Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке. Яльмар Сёдерберг
Чтение книги онлайн.

Читать онлайн книгу Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке - Яльмар Сёдерберг страница 11

СКАЧАТЬ menade, att det som jag tänkte på var farligt för mig själv. Och jag tyckte i drömmen att jag uttryckte mig djupsinnigt och fint.

      – Men för säkerhets skull, tillade jag, kan vi ju skicka till apoteket efter några nattvardskapslar.

      – Skall jag opereras? frågade prästen.

      Jag nickade.

      – Det torde bli nödvändigt. Pastorns hjärta duger inte alls, det är för gammalt. Vi får lov att ta bort det. Det är för resten en alldeles ofarlig operation, den kan utföras med en vanlig papperskniv.

      Detta föreföll mig som en helt enkel vetenskaplig sanning, och jag hade just en papperskniv i handen.

      – Vi lägger bara en näsduk över ansiktet.

      Prästen stönade högt under näsduken. Men i stället för att operera honom tryckte jag hastigt på en knapp i väggen.

      Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag kände på hans hand; den var iskall. Jag såg på min klocka.

      – Han har varit död i minst två timmar, sade jag för mig själv.

      Fru Gregorius steg upp från orgeln, där hon hade suttit och spelat, och kom fram till mig. Hennes blick tycktes mig bekymrad och sorgsen, och hon räckte mig en knippa mörka blommor. Och då först såg jag att hon smålog tvetydigt, och att hon var naken.

      Jag sträckte armarna emot henne och ville draga henne till mig, men hon vek undan, och i detsamma stod Klas Recke i den öppna dörren.

      – Doktor Glas, sade han, i min egenskap av tillförordnad kanslisekreterare förklarar jag er häktad!

      – Det är för sent nu, svarade jag honom. Ser du ingenting?

      Jag pekade på fönstret. Ett rött eldsken slog in genom rummets bägge fönster, det var plötsligt ljust som mitt på dagen, och en kvinnoröst, som tycktes komma från ett annat rum, jämrade och kved: världen brinner, världen brinner!

      Och jag vaknade.

      Morgonsolen stod rätt in i rummet, jag hade inte dragit ned gardinen på kvällen då jag kom hem.

      Besynnerligt. De senaste dagarna har jag ju alls inte tänkt på den fula prästen och hans vackra hustru. Inte velat tänka på dem.

      Och Gregorius har ju rest till Porla.

* * *

      Jag skriver inte ner alla mina tankar här.

      Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.

      7 juli

      Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.

      Varför sade jag nej åt Hans Fahlén den där gången förra hösten, då han kom till mig och bad att få låna femtio kronor? Det är visserligen sant att jag kände honom bra litet. Men han skar halsen av sig veckan därpå.

      Och varför lärde jag mig inte grekiska då jag gick i skolan? Det retar mig så att jag kan bli sjuk. Jag läste det ju i fyra år. Var det kanske för att min far hade tvingat mig att välja det i stället för engelska som jag föresatte mig att ingenting lära? Hur kan man vara så djuriskt dum! Allt annat lärde jag mig ju, till och med det nonsens som kallades logik. Men jag läste grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska.

      Och det kan omöjligt ha varit min lärares fel, ty han blev statsråd sedan.

      Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag kan lära mig något nu, det är kanske inte för sent.

* * *

      Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.

* * *

      Jag undrar om inte Kristin har middagen färdig snart…

* * *

      Blåsten ruskar om i träden på kyrkogården, och regnet skvalar i takrännan. En fattig slusk med en butelj i fickan har sökt skydd under kyrktaket, i en vrå invid en strävpelare. Han står stödd mot den röda kyrkomuren, och hans blick irrar from och blå bland de drivande molnen. Det dryper av de två magra träden vid Bellmans grav. Snett över kyrkogårdshörnet ligger ett beryktat hus; en flicka i lintyget tassar fram till ett fönster och rullar ner gardinen.

      Men nere bland gravarna går församlingens kyrkoherde försiktigt genom smutsen med paraply och galoscher, och nu kryper han in genom den lilla dörren till sakristian.

* * *

      Apropå, varför går prästen alltid in i kyrkan genom en bakport?

      9 juli

      Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min själ.

      Nyss, då jag var på hemväg från mina sjukbesök, växlade jag i ett gathörn en hastig hälsning med en man, som jag inte tycker om att möta. Han har förnärmat mig en gång – djupt, fint, och under sådana omständigheter att jag inte ser någon möjlighet att betala det.

      Sådant tycker jag inte om. Det angriper min hälsa.

* * *

      Jag sitter vid chiffonjéklaffen och drar ut den ena lådan efter den andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet gulnat tidningsurklipp faller mig i händerna.

      Finns det ett lif efter detta? Af theol. dr H. Cremer. Pris 50 öre.

      John Bunyans uppenbarelser. En framställning af det kommande lifvet, himlens härlighet och helvetets fasor. Pris 75 öre.

      Människans egna kraft. Rätta vägen till utmärkelse och rikedom af S. Smiles. Pris 3:50, eleg. inb. i klotb. med guldsnitt 4:25.

      Varför har jag gömt denna gamla annons? Jag minns, jag klippte ur den när jag var fjorton år, det året då min fars förmögenhet gick upp i rök. Jag sparade av mina små fickpengar, och till sist köpte jag mr Smiles, bok, dock inte med guldsnitt. Då jag hade läst den sålde jag den strax i ett antikvariat; den var för överdrivet dum.

      Men annonsen har jag kvar. Den är också värdefullare.

      Och här är en gammal fotografi: lantstället, som vi hade några år. Mariebo hette det, efter min mor.

      Fotografin är gulnad och blekt, och det ligger som en dimma över det vita huset och granskogen där bakom. Ja, så såg det ut där under gråa och regniga dagar.

      Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna fick jag alltid så mycket stryk av min far. Jag var visst ett svårhanterligt barn på de tider, då jag inte hade skolan och läxläsningen.

      En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa barndomsminnen. Det gjorde ont i skinnet naturligtvis, men gott i själen. Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan storm och skummet yrde ända upp i mitt ansikte. Jag vet inte om jag någonsin senare har känt en så behaglig översvämning av ädla känslor. Jag förlät min far; han hade ett så häftigt lynne, och han hade också så mycket bekymmer för sina affärer.

      Svårare var det att förlåta honom alla de gånger han gav mig stryk rättvist; jag vet inte om jag har förlåtit СКАЧАТЬ