Omvänd . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ

      ”Övar du mycket?”

      Jonah ryckte på axlarna. ”Några timmar om dagen”, sa han nonchalant.

      ”Några timmar!? Du måste vara jättebra!”

      Han ryckte på axlarna igen. ”Jag är väl ganska bra, skulle jag tro. Det finns många som spelar mycket bättre än mig. Men jag hoppas att det är min biljett härifrån.”

      ”Jag har alltid velat kunna spela piano”, sa Caitlin.

      ”Varför lär du dig inte det då?”

      Hon var nära att säga, jag har aldrig haft något, men hindrade sig. I stället ryckte hon återigen på axlarna och tittade ner i sin mat.

      ”Du behöver inte äga ett piano”, sa Jonah.

      Hon lyfte blicken, överraskad över att han hade läst hennes tankar.

      ”Det finns ett musikrum på skolan. För allt som är dåligt här, så finns det åtminstone något gott. Du får lektionerna gratis. Det enda du behöver göra är att anmäla dig.”

      Caitlins ögon vidgades.

      ”Säkert?”

      ”Det finns en anmälningslista utanför musikrummet. Fråga efter Mrs. Lennox. Säg att du är min vän.”

      Vän. Caitlin tyckte om hur det lät. Glädje vällde långsamt fram inom henne.

      Hon log brett. En kort stund låste deras ögon i varandra.

      Med blicken fast i hans glittrande gröna ögon, brann hon av ett begär att ställa en miljon frågor: Har du en flickvän? Varför är du så snäll? Gillar du verkligen mig?

       Men, i stället, höll hon tyst och sa ingenting alls.

      Rädd att tiden de hade tillsammans höll på att rinna ut, letade hon febrilt efter något hon kunde fråga honom, som skulle förlänga samtalet. Hon försökte komma på något som skulle försäkra henne om att de skulle träffas igen. Men hon blev nervös och kom inte på något alls.

      Till slut öppnade hon munnen, och precis då, ringde klockan.

      Rummet blev plötsligt bullrigt och fyllt av rörelse, och Jonah reste sig upp, tog tag i sin viola.

      ”Jag är sen”, sa han och tog sin bricka.

      Han nickade mot hennes bricka. ”Ska jag ta din?”

      Hon tittade ner, insåg att hon hade glömt bort den, och skakade på huvudet.

      ”Ok”, sa han.

      Han stod kvar, plötsligt blyg, och visste inte vad han skulle säga.

      ”Öh … vi ses.”

      ”Ses”, svarade hon vekt, rösten knappt hörbar.

      *

      Första skoldagen var slut, Caitlin gick ut ur byggnaden och ut till en solig marseftermiddag. Även om vinden var kraftig, frös hon inte längre. Fastän alla ungar runt henne skrek och väsnades när de strömmade ut ur byggnaden, stördes hon inte längre av oväsendet. Hon kände sig levande, och fri. Resten av dagen var suddig; hon mindes inte ens namnet på någon av sina nya lärare.

      Hon kunde inte sluta tänka på Jonah.

      Hon undrade om hon hade betett sig som en idiot i matsalen. Hon hade snubblat på orden; han hade ju knappt ställt några frågor till honom. Allt hon hade kommit på att fråga honom om var den fåniga violan. Hon skulle ha frågat var han bodde, var han kom ifrån, vilket college han tänkte söka.

      Men framför allt, om han hade en flickvän. Någon som han måste ju bara ha en tjej.

      Just i den stunden svepte en, söt välklädd latinamerikansk tjej, förbi tätt intill henne. Caitlin granskade henne uppifrån och ner och undrade om det kunde vara hon.

      Caitlin svängde in på 134th street, och glömde för en sekund vart hon var på väg. Hon hade aldrig tidigare promenerat hem från skolan, och under en kort stund, glömde hon helt var hennes nya lägenhet låg. Hon blev stående vid hörnet, desorienterad. Ett moln täckte solen och vinden friskade i, och hon blev plötsligt kall igen.

      ”Tjena bruden!”

      Caitlin vände sig om, och insåg att hon stod framför en sliten kvarterskrog. Utanför satt fyra sjaskiga män i plaststolar, till synes obekymrade av kylan, och flinade åt henne, som om hon vore deras nästa munsbit.

      ”Kom hit, bruden!” skrek en annan.

      Hon kom ihåg.

      132nd street. Så var det.

      Hon vände tvärt och gick raskt ner längs en annan sidogata. Hon sneglade ett par gånger över axeln för att se om männen följde efter henne. Som tur var gjorde de inte det.

      Den kalla vinden stack hennes kinder och hon vaknade till, då den bistra verkligheten av det nya grannskapet sjönk in. Hon såg de övergivna bilarna, de nedklottrade väggarna, taggtråden, gallren för fönstren, och hon kände sig plötsligt väldigt ensam. Och mycket rädd.

      Det var bara tre kvarter kvar till lägenheten, men vägen kändes oändlig. Hon önskade att hon hade en vän vid sin sida – eller ännu hellre, Jonah – och hon undrade om hon verkligen skulle klara av att gå den här vägen varje dag. Ännu en gång blev hon förbannad på sin Mamma. Hur kunde hon hålla på och flytta, till platser hon hatade? När skulle det ta slut?

      Krossat glas.

      Caitlins hjärta slog snabbare när hon såg något längre fram till vänster, på andra sidan gatan. Hon ökade farten och gick snabbare. Hon försökte hålla blicken mot marken, men när hon kom närmare, hörde hon skrik och ett groteskt skratt, och hon kunde inte längre undvika att se vad som pågick.

      Fyra enorma killar – 18 eller kanske 19 år gamla – stod runt en annan kille. Två av dem höll hans armar, medan den tredje klev fram och boxade honom i magen, och den fjärde slog honom i ansiktet. Killen, 17 år kanske, lång, smal och försvarslös, föll ihop på marken. Två av killarna gick fram och sparkade honom i ansiktet.

      Trots att hon inte ville, stannade Caitlin och stirrade. Hon var skräckslagen. Hon hade aldrig tidigare bevittnat något liknande.

      De två andra killarna tog några kliv bakåt från offret, reste sina kängor och sänkte sedan ned dem.

      Caitlin var rädd att de skulle stampa ihjäl killen på marken.

      ”NEJ!” skrek hon.

      Det hördes ett olycksbådande kras när de satte ner sina fötter.

      Men det var inte ljudet från ben som knäcktes – utan det lät mer som trä. Krasande trä. Caitlin såg att de stampade på ett litet instrument. Hon tittade närmare, СКАЧАТЬ