Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке. Яльмар Сёдерберг

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ efter vad jag hör i dag, så är det inte något bra hjärta pastorn har. Men jag tror inte att det är lika dåligt i vardagslag. Jag tror att det har sina speciella skäl att krångla i dag!

      Han försökte i en hast göra om sitt ansikte till ett frågetecken, men det ville inte lyckas riktigt. Jag såg strax, att hans onda samvete hade förstått mig. Han gjorde munnen i ordning för att börja tala, kanske för att fråga vad jag menade, men han kom sig inte för, utan hostade bara. Han ville nog helst undgå en närmare förklaring – men det ville nu inte jag.

      – Låt oss vara uppriktiga mot varandra, pastor Gregorius, började jag. Han hoppade till av förskräckelse vid denna inledning. Pastorn har säkert inte glömt det samtal som vi hade med varandra för ett par veckor sedan med anledning av er frus hälsotillstånd. Jag vill inte göra någon ogrannlaga fråga om hur pastorn har hållit den överenskommelse vi då träffade. Men jag vill bara säga, att om jag då hade vetat hur det var fatt med pastorns hjärta, skulle jag ha kunnat anföra ännu starkare skäl för det råd jag tillät mig att ge. För er fru gäller det hennes hälsa, för längre eller kortare tid; men för pastorn själv kan det lätt gälla livet.

      Han såg ohygglig ut, medan jag talade – han fick ett slags färg i ansiktet, men ingenting rött, bara grönt och gredelint. Han var så förfärligt ful att se på, att jag måste vända mig bort. Jag gick till det öppna fönstret för att få en smula frisk luft i lungorna, men det var nästan mera kvavt ute än inne.

      Jag fortsatte:

      – Min ordination är enkel och klar: den lyder på skilda sovrum. Jag påminner mig att pastorn inte tycker om det, men det kan inte hjälpas. Det är nämligen inte bara själva den yttersta tillfredsställelsen som i detta fall innebär en stor fara; det är också av vikt att undvika allt som kan egga och hetsa begäret. – Ja, ja, jag vet vad pastorn vill säga; att ni är en gammal man, och dessutom präst; men jag är ju läkare och kan ha rätt att tala öppet med en patient. Och jag tror inte att jag är alltför ogrannlaga om jag påpekar, att den ständiga närheten till en ung kvinna, på natten till, måste göra ungefär samma verkan på en präst som på envar annan man. Jag har ju legat i Uppsala, jag kände rätt många teologer där, och jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda. Och vad åldern beträffar – ja, hur gammal är det pastorn är? – femtiosju år; det är en kritisk ålder. I den åldern är begäret sig likt, ungefär som förr – men tillfredsställelsen hämnar sig. Nå, det är sant, det finns så många olika sätt att se på livet, och olika sätt att värdera det; och om det vore en gammal vivör jag talade med, skulle jag naturligtvis få vara beredd på det från hans synpunkt ganska logiska svaret; det ger jag tusan, det är ingen mening med att försaka det som ger livet värde bara för att få behålla livet. Men jag vet ju, att ett sådant sätt att resonera är helt och hållet främmande för pastorns världsåskådning. Min plikt som läkare är i detta fall att upplysa och att varna – det är allt vad jag kan göra, och jag är säker om att nu, då pastorn vet, att det gäller allvar, är det också allt som behövs. Jag har svårt att föreställa mig, att det skulle vara i pastorns smak att knall och fall dö samma död som salig kung Fredrik I, eller nu senast herr Felix Faure…

      Jag undvek att se på honom, medan jag talade. Men då jag hade slutat, såg jag att han satt med handen över ögonen och att hans läppar rörde sig, och jag gissade mera än jag hörde: Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn… Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo…

      Jag satte mig ner vid skrivbordet och skrev litet digitalis åt honom.

      Och jag tillade, då jag räckte honom receptet:

      – Det är inte heller bra för pastorn att gå i staden hela denna varma sommar. En badsejour på sex veckor skulle göra pastorn mycket gott; Porla eller Ronneby. Men då måste pastorn naturligtvis resa ensam.

      5 juli

      Sommarsöndag. Damm och kvalm överallt, och bara fattigt folk i rörelse. Och fattigt folk är tyvärr mycket osympatiskt.

      Vid fyratiden satte jag mig på en liten ångslup och for ut till Djurgårdsbrunn för att äta middag. Min hushållerska var bjuden på begravning och skulle dricka kaffe i det gröna efteråt. Det var ingen nära anförvant eller vän till henne som var död, men en begravning är i alla fall ett stort nöje för en kvinna av hennes klass, och jag hade inte hjärta att neka henne permission. Jag kunde alltså inte få någon middag hemma. Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta på en villa i skärgården; men jag kände ingen lust. Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de ha helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker natur. Häromdagen talade jag med en ung flicka, som var förtjust i skärgården, men det visade sig under samtalets gång att hon egentligen tänkte på solnedgångarna, och kanske också på en student. Hon glömde att solen går ned överallt och att studenten är flyttbar. Jag tror inte att jag är alldeles otillgänglig för naturskönhet, men då måste jag resa längre bort, till Vättern eller Skåne, eller till havet. Det har jag sällan tid till, och på de tre eller fyra närmaste milens omkrets från Stockholm har jag aldrig träffat på något landskap som kan jämföras med Stockholm självt – med Djurgården och Haga och trottoarkanten vid strömmen utanför Grand. Därför stannar jag för det mesta i staden sommar och vinter. Jag gör det så mycket hellre som jag har ensittarens ständiga begär att se folk omkring mig – främmande människor väl att märka, som jag inte känner och inte behöver tala med.

      Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick ett bord vid glasväggen i den låga paviljongen. Kyparen skyndade fram med matsedeln och bredde diskret en ren servett över de rester av kalvstekssås och Battys senap som ett tidigare middagssällskap lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick räckte mig vinlistan, röjde han med den korta, hastigt framkastade frågan: Chablis? att hans minne rymde kanske lika omätliga fonder av detaljkunskaper som mången professors. Jag är ingen flitig källarkund, men det är sant att jag nästan aldrig dricker något annat vin än chablis, när jag då och då äter middag ute. Och han var gammal i facket och kände sina pappenheimare. Den första ungdomsyran hade han stillat med att balansera punschbrickor i Berns, med en mognare ålders allvar hade han fyllt mera invecklade plikter som matsalskypare på Rydberg och Hamburger börs, och vem vet vilken tillfällig ogunst av ödet, som var skuld till att han nu med glesnande hjässa och litet flottigare frack verkade i sitt kall på ett något enklare ställe. Han hade med åren fått en prägel av att höra hemma överallt, där det luktar mat och korkas upp buteljer. Det gladde mig att se honom, och vi växlade en blick av hemligt förstånd.

      Jag såg mig omkring bland publiken. Vid bordet näst intill satt den sympatiske unge man, som jag brukar köpa cigarrer av, och smorde kråset med sin flicka, en täck liten bodfröken med kvicka råttögon. Litet längre bort satt en aktör med hustru och barn och torkade sig om munnen med slätrakad prästerlig värdighet. Och borta i en vrå satt ett ensamt gammalt original, som jag känner igen från gatan och kaféerna sedan väl tjugu år tillbaka, och delade sin middag med sin hund, gammal och litet grå i pälsen också han.

      Jag hade fått min chablis och satt och njöt av solstrålarnas lek med den lätta ljusa drycken i mitt glas, då jag helt nära mig hörde en СКАЧАТЬ