Leonna. Falkman Charlotta

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ mig snart och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.

      Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel – i parentes sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande, kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen – satt äfven lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom med sina kloka ögon.

      På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren, åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!» utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före deras afresa från Åbo – sannolikt instängdt af någon «liebhaber» – och hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.

      Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla. Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.

      En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar öfver natten.

      Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss något; jag anses redan för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden infann sig åter.

      I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.

      «Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan, är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess kusin Feodor blir bekant med pappa.»

      I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus. Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.

      Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din pratsjuke vän

      Feodor.

      När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka, mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.

      Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som röjdes i majorens utseende.

      «Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen, som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»

      Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad. Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är, jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»

      Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa senare dagar.

      Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta frukost.

      Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan sorgsen.

      «Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han sluteligen.

      «Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» —

      Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.

      «Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från fadren, att hon genast skulle komma hem.»

      «Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.

      «Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas halfbror?»

      «Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men icke att han kunde vara en engels bror. – Det är jag, som beklagligtvis, genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna frökens förlust.»

      Ottilia bad honom förklara sig närmare.

      «Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud. Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»

      Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten hoppades snart se honom återställd.

      «Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon något förlägen. «På två dagar har jag – knappt sett honom.»

      «Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»

      Ottilia СКАЧАТЬ