Omvänd . Морган Райс
Чтение книги онлайн.

Читать онлайн книгу Omvänd - Морган Райс страница 6

Название: Omvänd

Автор: Морган Райс

Издательство: Lukeman Literary Management Ltd

Жанр: Героическая фантастика

Серия: Vampyrjournalerna

isbn: 9781632910158

isbn:

СКАЧАТЬ att tänka korsade Caitlin gatan, gick rakt mot killarna, som först nu lade märke till henne. De betraktade henne och deras elaka leenden breddades när de knuffade varandra menande med armbågarna.

      Hon gick direkt fram till offret och hennes misstanke bekräftades; det var Jonah. Hans ansikte var illa tilltygat, blödde och alldeles blåslaget, och han var medvetslös.

      Hon tittade upp på gänget, ilskan övervann rädslan hon kände, och ställde sig upp mellan Jonah och gänget.

      ”Låt honom vara!” skrek hon mot gruppen.

      Killen i mitten, var över 1,90 och muskulös, skrattade rått.

      ”Eller, vad då?” frågade han, hans röst väldigt mörk.

      Caitlin kände omgivningen försvinna, och förstod att hon hade blivit knuffad hårt bakifrån. Hon lyfte armbågarna samtidigt som hon slog i asfalten, men det dämpade knappt fallet. I ögonvrån kunde hon se dagboken flyga all världens väg, de lösa bladen spreds överallt.

      Hon hörde skratt. Och sedan steg som närmade sig henne.

      Med hjärtat bultande i bröstet kände hon hur adrenalinet kickade in. Hon lyckades rulla och kravla sig upp på fötterna igen, precis innan de nådde fram till henne. Hon sprintade ned längs bakgatan, sprang för livet.

      De följde strax bakom.

      På en av hennes många före detta skolor, på den tiden när hon fortfarande trodde att hon skulle stanna länge någonstans, hade hon faktiskt börjat träna löpning, och insett att hon var bra. Bäst i laget, faktiskt. Inte på långdistans, men på sprintdistansen, 100 m. Hon sprang ifrån de flesta killarna till och med. Och nu rusade allt tillbaka till henne.

      Hon sprang för livet och killarna skulle inte få tag på henne.

      Caitlin sneglade bakåt och såg hur långt bakom henne de befann sig, och kände sig optimistisk och övertygad om att hon kunde springa ifrån dem alla. Hon behövde bara svänga på rätt ställen.

      Bakgatan slutade i ett T, och hon kunde antingen välja höger eller vänster. Hon skulle inte ha tid att ändra sig om hon ville behålla försprånget, och hon skulle tvingas fatta beslut snabbt. Även om hon inte kunde se vad som fanns runt hörnen. I blindo svängde hon vänster.

      Hon bad att det var rätt val. Kom igen. Snälla!

      Hennes hjärta sjönk då hon svängde runt och såg återvändsgränden framför sig.

      Taktiskt feldrag.

      En återvändsgränd. Hon sprang ända fram till väggen, sökte efter en utväg, vilken som helst. När hon förstod att det inte fanns någon, vände hon sig om för att möta sina annalkande angripare.

      Andfådd såg hon dem svänga runt hörnet och närma sig. Bakom dem såg hon att om hon hade svängt höger istället hade hon kommit undan. Typiskt hennes tur.

      ”Ok, bitch”, sa en av dem, ”nu ska du lida.”

      Insikten om att hon inte hade någonstans att ta vägen, fick dem att närma sig långsamt. De andades tungt, flinade, njöt av våldet och smärtan som de snart skulle åsamka henne.

      Caitlin slöt ögonen och andades djupt. Hon försökte med enbart sin vilja förmå Jonah att vakna, att dyka upp runt hörnet, vaken och övermänskligt stark, redo att rädda henne. Men när hon öppnade ögonen fanns han inte där. Endast hennes angripare. Närmade sig.

      Hon tänkte på sin Mamma, på hur mycket hon hatade henne, på alla de platser hon tvingats bo. Hon tänkte på sin bror, Sam. Hon tänkte på hur hennes liv skulle se ut efter denna dag.

      Hon tänkte på hela sitt liv, på hur hon hade blivit behandlad, på hur ingen förstod henne, på hur saker aldrig blev som hon önskade. Och något klickade. Hon hade fått nog.

      Jag förtjänar inte detta! Jag förtjänar INTE detta!

      Och då, kände hon det.

      Det var en våg, inte likt något hon upplevt förut. Det var en våg av ilska, flödade genom henne, rusade genom blodet. Det samlades i magen, och spred sig utåt. Hon kände fötterna rota sig i marken, som om hon var ett med asfalten, och hon kände en primal urkraft ta över, strömma genom hennes handleder, upp längs armarna in i axlarna.

      Caitlin gav till ett vrål, vars kraft och styrka skrämde till och med henne. Medan den första killen närmade sig och lade sin köttiga hand på hennes handled, såg hon sin hand reagera av sig självt, greppade tag i angriparens handled och vred den bakåt till en rät vinkel. Killens ansikte förvreds av chocken att se sin hand, och sedan armen, brytas.

      Skrikande föll han ner på knä.

      Förvånade stirrade de tre andra pojkarna på vad som hände.

      Den största av dem attackerade henne med full kraft.

      ”Din jäv –”

      Innan han kunde avsluta, hade hon hoppat upp i luften och placerat sina fötter rakt in i hans bröstkorg, skickat honom tre meter bakåt där han kraschlandade i en hög soptunnor av metall.

      Han låg kvar, orörlig.

      De två sista killarna såg på varandra, chockade. Genuint skräckslagna.

      Caitlin reste sig, kände en omänsklig styrka forsa genom kroppen, och hörde hur hon morrade samtidigt som hon lyfte upp de två killarna (båda dubbelt så stora som henne), och hissade upp dem högt över marken med en hand.

      När de dinglade i luften svingade hon dem bakåt, och sedan ihop, så att de krockade med varandra med otrolig kraft. Båda kollapsade i en hög på marken.

      Caitlin stod kvar, andades, skummande av raseri.

      Ingen av pojkarna låg orörliga.

      Hon kände ingen lättnad. Tvärtom, hon ville ha mer. Fler att slåss mot. Fler kroppar att kasta.

      Och hon ville ha något annat.

      Plötsligt såg hon klart, och kunde zooma in deras halsar, oskyddade. Hon kunde se de minsta detaljer, och hon kunde se, från avstånd, ådrorna pulsera hos dem. Hon ville bita. Äta.

      Utan att förstå vad som höll på att hända henne, kastade hon huvudet bakåt och släppte ut ett överjordiskt skri, som ekade mellan väggarna och genom kvarteret. Det var ett primalt segerskri, och av otillfredsställt raseri.

      Det var skriet från ett djur som ville ha mer.

      Kapitel två

       Caitlin stod utanför den nya lägenhetens dörr, stirrade, och kom plötsligt på var hon befann sig. Hon hade ingen aning om hur hon kommit dit. Det sista hon mindes var att hon befann sig i återvändsgränden. På något sätt hade hon tagit sig hem.

      Dock kom hon ihåg, СКАЧАТЬ