Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке. Яльмар Сёдерберг

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ lag, som den gav sig ut för att vara – så stod det dock alldeles klart för mig att det rätta och kloka i detta fall var att göra det, som de andra kalla plikten. Och jag gjorde det utan tvekan.

      Liv, jag förstår dig inte.

* * *

      «När ett barn födes vanskapligt, dränker man det.» (Seneca.)

* * *

      Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.

      24 juli

      Afrikahettan har kommit igen. Hela eftermiddagen ligger det som en rök av guldstoft i tung vindstilla över staden, och först med skymningen kommer svalka och lindring.

      Nästan var kväll sitter jag en stund på trottoarkanten utanför Grand och suger en lätt citronsyrad dryck ur ett smalt vassrör. Jag håller av den stunden då lyktorna börja tindra upp i krökningen längs strömmens kanter, det är min bästa timme på dagen. Oftast sitter jag ensam, men i går satt jag där med Birck och Markel.

      – Jag prisar gud, sade Markel, för att de äntligen ha börjat tända lyktorna igen. Jag känner inte igen mig själv i det här sommarnattsmörkret utan lyktor som vi nu ha irrat omkring i en rund tid. Fast jag vet att anordningen har kommit till uteslutande av sparsamhetsskäl, ett fullt aktningsvärt motiv alltså, har den i alla fall en gemen bismak av att vara arangerad för turistsmaken. «Midnattssolens land» – fy katten.

      – Ja, sade Birck, man kunde åtminstone nöja sig med att hålla lyktorna släckta ett par tre nätter vid midsommar, då det verkligen nästan är ljust. På landet är sommarnattsskymningen ett helt trolleri, men här hör den inte hemma. Tända ljus tillhör staden. Aldrig har jag känt lyckan och stoltheten över att höra hemma i en stad starkare än då jag som barn kom in från landet någon höstkväll och såg det tindra ljus runt kajerna. Nu, tänkte jag, nu måste de stackarna där borta på landet hålla sig inne i stugan eller också stövla omkring i mörker och smuts.

      – Men det är sant, tillade han, på landet har man i stället en helt annan stjärnhimmel än här. Här duka stjärnorna under i konkurrensen med gaslyktorna. Och det är synd.

      Stjärnorna, sade Markel, duga inte att lysa oss på våra irrfärder i natten. Det är sorgligt i vilken grad de ha förlorat all praktisk betydelse. Förr reglerade de hela vårt liv; och när man öppnar en vanlig fjortonöres almanacka skulle man kunna tro att de göra det ännu. Det vore svårt att leta upp ett mera slående exempel på traditionens seghet än detta, att den mest spridda folkbok som finns är fylld med noggranna uppgifter om saker som ingen människa längre bryr sig om. Alla dessa astronomiska tecken, som den fattigaste bonde för två hundra år sedan förstod på ett ungefär och som han studerade med iver och flit, då han trodde, att all hans välfärd berodde av dem, äro i dag okända och obegripliga för mängden av bildade. Om vetenskapsakademien hade sinne för skämt, kunde den roa sig med att blanda om Kräftan, Lejonet och Jungfrun i almanackan som lotter i en hatt, allmänheten skulle inte märka det ringaste. Stjärnhimmeln har sjunkit ner till en rent dekorativ roll.

      Han tog en klunk ur sin grogg och fortfor:

