Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке. Отто Витт

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ gjorde bäst i att låta bli sådant där!” sade han och såg ursinnig ut. Han hade bestämt sett allt.

      Notarien svarade helt fräckt:

      “Jag har väl rätt att gå var jag vill, kan jag tro.”

      “Här är inte tal om det[15]” sade Torsten Nilson uppretad, “utan om att du så där[16] utan vidare kapar min dam – vad är det för ett sabla sätt, vad?”

      Arthur kände, hur det kliade i fingrarna[17] efter att ge vännen Torsten en ordentlig örfil, men han tordes knappast röra sig – i handen hade han ju en halv miljon kronor. Inte tordes han heller reta Nilson med ett ohövligt svar – han kunde absolut intet annat göra än endast tiga. Men nog var det försmädligt. Om han ändå vore säker på, att byxfickan var utan något hål – men det kunde ju lika väl hända som med västen.

      Då fick han en idé, en ögonblicklig tillskyndelse.

      På ett litet marmorbord stod en tallrik och på den låg ett stycke av en tårta, orört och kvarglömt av någon av de dansande.

      Han drog upp handen med diamanten, tog tårtstycket med denna hand och klämde samtidigt in den blåa diamanten i den mjuka tårtan, bet av ett stycke, lade tillbaka resten på tallriken och sade:

      “Nu, min kära Torsten, kan jag kanske stå till din disposition.”

      Men Torsten Nilson kände mycket väl till notarien Richters knytnävar och satte sig ögonblickligen i säkerhet.

      Man skulle tro, att ett par balkavaljerer på 25 år vardera och således med en ålder av 50 år tillsammans skulle ha hållit sig allt för[18] värdiga till att bruka den råa styrkan men det hade gått en väckelse genom den svenska nationen och det svenska namnet, som förr svävat ut över världen såsom bärare av intelligens hade nu erövrat sig rang såsom en sportnation efter en massa pris som förts hem. Sporten stod högt i aktning och ära och det ansågs som högst förtjänstfullt att vara fysiskt stark. Av denna orsak hände det ofta att bataljer levererades utan minsta orsak, hur mycket mera här, där det rörde sig om en så ovanligt vacker flicka som Lilly Morell.

      Torsten Nilson undvek emellertid det slag han anade skulle komma och försvann ur budoaren.

      Notarien Richter mumlade något om att de träffades nog en gång ännu i livet ifall de fick leva till i övermorgon.

      Därpå tog han sin tallrik med den halvätna tårtan på och styrde ånyo sina steg till balsalen.

      Under tiden fick han tillfälle att försiktigt och omärkligt leta fram diamanten ur tårtan och i ett hörn i skymundan[19] tog han upp sin portmonnä och lade ned den dyrbara ädelstenen i densamma.

      Och senare, strax före det allmänna uppbrottet, överlämnade han till Lilly den blåa diamanten.

      III

      En ohygglig upptäckt

      Gästerna lämnade det Morellska huset den ena efter den andra.

      Men inne i direktörens allra heligaste satt gamle professor Theodor Mörling och hade för en gångs skull[20] riktigt kommit i prattagen[21]. Det hände endast ytterst sällan, men när det inträffade ville det aldrig sluta – det var som om en länge tillstängd damm sprängts och sökte sig nu i en vidsträckt insjö ett ohämmat utlopp.

      Och så kom det sig, att ännu efter att den siste gästen avlägsnat sig satt Mörling kvar därinne och pratade.

      Nu var han inne på diamanter och dessas egendomligheter, deras ljusbrytningskoeficient, deras underbara förmåga att i mörkret bevara en liten rest av allt det ljus, som om dagen bestrålat dem. Han talade om den egendomliga citrongula diamanten som är explosiv och därför måste försändas instucken i rå potatis för att inte vålla obehag om den sprang i stycken under transporten, han talade om hur diamantgruvornas ägare årligen bestals för miljoner kronors värde av negrerna och de andra arbetarna där ute.

      Och plötsligt kom han att tänka på den blåa diamanten.

      “Du satte väl in etuiet i ditt kassaskåp, hoppas jag,” sade han, hänvänd till direktör Morell, “eller hur?”

      “Äh, prat[22], inte har vi några bovar i Stockholm,” svarade Morell. “Här var blott personliga vänner församlade och inte en kotte[23], inte ens[24] jag själv anade i morse, att en så pass[25] storartad present skulle komma – ånej, var lugn du – etuiet har hela kvällen stått bland Lillys andra presenter på bordet i gula budoaren.”

      “Nå gott, men låt mig se den vackra stenen än en gång – vill du?”

      “Så gärna,” svarade Morell.

      Han ringde och bad den inträdande domestiken att anmoda fröken Lilly att komma in i hans rum medtagande diamantetuiet.

      Efter få minuter trädde också den unga flickan in.

      Hon räckte leende fadern det svarta läderetuiet.

      Direktör Morell tryckte på en fjäder och locket sprang upp.

      Där låg den blåa stenen och avtecknade sig vackert mot den vita grunden.

      “Låt mig se,” bad Mörling.

      Han tog ut den, vände på den, höll den mot ljuset och lät den blixtra i alla dess facetter. Hans min uttryckte välbehag och glädje.

      Men med ens stelnade dragen. Professorns ögon öppnades till en stirrande blick och han kastade den oroligt från diamanten än till Lillys, än till hennes faders ansikte.

      Till slut sade han, i det han sköt glasögonen högt upp i pannan[26]:

      “Morell, Morell, vad har du gjort?”

      Direktören spratt till under det att den unga flickan visade en beundransvärd självbehärskning.

      “Vad menar du?”

      “Den blåa diamanten är stulen, Morell, den är stulen.”

      En skribents penna är för trubbig och sendräktig för att hinna med att beskriva alla de skiftande stämningar, som inom loppet av få sekunder avspeglades i direktör Morells annars tämligen stereotypa drag. En tecknares stift skulle inte heller kunna återge dem – här om någonsin, vore just filmen det rätta reproduktionsmedlet. En hel värld av förvåning, bestörtning, tvivel, smärta och ursinne låg det i dessa minspel. Och till slut sade han dock endast dessa enkla ord:

      “Säger du det?”

      “På hedersord[27]. Denna blåa sten är inte densamma СКАЧАТЬ