Molnbilder. Alfthan Johannes

Чтение книги онлайн.

      Öfver qvällens vågor,

      Domnande alltren,

      Styrde jag min kosa

      Fram i qvällens sken.

      Vågens lekar domna,

      Vinden tynar af.

      Och det blir så stilla

      Öfver land och haf.

      Blida stjernor vakna

      Opp till lif och glans.

      Millioner verldar

      Ställa sig till dans.

      Le emot hvarandra

      Blicka, ack! så godt.

      Nicka – just som hade

      De hvarann förstått.

      O, de vilja mötas

      I en kärlekskyss,

      Men den bleka månen

      Väktarn står och lyss.

      Onämnbara känslor

      Lifva stjernans barm,

      Skenet är så kyligt,

      Men dess själ är varm.

      Vackert är ditt öga,

      Himlasyster der,

      Lilla vackra stjerna,

      Jag har dig så kär!

      Se, din gång är bunden

      Utaf ödets lag,

      O, men jag är menska

      Fri och stolt är jag.

      Se, min ande inga

      Hand och bojor tål,

      Fri och stolt den sväfvar

      Till sitt djerfva mål.

      Solar, månar, stjernor

      Följa Guds behag,

      Menskan blott, den store,

      Är sin egen lag.

      Dansen, blida stjernor,

      Edert långa lif,

      Dansen der till menskans

      Glada tidsfördrif.

      Jag vill älska eder,

      Vackra stjernor der,

      Jag, er store broder,

      Som en menska är.

      Då blef natten dyster,

      Stjernans skimmer dog,

      Och en väldig åska

      Sig tillsammans drog

      Vågen börjar brusa,

      Båten vräktes lätt;

      Och den store menskan

      Undslapp jemnt och nätt.

      En liten blomma mitt bjerta är

      Men mycket ljuflig och vacker

      Hon lider mycket i lifvets storm

      Af sorgens täta attacker.

      Hon böjes ofta af ödets slag

      Hon står så blottad på fältet,

      Till syskon har hon blommor sina

      Och öfver sig himlafältet.

      Hon fryser ofta i kylig natt.

      Den stackars blomman, mitt hjerta,

      Hon drömmer ofta en dyster dröm

      Om lifvets vexande smärta.

      Men blir det morgon engång igen

      Då öppnas doftrika kalken,

      Fast daggtåren glänser i djupblå grund

      Hon ler den tokiga skalken.

      Hon ler som funnes ej frost och natt,

      Som kunde döda den arma,

      Lättfärdig är hon, min blomma, visst

      Och det så Gud sig förbanna.

      Han mötte mig som flicka,

      Knappt sjuttonårig än,

      Han såg i mina ögon

      Och blef på stund min vän.

      Han kände mina tankar,

      Jag kände icke hans,

      Jag glömde honom hastigt

      I lifvets yra dans.

      Han såg mig som förlofvad,

      Förlofvad med en ann,

      Och gömde tyst och stilla

      Sitt hjertas heta brand.

      Han såg mig såsom maka,

      Han såg min kind bli blek.

      Han såg att hjertat blödde

      Inunder ödets svek.

      Då kom han som en broder

      Till mig, och sade så:

      Se, dessa smärtor alla,

      De skola snart förgå.

      En kommer tyst och stilla,

      I mörk, men herrlig skrud,

      Var då, min flicka, redo

      Att blifva himlens brud.

      Då glöm hvad ondt du lidit,

      Då glöm all sorg, han bad,

      Och gå till himlalifvet

      Försonad, fri och glad.

      Men döden har ej kommit

      Till mig med frälsningen,

      Han sökte upp istället

      Min enda, enda vän.

      Hel, dödens blida engel

      Som СКАЧАТЬ