Leonna. Falkman Charlotta
Чтение книги онлайн.
Читать онлайн книгу Leonna - Falkman Charlotta страница 22
Название: Leonna
Автор: Falkman Charlotta
Издательство: Public Domain
Жанр: Зарубежная классика
isbn:
isbn:
«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden, blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? – Han har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.
«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten; för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till viljes! Tillåt mig att presentera er.»
Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.
Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras fransyska konversation – ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.
Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.
Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så smärtsamt saknade syster Anna!»
Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende: «O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka ersätta denna syster.»
«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar, numera ej förnekar,» sade Feodor leende.
«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» —
«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som med synbart nöje lyssnade på tonerna.
När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men sade sedan bestämdt: «Det sker icke, så länge löjtnanten är här. Kanske sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:
«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk, onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan ju sjelf försöka er lycka.»
Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville dölja.
Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret; löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska Invaliden.»
Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen in i själen.
Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt arbete, märkte, att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och lockade honom med sig ut.
Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj, sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina gods vid polska gränsen.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.