      – Nej, stjärnorna kan inte längre glädja sig åt samma popularitet som förr i världen. Så länge man trodde att ens öde hängde på dem, voro de fruktade men också älskade och dyrkade. Och som barn ha vi ju alla tyckt mycket om dem i tanke att de voro små vackar ljus, som Gud tände om kvällarna för att glädja oss, och vi tänkte att det var åt oss de blinkade. Nu återigen, då vi ha fått veta lite mera om dem, äro de för oss bara en ständig, plågsam, oförskämd erinran om vår egen obetydlighet. Här går man till exempel en natt på Drottninggatan och tänker storartade, underbara, ja epokgörande tankar, tankar som man känner med sig att ingen människa i världen förr har förmått eller vågat tänka. Låt vara att en mångårig erfarenhet sitter på lur långt nere i vårt undermedvetna jag och viskar, att vi nästa morgon utan det ringaste tvivel antingen ha glömt dessa tankar eller icke längre ha blick för det storartade och epokgörande i dem – det gör detsamma, det minskar inte lyckan i tankeruset så länge det räcker. Men man behöver bara råka titta uppåt och få se en liten stjärna sitta alldeles stilla mellan ett par plåtskorstenar och lysa och blinka, så förstår man att man lika gärna kan glömma dem strax. Eller man går och tittar i rännstenen och undrar, om man verkligen gör rätt i att supa ihjäl sig eller om man kanske kunde finna på något bättre att fylla ut tiden med. Så stannar man plötsligt – som det hände mig härom natten – och stirrar på en liten tindrande punkt i rännstenen. Man finner efter en stunds reflexion att det är en stjärna som speglar sig – det var för resten Deneb i Svanen. Och med ens står det klart för en hur löjligt oviktig hela frågan är.

      – Nå, tillät jag mig att inskjuta, detta kan man nu visserligen kalla att betrakta fylleriet under evighetens synvinkel. Men den är knappast fullt naturlig för oss i nyktert tillstånd och lämpar sig i vart fall inte till dagligt bruk. Om stjärnan Deneb föll på den idén att betrakta sig själv sub specie æternitatis, skulle den kanske finna sig alltför obetydlig för att anse det mödan värt att lysa längre. Emellertid sitter den nu där troget på sin post sedan en längre tid tillbaka och lyser mycket vackert, och speglar sig både i världshaven på de okända planeter, vilkas sol den troligtvis är, och också någon gång i en rännsten på den lilla mörka jorden. Följ exemplet, käre vän! Ja, jag menar i det stora och hela och på ett ungefär, och inte bara beträffande rännstenen.

      – Markel, inföll Birck, överskattar mycket räckvidden hos sin tanke, om han tror att han kan betrakta ens den minsta och svagaste av sina groggar under evighetens synvinkel. Det står inte i hans förmåga, och han skulle inte komma levande ifrån det. Jag tror mig ha läst någonstans att den synpunkten uteslutande är förbehållen vår herre. Och det är kanske därför han har upphört att existera. Receptet var visst för kraftigt till och med för honom.

      Markel teg. Han såg allvarlig och sorgsen ut. Åtminstone föreföll det mig så efter vad jag kunde se av hans ansikte där i dunklet under det stora rödrandiga suntältet, och då han drog en tändsticka för att få eld på sin slocknade cigarr slog det mig att han hade blivit gammal. Han kommer att dö mellan fyrtio och femtio, tänkte jag för mig själv. Och han är visst för resten redan ett gott stycke över fyrtio.

      Plötsligt sade Birck, som satt så att han kunde se ut över trottoaren i riktning åt staden:

      – Där borta kommer fru Gregorius, hon som är gift med den där vidriga prästen. Gud vet hur det kan ha gått till då hon blev fast för honom. När man ser de två tillsammans måste man vända sig bort, man har en känsla av att den enklaste grannlagenhet mot henne kräver det.

      – Är prästen med? frågade jag.

      – Nej, hon är ensam…

      Ja visst, prästen var ju i Porla ännu.

      – Jag tycker att hon ser ut som en blond Delila, sade Birck.

      Markel: Låt oss hoppas att hon fattar sin uppgift i livet rätt och sätter enorma horn på Herrans nazir.

      Birck: Det tror jag knappt. Hon är naturligtvis religiös, på annat sätt vore det äktenskapet oförklarligt.

      Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det tvärtom oförklarligt om hon hade den ringaste bråkdel av religion i behåll efter en passande tids äktenskap med pastor Gregorius – och för resten kan hon i vart fall omöjligt vara mera religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en ovärderlig hjälp i alla livets förhållanden och har aldrig hindrat trafiken.

      Vårt СКАЧАТЬ