Название: Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке
Автор: Яльмар Сёдерберг
Издательство: КАРО
Жанр: Зарубежная классика
Серия: Klassiker
isbn: 978-5-9925-1552-7
isbn:
Aldrig har jag haft en så stark känsla av att moralen är en karusell, som går runt. Det visste jag egentligen förut, men jag hade alltid tänkt mig, att svängningstiderna måste vara sekler eller tidevarv – nu föreföllo de mig som minuter och sekunder. Det skimrade för mina ögon, och som den enda ledtråden genom häxdansen förnam jag åter en gång rösten i mitt inre, rösten som viskade mellan tänderna: akta dig, präst!
Mycket riktigt. Han kom på mottagningstimmen. Det klack till i mig av en plötslig och hemlig munterhet, när jag öppnade dörren och såg honom sitta där ute i väntrummet. Det var bara en patient före honom, en gammal fru som ville ha ett recept förnyat – så blev det hans tur. Han bredde ut rockskörten och tog med långsam värdighet plats i samma soffhörn, där hans hustru hade suttit uppkrupen några timmar förut.
Han började naturligtvis med att prata en massa strunt, som vanligt. Det var nattvardsfrågan han underhöll mig med. Hjärtfelet kom bara fram i förbigående, i en bisats, och jag fick det intrycket att han egentligen hade kommit för att höra min mening som läkare angående den heliga nattvardens hälsofarlighet, som nu är under debatt i alla tidningar till omväxling med storsjöodjuret. Jag har inte följt med denna diskussion, jag har nog då och då sett en artikel om saken i en tidning och läst den till hälften, men jag var långt ifrån orienterad i ämnet, och det blev i stället pastorn som fick utveckla frågans läge för mig. Vad skall man göra för att förebygga smittoöverföring vid kommunionen? Det var frågan. Pastorn beklagade mycket att en sådan fråga hade blivit väckt; men nu var den en gång väckt och måste besvaras. Man kunde tänka sig åtskilliga lösningar på frågan. Det enklaste vore kanske att det för varje kyrka anskaffades ett antal små bägare, som av klockaren kunde rengöras vid altaret efter varje omgång – men det skulle bli dyrt; kanske till och med omöjligt för fattiga landsförsamlingar att anskaffa ett tillräckligt antal silverbägare.
Jag anmärkte i förbigående, att det i vår tid, då det religiösa intresset befinner sig i stadigt stigande, och då det anskaffas massor av silverbägare till varenda velocipedtävlan, väl inte borde vara omöjligt att anskaffa alldeles likadana bägare till ett religiöst ändamål. För resten kan jag inte erinra mig, att det i instiftelseorden till nattvarden förekommer ett enda ord om silver, men den reflexionen behöll jag för mig själv. – Vidare hade man tänkt sig den möjligheten – fortfor prästen – att varje nattvardsgäst kunde medföra sin bägare eller sitt glas. Men hur skulle det se ut, om den rike kom med en konstnärligt arbetad silverbägare och den fattige måhända med ett brännvinsglas?
Jag tyckte för min del att det kunde se ganska pittoreskt ut, men jag teg och lät honom fortsätta. – Vidare hade en präst av den moderna, frisinnade riktningen föreslagit att taga in vår frälsares blod i kapslar. – Jag undrade först om jag hade hört rätt; i kapslar, som ricinolja? – Ja, i kapslar, kort sagt. Och slutligen hade en hovpredikant konstruerat en alldeles ny sorts nattvardskalk, tagit ut patent på den och bildat ett aktiebolag – pastorn beskrev den utförligt för mig, den tycktes vara byggd på ungefär samma idé som trolleriprofessorernas glas och buteljer. – Nå, pastor Gregorius är för sin del ortodox och inte det ringaste frisinnad, dessa nyheter förefalla honom därför allesammans högst betänkliga, men bacillerna äro ju också betänkliga, och vad skall man göra?
