Molnbilder. Alfthan Johannes
Чтение книги онлайн.
Читать онлайн книгу Molnbilder - Alfthan Johannes страница 5
Название: Molnbilder
Автор: Alfthan Johannes
Издательство: Public Domain
Жанр: Зарубежная классика
isbn:
isbn:
Höj din blick – se hafvet hvilar,
Hafvet, menskoandens bild.
Stäm då, höga himlafrände,
Själen känsloblid och mild.
Dröj med vackra lena känslor,
Dröj vid denna fridens bild.
Se! der ligger Wahvaniemi,
Fenstren skimra endast matt;
O, derinne hvilar stilla
Wahvaniemis ros i natt!
Ljusa, vackra känslodrömmar
Sväfva ikring bädden gladt.
Har du sett hur rosor rodna?
Har du mött två stjernor blå?
Har du känt hur deras strålar
Dallrande i hjertat gå,
Hur de väcka tusen känslor,
Svalkande din själ ändå?
Då jag, trött af lifvets stormar,
Nalkats rosen någongång,
Då har hjertat, återfrisknadt,
Gått igen sin fordna gång,
Då, uti min blommas närhet,
Löstes känslan opp i sång.
Jag har här min frid och glädje,
Tvenne vackra ögon blå,
Någonstäds i verlden stråla
Sådana för dig också —
Tvenne vackra, klara ögon,
Som ditt hjertas språk förstå.
Der har dn ditt Wahvaniemi,
Der har du din ro och frid,
Der har du din Italine,
Trösterskan i lifvets strid;
Lifvets vexling lemnar alltid
Någon punkt för hjertats frid.
Tankens Seger
Fördomar, viken alla,
Föråldrade för oss!
Vi gå vår trygga bana
Vid tankens ljusa bloss.
Ofjettrad, utan hinder,
Går tanken fram sin stråt,
Och lyftar utan darrning
Vårt väsendes förlåt.
Och forskar utan fruktan
Uti naturens verld,
Och målar ljusa bilder
Kring menskolifvets färd.
Allt hvad naturen äger,
Det äga menskorne;
Ty Jordens tusen alster
Hvem annans vore de?
Åt liflöst dofva tingen
Först tanken inger ljus.
Först menskoviljan höjer
Naturen ur dess grus.
Ur marmorblockets massa,
Som utan ande var,
Bildhuggarns djerfva meisel
En Gudsbild format har.
Och alla elementer
De lyda vårt behag;
De lyda alla, alla
Den stora tankens lag.
Se, allt är vårt från stoftet
Till solens klara ljus,
Allt, allt – allt detta vore
Förutan oss blott grus!
Förstår du, ädle broder,
l bröstet känslans svall.
Förstår du, sannt och värdigt,
Som menniska ditt kall?
Att äga maktens trådar
Uti din lilla hand,
Förstår du – det är arfvet
Ifrån ditt Fosterland.
Ditt Fosterland, det ljusa,
Der du är saligt fri,
Der allt är ljus och ande
Och salig harmoni!
Omgjorda dig med kärlek,
Med längtan, kraft och mod.
Och offra för det helas
Framgång ditt hjerteblod.
Lägg handen med till verket
Att resa stegen opp,
På hvilken opp till himlen
Framgår vårt djerfva hopp.
En ädel broder mera
I andens stora strid,
Som gerna vill förblöda
För mensklighetens frid.
Det nya lifvet
Jag stod på strand, der bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.
Vid veka minnen dröjde
Min själ – vid hjertats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.
Hvem har de blommor brutit,
Som lifvets vår mig gaf?
Hvem har derinne bäddat
För lifvets fröjd en graf?
Hvems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Hvem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?
Hvem var så fräck, så hjertlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet – hvem, o hvem?
Så sporde i mitt hjerta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvifvel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.
Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuf, harmonisk sång.
Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng englars ljusa chor?
O, eller sjöngo menskor
Väl till en fallen bror?
O menniska, som sörjer
Ditt hjertas fallna vår,
O menniska, som intet
Af lifvets gång förstår!
Se, dina blommor glödde
I lifvets morgonstund,
Då, allt var lent och ljufligt
I hjertats djupa СКАЧАТЬ