Molnbilder. Alfthan Johannes

Чтение книги онлайн.

      Jag fattar med glädje lyran

      Och stämmer den upp, min vän,

      Jag bringar dig här min helsning

      Och hyllning och bön igen.

      Sen sist jag i diktens verldar

      Dig klädde i doft och glans,

      Sen dess har så mången blomma

      Ren vissnat från hjertats krans.

      Sen dess har jag mig förändrat,

      Till allvar mitt löje blef.

      Jag föga är lik den gossen

      Som förr Italine skref.

      Jag kastat en blick i lifvet,

      Den möttes af lifvets köld.

      Jag stod der så stum af smärta,

      Så utan vapen och sköld.

      Dock föddes jag ej att lida,

      Jag samlade stolt mitt mod,

      Och står nu åter i ledet

      En kämpe, så frisk och god.

      Min stig belyser en stjerna,

      Dess sken är så ljuft och gladt,

      Dess sken är mitt hjertas dager,

      Det lyser min kalla natt.

      Den stjernan är Italine,

      En blixt i min känsloverld,

      En källa i lifvets öken,

      Ett månsken på nattlig färd.

      Säg, vill du heta likt stjernan,

      Likt stjernan mig sänd af Gud?

      Säg, vill du blifva, lik stjernan

      Mitt hjertas trolofvade brud?

      Kall du skipar dina hårda lagar,

      Sträng du räknar våra fröjdedagar,

      Grafvens tyste, mörke son!

      Halfva fröjder du blott menskan unnar,

      Der du obevekligt sträng förkunnar

      Att vårt lif blott var ett lån.

      Jag dig hatar – dödens dystra engel

      Liljan bryter du ifrån dess stängel,

      Medan den i blomning står.

      Blek du träder fram uppå vår bana,

      Blek och dyster, då vi minst det ana,

      Njutande vår lyckas vår.

      Helig är för dig ej makans smärta,

      Säkert icke brudens varma hjerta,

      Icke barnets ömma håg!

      Sorg och saknad dina stigar följa

      Allt i svart och dystert ses sig hölja,

      Der du vandrar fram ditt tåg.

      Lömskt du smyger till ditt offers sida,

      Låter grymt det några stunder lida,

      Manar sen med grafvens röst.

      Sorg du sänder i millioner hjertan,

      Och din följeslagare är smärtan,

      Tärande i kränkta bröst. —

      Blida Gudom! dock ej sorg du bringar

      Salig sväfvar uppå dina vingar

      Anden till sitt hem igen.

      Icke blomman i dess vår du bryter,

      Blott dess lott uti en bättre byter,

      Blida, goda menskovän!

      Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,

      Högre kärlek i det hjerta brinner,

      Som ser himlens öppna dag.

      Frid och sällhet på ditt anlet thronar,

      Höga engel, der du ljuft försonar

      Menniskan med ödets lag.

      Se, af dina starka armar buren

      Löser anden sig ifrån naturen,

      Du är lifvets skönsta akt.

      Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;

      Ingen vid ditt milda löje ryser,

      Dödens blida brodersmakt!

      Och en dag – när alla fröjder bleknat,

      Och min själ för lifvets stormar veknat,

      Kom och helsa mig, min vän!

      Dina kyssar göra slut på striden,

      Dina kyssar bringa anden friden,

      Som den mistat har igen!

      Solens afskedsdager hvilar

      Öfver Walnvaniemis fjerd.

      Säg mig, är den ej gudomlig,

      Denna skymningstysta verld.

      Hvila ögat här och hvila

      Själen här från dagens flärd.

      Kom i detta edens sköte,

      Der naturen sorgfri ler,

      Bida här tills qvällens svalka

      Lugnande sig sänker ner.

      Bida här tills vågens lekar

      Sakta domna mer och mer.

      Se framför dig – hvilken tafla,

      Strålande i qvällens ljus!

      Säg mig, är naturen själlös,

      Säg mig, är väl detta grus,

      Dessa dofter, dessa vågor,

      Detta lena aftonljus!

      Själen löses opp i vemod,

      Känslan vecklas ur sitt tvång,

      Och det tackuppfyllda hjertat

      Brister ut i glädjesång.

      Kan du ännu längre klaga

      Att vår jord är skum och trång?

      Se omkring dig – här bor friden,

      Bor försoning, ljuf och öm,

      Se tillbaka – der gick väldig

      Lifvets stora djerfva ström,

      Der var lifvet, der var tanke,

      Här är känsla, här är dröm.

      Menskans stora öppna hjerta

      Rymmer andens stora strid,

      Rymmer bredvid stridens smärta

      Känslans underbara frid.

      Skönt i lifvets stora vexling

      Vexlar känslolugn och strid.

      Dn som stridt i lifvets leder,

      Trogen, trots dess många svek,

      Öppna nu ditt stolta hjerta

      För СКАЧАТЬ