Bacillerna – det gick upp ett ljus för mig då jag hörde honom uttala detta ord. Jag kände alldeles tydligt igen tonfallet, jag erinrade mig att jag hade hört honom tala om baciller någon gång förut, och det stod med ens klart för mig, att han led av den sjukdom som kallas bacillskräck. Bacillerna stå tydligen i hans ögon på något mystiskt sätt utanför både religionen och den sedliga världsordningen. Det kommer sig av att de äro så nya. Hans religion är gammal, nära nitton hundra år, och den sedliga världsordningen daterar sig åtminstone från århundradets början, från den tyska filosofin och Napoleons fall. Men bacillerna ha kommit över honom på hans ålderdom, alldeles oförberett. De ha i hans föreställning först i dessa yttersta dagar börjat sin obehagliga verksamhet, och det har aldrig fallit honom in, att det efter allt att döma fanns massor av baciller också i det enkla lerkrus, som gick bordet runt vid avskedsmåltiden i Getsemane.
Omöjligt att avgöra, om han är mera får än räv.
Jag vände honom ryggen och lät honom prata medan jag ordnade något i mitt instrumentskåp. Jag bad honom i förbigående att taga av rock och väst, och vad nattvardsfrågan beträffar bestämde jag mig utan långt betänkande för att ge mitt förord åt metoden med kapslarna.
– Jag medger, sade jag, att denna idé i första ögonblicket föreföll litet stötande till och med för mig, oaktat jag inte kan skryta med någon särskilt varm religiositet. Men vid närmare eftertanke måste alla betänkligheter förfalla. Det väsentliga i nattvarden är ju inte brödet och vinet, inte ens kyrksilvret, utan tron; och den äkta tron får naturligtvis inte låta påverka sig av sådana yttre ting som silverpokaler och gelatinkapslar…
Under de sista orden satte jag stetoskopet till hans bröst, bad honom att vara tyst en liten stund och lyssnade. Det var ingenting märkvärdigt jag fick höra, bara den lilla oregelbundenhet i hjärtrörelserna som är så vanlig hos en äldre man, när han fått den vanan att äta litet mera till middagen än han behöver och att sedan rulla ihop sig på en soffa och sova. Det kan komma ett slaganfall en dag, det vet man aldrig, men det är ingen nödvändighet eller ens någon särskilt hotande sannolikhet.
Men jag hade nu en gång föresatt mig att göra ett allvarligt nummer av den här konsultationen. Jag lyssnade mycket längre än jag egentligen behövde, flyttade på hörröret, knackade och lyssnade om igen. Jag märkte hur det pinade honom att sitta tyst och passiv under allt detta – han är ju van att prata jämt, i kyrkan, i sällskap, i sitt hem; han har en avgjord begåvning för att prata, och troligtvis var det just denna lilla talang som först drog honom till hans yrke. Undersökningen var han litet rädd för, han skulle nog helst ha velat fortsätta en stund till med sina nattvardsbaciller för att sedan plötsligt se på klockan och rusa på dörren. Men nu hade jag honom där i soffhörnet, och jag släppte honom inte. Jag lyssnade och teg. Ju längre jag lyssnade, desto krångligare blev hans hjärta.
– Är det allvarligt? frågade han till sist.
Jag svarade icke strax. Jag gick några slag över golvet. Det låg en plan och jäste inom mig, en rätt enkel liten plan i och för sig; men jag har ingen vana vid intrigstycken, därför tvekade jag. Jag tvekade också därför, att planen helt och hållet var byggd på hans dumhet och okunnighet – och var han verkligen dum nog, skulle jag våga? Eller är det för grovt, genomskådar han mig kanske?
Jag avbröt min promenad och betraktade honom ett par sekunder med min allra skarpaste läkarblick. Det gråbleka, slappfeta ansiktet låg i fåraktigt fromma veck, men blicken kunde jag inte fånga, glasögonen reflekterade bara mitt fönster med gardinerna och fikusen. Men jag bestämde mig för att våga. Han må vara räv eller får – tänkte jag – också en räv är dock alltid mycket dummare än en människa. Med honom kunde man bestämt utan risk leka charlatan en liten stund – han tyckte om charlatanfasoner, det märktes tydligt; min tankfulla promenad över golvet och min långa tystnad efter hans fråga hade redan imponerat på honom och gjort honom mjuk.
– Besynnerligt, mumlade jag slutligen liksom СКАЧАТЬ