Leonna. Falkman Charlotta

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ bok – Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står: Leonna.

      Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren, och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.» – Nu hör jag någon komma – det är värden i huset. God natt!

      Fortsättning:

      Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier de triste figure.»

      En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade, att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt och såg – ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska – ett språk som han alltid förnekat sig ens förstå. – «O, Anna, är du åter här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! – Gå icke mera ifrån mig – lofva mig det.»

      «Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara stilla.»

      Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.

      När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm, hvars bekantskap jag gjorde i staden.

      Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa rum.

      «Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag – en ung flicka – talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för första gången – men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg majoren mig – som ville förmå honom att förtära ett feberstillande medel, som han hittills vägrat – för någon, som säkerligen är honom dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall, så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» —

      «Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»

      «Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. – Men kan löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade hon något förlägen, «emedan – jag då bättre skulle spela min påtvungna roll.»

      «Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt. «Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin vänskap, – något hvarmed han icke slösar, – känner jag verkeligen ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom kunna vi erfara något om denna Anna.» – Jag ville genast gå, men hon höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det genom hans tjenare.»

      Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej sin nyfikenhet, då jag – jag tillstår det – gerna tillfredsställt min på hvad sätt som helst!

      Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med ett handarbete? – Leonna von Nordenskans!

      Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att fröken Ottilia – husets unga värdinna – enligt sitt löfte till majoren, genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt. —

      Jag hade – som du tör minnas från mitt föregående bref – låtit Leonna genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person. Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända är hon ej obekant med min goda moders drömmar.

      Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt tyska för- och familjenamn.

      «Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och deras bekanta.» —

      Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så med.

      Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St. Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.

      För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum, «kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade, trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning, verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan honom och hans brorsdotter är, som det borde vara mellan far och dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt СКАЧАТЬ