Molnbilder. Alfthan Johannes

Чтение книги онлайн.

      Die Sehnsucht und der Träume Wehen

      Sie sind der weichen Seele süss,

      Doch edler ist ein starkes Streben

      Und macht den schönen Traum gewiss.

      Ej den tviflandes dystra löje,

      Ej den sörjandes klagoljud,

      Ej den döendes sista suckar

      Till en mild och barmhertig Gud;

      Icke detta jag nu besjunger,

      Nu besjunger jag menskans brud.

      Nu besjunger jag hennes ögon,

      Ljufligt tolkande hjertats glöd,

      Nu besjunger jag kindens fägring.

      Frisk och liflig och rosenröd;

      O, för henne ger allting vika

      Sorg och tvifvel och dyster död.

      Kom, du tviflande fräcka sälle,

      Kyligt löje uppå din mund;

      Kom och se genom dessa ögon

      Ned i oskuldens hjertegrund,

      Se, och högt skall du då förnimma

      Lifvets värde i samma stund.

      Kom dn bleka, du sorgsna broder,

      Vederqvick dina ömma sår,

      Vederqvick dina sjuka ögon

      Här, vid glansen af denna vår;

      Se, ja, se i de milda ögon,

      Och din smärta i doft förgår.

      Du, o döende broder, hvilken

      Svårt försakar på lifvets färd.

      Bida stilla – jag sakta leder

      Bruden fram till din hufvudgärd.

      Ljuft omstrålad af hennes blickar

      Börjar gladt du din himlafärd.

      Ljuft det blifver för dig, i himlen

      Tälja sagan om denna brud.

      Glädje lyser i englars ögon

      Wid den sagan om henne – Gud

      Ler åt menskan, att menskans ande

      Lycklig funnit en sådan brud.

      Nämn dess namn för Guds hvita englar,

      Säg att sången är jordens skatt,

      Säg att sången på sina vingar

      Höjer jorden ur dyster natt.

      Säg att menskorna vid dess toner

      Blifva vackra och leka gladt.

      Tälj för englarne i Guds rike,

      Hur vi sjunga, vi små också;

      Att, fast dömda till grusets lagar,

      Ljuft vi älska vår jord ändå.

      Säg att bröderna här med sången

      Andens blommor i lifvet så.

      Det var en mörk Oktobernatt

      Derute stormen gick,

      Vid fenstret Italine stod

      Med skum och sorgsen blick.

      Hon såg dit ut i regn och vin

      Så kall om panna, blek om kind.

      Dess läppar skälfde som till bön,

      De rosenröda två,

      Och barmen blyg, och underskön,

      Sågs högt i vågor gå.

      Hvad sörjde hennes veka själ,

      Hvad sörjde Italine väl?

      Då bröt ur natten fram ett ljus

      Ur natten mörk och kall,

      Och genom stormens vilda brus

      Och genom regnets svall,

      Det trängde dit, der tärnan stod.

      Det var en stjerna, blid och god.

      Och vänligt föll dess vackra sken

      På Italines kind.

      Hon var i natten ej allen,

      Allen med storm och vind.

      En himlasyster hört dess bön,

      En liten stjerna underskön.

      Jag bringar dig en helsning varm,

      Jag hört den, der jag gick.

      Den kom utur en dödmans barm,

      Utur en brusten blick:

      Det var din älskling som jag såg,

      Högt höjd på hafvets vreda våg.

      Han såg mig och han ropte matt:

      O hulda himlavän,

      Framför till henne, du, i natt

      Min sista helsning än!

      Och vågen skjönk, han skjönk med den

      I dödens famn din trogna vän.

      Och stjernan log sitt löje klart

      Till tröst for systerns ve;

      Det blef så tyst, så underbart,

      Och stormen tystnade;

      Och molnen svunno. Himlens ljus,

      De logo ned på jordens grus.

      Hvem såg i natten flickans bild,

      Liftom och utan ljud,

      Så undergifven och så mild,

      En enka såsom brud?

      Ett löje sågs blott skyggt och matt,

      Och stjernan nickade: Godnatt.

      O, kunde jag mig smyga

      Intill ditt läger nu,

      Och se dig vackert hvila

      I drömmens sköte ljuf.

      Jag ville flägta myggan

      Ifrån din friska kind,

      Jag ville öppna fenstret

      För doftrik morgonvind.

      Din barm är lugn och ljuflig

      En drömomgjuten vår. —

      Säg, hvilka drömmar tecknat

      Der sina blomsterspår?

      O, drömmer du om rosors

      Om liljors klara kalk?

      O, drömmer du om annat

      Kanske, du lilla skalk?

      Du är väl ej en skönhet

      Ur någon lång roman.

      Den vackraste ej heller

      Uti den lilla sta'n.

      Men – hvad ej många äga,

      Det har du qvar ännu

      Ikring ditt anlet gjutet,

      Din barndomsfrid, så ljuf.

      En sällan skådad värme

      I СКАЧАТЬ