Omvänd . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

      Hon hade aldrig tidigare sett så breda korridorer. Hon kunde inte föreställa sig att de någonsin kunde fyllas, ändå var de på något sätt fullständigt packade, ungarna klämda axel mot axel. Det måste ha varit tusentals ungdomar i dessa korridorer, havet av ansikten sträckte sig oändligt. Ljudet härinne var än värre, studsade mot väggarna, förtätat. Hon ville hålla för öronen. Men hon hade inte tillräckligt med utrymme för att kunna lyfta sina armar. Hon kände sig klaustrofobisk.

      Det ringde, och energin ökade.

      Redan försenad.

      Hon tittade på schemat och såg till slut sitt klassrum i fjärran. Hon försökte korsa havet av kroppar, men kom ingenstans. Till slut insåg hon, efter flera försök, att hon var tvungen att vara aggressivare. Hon armbågade och knuffade sig fram. En kropp i taget, skar hon sig fram genom skaran av ungdomar, genom korridoren, och knuffade upp den tunga klassrumsdörren.

      Hon samlade sig inför blickarna som hon, den nya tjejen, skulle få när hon klev in försent. Hon föreställde sig en utskällning för att hon störde ett tyst klassrum. Men chockad upptäckte hon att så inte alls var fallet. Rummet som var avsett för trettio personer var fullpackat och det minst femtio personer befann sig där inne. Några elever satt på sina platser, andra gick omkring och skrek och ropade till varandra. Det var fullständigt kaos.

      Klockan hade ringt för fem minuter sedan, och läraren, ovårdad och klädd i en rynkig kostym, hade ännu inte börjat lektionen. Nej, han satt tillbakalutad med fötterna på katedern och läste tidningen totalt ointresserad av vad som hände runt honom.

      Caitlin gick fram till honom och lade sitt nya id-kort på katedern framför honom. Hon stod kvar och väntade på att han skulle titta upp, men det gjorde han inte.

      Till slut harklade hon sig.

      ”Ursäkta mig!”

      Motvilligt sänkte han sin tidning.

      ”Jag heter Caitlin Paine. Jag är ny. Jag tror det är meningen att du ska ha den här.”

      ”Jag är bara vikarie”, svarade han och lyfte tidningen igen, utestängde henne.

      Förvånad stod hon kvar.

      ”Så”, frågade hon, ”… du ska inte rapportera närvaro?”

      ”Din lärare kommer tillbaka på måndag”, fräste han. ”Han sköter det.”

      När hon förstod att samtalet var slut, tog Caitlin tillbaka sitt id.

      Hon vände sig om mot de övriga eleverna. Klassrummet var fortfarande i fullt kaos. Om det fanns något positivt med detta var det att ingen lade märke till henne. Ingen verkade bry sig om henne, eller ens märka att hon fanns där.

      Å andra sidan var det fruktansvärt nervöst att blicka ut över klassrummet; det verkade inte finnas någonstans att sitta.

      Hon stålsatte sig, klamrade fast vid sin dagbok, och gick långsamt nerför en av gångarna, ryckte till ett par gånger när några bråkiga elever skrek åt varandra. När hon nådde slutet kunde hon äntligen se hela rummet.

      Inte en enda ledig stol.

      Hon blev stående och kände sig som en idiot och kände att de andra började lägga märke till henne. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller vart hon skulle ta vägen. En sak var säker hon skulle inte stå kvar där hela lektionen, och vikarien verkade inte bry sig ett dugg. Hon vände sig om och tittade igen, scannade rummet hjälplöst.

      Hon hörde skratt längre bort och var övertygad om att de skrattade åt henne. Hon klädde sig inte som de andra och hon såg inte ut som dem. Kinderna hettade och hon började känna sig väldigt uttittad.

      Just som hon gjorde sig redo att lämna klassrummet och kanske till och med byggnaden, hörde hon en röst.

      ”Här.”

      Hon vände sig om.

      I sista raden, närmast fönstret, ställde sig en kille upp vid sin bänk.

      ”Sitt”, sa han. ”Var så god!”

      Ljudnivån sjönk i rummet då de övriga ville se hur hon skulle reagera.

      Hon gick fram till honom. Hon försökte att undvika att se honom i ögonen – stora, glittrande gröna ögon – men hon kunde inte motstå.

      Han var ursnygg. Han hade len olivfärgad hud – hon kunde inte avgöra om han var svart, spansktalande, vit eller någon kombination av det – men hon hade aldrig tidigare sett en lika mjuk och len hud, som förstärkte den markerade käken. Hans hår var kort och brunt, och han var smal. Det var något hos honom, något som inte passade in här. Han verkad skör. En konstnär, kanske.

      Det var olikt henne att falla så för någon. Han hade haft vänner som varit förälskade, men hon hade aldrig riktigt förstått. Förrän nu.

      ”Var ska du sitta?” frågade hon.

      Hon försökte kontrollera sin röst men det lät föga trovärdigt. Hon hoppades att han inte hörde hur nervös hon var.

      Han log brett СКАЧАТЬ