Leonna. Falkman Charlotta

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ som just nu förde oss tillsamman! Finge jag blott en gång gråta ut vid ditt bröst! Mamma förstår mig icke, eller vill hon ej – har hon inga känslor? —

      Jag har nyss sjelf erfarit, att sorg och sinnesrörelse kunna väcka känslor, som förut legat liksom i dvala inom oss, och gladde mig nästan, i den öfvertygelsen, att mormors död förmått smälta den is, som gjort mammas hjerta så kallt, – så känslolöst, men jag bedrog mig; må efterföljande vara som ett ringa bevis huru olika vi uppfatta allting.När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! – Der satt mormor hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman; den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig! Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!

      När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! – Der satt mormor hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman; den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig! Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!

      Dessa minnen och min längtan, att denna stunden skulle förena våra hjertan, dref mig att kasta mig i mammas armar, der jag utur stånd att få fram ett ord, utbröt i häftig gråt. Hon sköt mig sakta ifrån sig, såg på mig något förundrad, nästan med missnöje, och frågade: «hvad felas dig Leonna? hvarföre gråter du? – Hvarföre har du den der brokiga halsduken på halsen? Jag har ju lagt en svart och hvit kattunsduk på bordet i din kammare» – o. s. v. – Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver mig. – «Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och saknad efter mormor bara i kläderna?»«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men allt har sin tid. – Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» – Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma, som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på golfvet – och skratta nu om du vill – jag tror likväl ej att du gör det, – jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad, än hos den, jag har att tacka för lifvet. —

      Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver mig. —

      «Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och saknad efter mormor bara i kläderna?»

      «Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men allt har sin tid. – Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» —

      Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma, som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på golfvet – och skratta nu om du vill – jag tror likväl ej att du gör det, – jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad, än hos den, jag har att tacka för lifvet. —

      Ack, kanhända är jag orättvis mot mamma, men nog är det hårdt, när ett barn ej kan och får utbyta ömhet, tankar och ord med sin egen mor!

      Jag söker väl ibland att sätta mina tankar på pappret, men pappret är dödt; meningarna stå der så stympade och intetsägande. Annorlunda är det med det lefvande ordet, ledsagadt med en blick, en tryckning af handen; det ena går från själ till själ, den andra säger mer än flera timmars arbete med pennan i hand. —

      Huru trefligt förgick icke dagen hos dig, under arbete och utbyte af tankar öfver ett och annat, eller vid en god bok, föreläst af din onkels uttrycksfulla stämma, kryddad af hans lärorika anmärkningar. Hvad du är lycklig, Ottilia, jemförd med den stackars Leonna! Du kan, du förstår så mycket, som kan ge glädje och intresse åt lifvet. Du har väl äfven förlorat din moder, men du har qvar minnet af hennes ömhet, hennes kärleksfulla sinne. I din onkel äger du den bästa faderliga vän; han är så olik alla männer, jag hittills har sett; de anse ju qvinnan som ett noll, eller ett lastdjur. – Men det var ej derom jag ville tala; jag ville säga: i bredd med dig är Leonna en nolla, som endast lefver i hoppet att åter få komma till Rönnbacka. Som detta ej lär kunna ske på ett par veckor, så svara mig ändteligen med det återgående budet. Berätta hvad du tyckte om staden och menniskorna, Smittens i synnerhet. Herre Gud att jag måste blifva slägt med dem!

      Säg mig huru länge du blef qvar i Lovisa, och om du hade roligt på assemblén; hade jag dig här, hvad jag skulle plåga dig med frågor.»

      Leonna.

      Ottilias svar:

      «Tack goda Leonna för ditt välkomna bref, der din vänskap för mig lyser fram öfverallt; men den sinnesstämning innehållet visar, oroar mig.

      Att du sörjer, hjertligt saknar din goda mormor, finner jag så naturligt; jag känner ju hvad det vill säga att förlora ett älskadt och dyrbart föremål, och beklagar din förlust, men tillåt mig äfven göra några anmärkningar. Det hör ju till våra öfverenskommelser och är, efter min öfvertygelse, vänskapens dyrbaraste rättighet.

      Om också aldrig din mormors ålder varit så olik din egen, skulle likväl den verld, hvari hon lefvat, det vill säga den grad af bildning hon erhållit genom uppfostran, vanor och omgifning, säkert gjort henne mera oförmögen att förstå ditt unga lifliga, efter högre bildning törstande, sinne och det som nu ligger dig om hjertat – ty något är det, kan du neka dertill? men derom en annan gång.

      Jag kände ej din mormor, men efter din egen skildring om hennes vanor och ert lefnadssätt, måste hon i många fall liknat fru Palman; välmenande och god till tänke- och handlingssätt, men inskränkt till det alldagliga, utan uppfattning af något, som ligger utom denna synkrets. Har jag orätt?

      Fru Palman är af god härkomst, men tarfligt uppfödd på landet och tillhållen att arbeta och hushålla; hon är omtänksam och driftig i allt hvad kroppens nödtorft tillhörer. Utomdess bestod hela hennes undervisning i en äfven nödtorftig katekesläsning och något skrifva; utom Bibeln, katekesen, psalmboken och almanachen, kände hon ingen bok till namnet en gång. Hennes umgänge bestod af lika inskränkta som fördomsfulla menniskor.

      Som ung flicka plockade hon åkerblomman och väpplingen för att deraf binda kransar åt barnen; men som äldre endast millefolium, myntan, kamomillen och några andra örter, nyttiga i husmedicinen, med ett ord, det är endast nyttan hon håller sig vid, själens och naturens poesi förstår hon icke.

      Hon hör till exempel åskan, ser blixten, men finner ingenting skönt och majestätiskt deruti; ingen har lärt henne inse dess välgörande verkningar, långt mindre dess orsak. Hon tror det vara tecken till Guds vrede öfver ett syndigt slägte, hvaremot hon väpnar sig med korstecknet och småskrock.

      Händer СКАЧАТЬ