Leonna. Falkman Charlotta

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ kök egenteligen är qvinnans laboratorium, hennes verkningskrets, dit hon hänvisas – när ögat ej mera strålar af ungdomens glans, när nyhetens behag försvunnit. —

      För dagen var köket här i huset ett upp- och nederlags-magasin för hvad som blifvit utrymdt från de andra rummen. Öfver och under dessa möbler logerade damernas ytterplagg och utanskor, i fullkomlig egalité. Glas, koppar och tvenne halffyllda bålar stodo på bordet, under detsamma korgar med färdiga smörgåsar o. s. v.

      Thetimmen var förbi. Madam Brita Caisa Fors, som förestod bufetten, hade nyss expedierat vaktmästarn med en bricka påfyllda glas och löste nu af sig det randiga bomullsförklädet, släppte ned den svarta sidenklädningen; jemkade om schinjongen och bindmössan, och begaf sig sedan in i förmaket, för att der se på dansen; hennes hjelpredor stodo för samma ändamål i förstugan.I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans. – «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser mig så fasligt spotsk och konstig ut.»«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart han får länsmanssysslan, – hvarom han är temligen säker – blir det genast bröllop; – men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben Smitt sjelf.»

      I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans.

      – «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser mig så fasligt spotsk och konstig ut.»

      «Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart han får länsmanssysslan, – hvarom han är temligen säker – blir det genast bröllop; – men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben Smitt sjelf.»

      «Hvad må hans föräldrar tycka om partiet?»

      «Hvad de tycka inom sig, vet jag icke säga. Fadren hade svarat, att sonen var myndig och fick göra huru han ville. Styfmodren är som ers nåd nyss sjelf behagade säga: «alldeles som det hvita plåstret;» men en vacker dotter har hon, som icke tycks brås på sin mor. Jag betraktade henne nyss, när hon stod i förmaket, och talade ögonspråk med löjtnant Karlowitsch.» —

      «Nu misstager frun sig den här gången,» invände fru Lurhjelm; «Karlowitsch var icke hos oss nyårsqvälln, och flickan hade derförinnan aldrig sett en rysk officer, ty hon har ingenstädes varit, och Grönskog ligger för afsides, att få inqvartering.» —

      «Ja icke vet jag, men nog såg jag att hennes ögon först följde honom; och sedan under dansen språkades de som gamla bekanta – och svenska talade de icke – det sade Lotta Ström.»

      «Hon lärde sig tyska af mostern, när hon var i Stockholm som barn. Men efter hvad jag tyckte på gubben Smitt, när han var hos oss, fjesar ju Karlowitsch för Hedda.»

      «Gubben pratar mycket persilja! – Men hvad tycker hennes nåd om damerna, som följde hit med Strömmens?»

      «Hvad jag tycker? åh jag förundrar mig så ofantligt, huru sådana der förnäma kunde komma hit så der objudna; – hvad menar fru Snabbeck sjelf?»

      Den tillfrågade såg sig försigtigt omkring. «Ja den som tordes säga, hvad man tänker. Oss emellan sagdt, förefaller det herrskapet mig – som sett så mycket förnämt folk i mina dagar – justament som ett par utklädda pigor! Hvilka stora händer och fötter, hvilken lunsig gång har icke den så kallade öfverstinnan?» —

      «Nå, nå, hvem kan rå för sitt utseende,» anmärkte hennes nåd synbart träffad. «Men att hennes man tillåter» —

      «Ja deruti ligger en hund begrafven! De bo ej tillsammans som annat gift folk; öfversten bor i dess vackra våning vid torget, och fruntimren hos doktorns, dit de på vanliga bondkärror ankommo en afton i kolmörkret vid slutet af November. Ingen har sett dem ute förrän dagarna före jul, då de gingo omkring i bodarne med mamsellerna Ström, som nu så ståtas öfver den bekantskapen, kantänka! att de knappt vilja känna igen andra.» —

      «Öfversten besöker väl dagligen sin fru?»

      «Förmodligen, men» – härvid lutade sig frun, för att hviskande meddela något vidare, ty madamen inträdde i detsamma; men fick dervid hela det på sängen liggande klädförrådet öfver sig. Alla tre måste nu förena sina krafter, att få det i sitt förra skick, och dermed var det mysteriösa samtalet slut.

      Senare på qvällen kungjorde herr Smitt, med glaset i handen och lallande tunga, sin dotter Marias förlofning med Petter Nordenskans.

      Nordenskans och Ludvig Lurhjelm hade för sig och sina fruntimmer ett trefligt logis i staden, och ämnade qvardröja några dagar, men ett ilbud kom från Grönskog med den sorgliga nyheten, att fru Igeldorf låg för döden i följd af ett fall. Hennes barn reste hem, och voro lyckliga nog att ännu få mottaga hennes sista välsignelser.

      Leonna till Ottilia.

      Grönskog den 21 Jan. 1810.

      «Ingendera af oss trodde väl, när vi vaknade efter den förflutna aftonens nöje, att vi så snart åter skulle skiljas. Jag var så lycklig i den tanken att få vara hos dig några veckor på Rönnbacka. Du skulle då hjelpt mig med de klädningar, hvartill pappa lofvat köpa mig tyg. – I stället för dessa och andra förhoppningar, sitter jag nu sorgsen här i min lilla kammare. Hundrade gånger önskar jag mig vara en liten fogel; då skulle jag, fastän vägen är lång och vintren kall, sväfva öfver de med snö och is betäckta berg och dalar, för att med näbben knacka på ditt kammarfönster. Du med ditt för alla lefvande varelser ömsinnade hjerta, skulle säkert skynda att uppvärma den halftförfrusna fogeln, som då förvandlades till din egen Leonna.

      Féernas och sagornas tid är tyvärr förbi, och jag får vara glad att få detta bref till dig genom ett bud, som reser till Lovisa.

      Jag har ofta önskat dö, för att bland englarna få lofsjunga Skaparen för allt det vackra, det sköna på jorden. «Lifvet är en dröm, döden är en sömn,» har jag läst någonstädes. Jag trodde det vara så lätt att dö – nu har jag första gången stått invid en dödssäng —

      Ack Ottilia, i mormor förlorade jag ett, med mig beslägtadt, väsende, som från späda åren egnat mig omvårdnad och – kärlek!

      Outtröttlig i sin verksamhet – en verksamhet, som efter hvad hon alltid sade, hade mitt väl till ändamål – hörde likväl mormor, alltid med tålamod, ofta med nöje, mina ibland rätt barnsliga СКАЧАТЬ