mycket trollkunnig. Nu tog hans man Froste emot bollen med fast tag, men så nära kom den dock hans ansikte, att kindbenet bräcktes.

      Snabbt slungade han den bort till Gudmunds andre sven Allstark, som tog emot den med båda händer, och nära var det, att han därvid segnat till golfvet. Men Torsten sprang till och stödde honom, hvarpå han lät sälhufvudet flyga till Agde jarl själf. Äfven han grep det med bägge händer, men det rinnande fettet kom att droppa ned i hans skägg, så att detta СКАЧАТЬ