På Elghyttan. Elisabeth Beskow

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ värld Sven Rise höll på att göra upp räkningen med, men det hade ock mycket af det, som ej förgår i döden. Här var en vänskap för evigheten så väl som för tiden. Sven Rise försjönk efter läsningen åter i tankar, men så kom han ihåg Elisas budskap, släckte lampan och gick upp i hvardagsrummet.

      Det var en inbjudande syn, som mötte honom där. En värmande eftermiddagsbrasa sprakade sällskapligt, lampan på bordet spridde ett behagligt sken, dämpadt af en rosafärgad skärm, och familjen hade slagit sig ned kring den mest aptitliga kaffebricka.

      Det föreföll Sven Rise som en dröm, att han så snart skulle lämna denna angenäma lilla värld, där intet tydde på uppbrott. Ännu overkligare föreföll detta honom, när han slog sig ned på den plats man genast beredde honom i kretsen.

      Majoren smuttade på sin kaffekopp, lade »diplomaten», var vid det bästa lynne och häntydde ej med ett ord på det samtal, som ägt rum mellan honom och kandidaten ett par timmar förut. En uppmuntrande nick, då den senare kom in, och ett belåtet: »Du ser så kry ut i kväll, medicinen du fick har tydligen en charmant verkan», visade hur han tog allt hvad han hört som ett betydelselöst skrämskott.

      Sven Rise var böjd att tro detsamma, men då han med möda steg upp följande morgon efter en dvallik febersömn, sade han sig själf, att han måste tro på läkaren och handla därefter. Han stod ej till svars med att längre låta sakerna vara som de voro.

      Lektionerna skötte han som vanligt den dagen, men de tröttade honom. Medvetandet om, hur sjuk han var, tycktes med ens hafva förvärrat sjukdomen. Alla krafter hade följt med hoppet om hälsans återvinnande, blott viljekraften återstod och fick nu ensam hålla honom uppe.

      En stund efter middagen i skymningen gick han att söka ett enskildt samtal med Elisa. Han mötte henne i trappan och frågade om hon kunde ge honom några minuter.

      »Några timmar om ni vill», svarade hon glädtigt; »jag har ingenting särskildt att göra före kaffet.»

      De gingo in i hvardagsrummet. Hon satte sig vid fönstret. Hennes vackra, friska drag och kraftigt behagfulla gestalt framträdde i liffull kontrast mot den flyende dagern, som spred sitt bleka skimmer öfver henne. Hennes ögon lyste som stjärnor i skumrasket.

      »Hvad stod det i Gustaf Adolfs bref?» frågade hon.

      Han berättade åtskilligt ur brefvet. Det föll sig svårt för honom att börja tala om sig själf, men det måste ju ske och helst så snart som möjligt.

      »Det var egentligen ej om Gustaf Adolf jag ville tala nu, utan om mig», sade han slutligen.

      »Jaså», sade hon.

      Detta lilla ord kan uttrycka de mest motsatta ting, beroende på tonen hvarmed det uttalas. Det kunde ej vara tvifvel om, att icke Elisa kände det största intresse för hvad hon skulle få höra.

      »Jag fruktar att jag måste lämna min post här förr än ämnadt var», sade han.

      »Gaf doktorn er verkligen så godt hopp? Ni har berättat mig så lite om ert besök hos honom. Trodde han, att ni kan börja före jul redan?»

      »Nej», svarade Sven Rise med ett vemodigt leende.

      Så gladt deltagande hon var! Hon skulle allt komma att känna sig litet besviken, tänkte han och omtalade hvad doktorn sagt.

      Var det den tilltagande skymningen, som gjorde henne så blek och släckte glädjestrålen i hennes blick?

      Han berättade vidare om sitt besök hos läkaren. Hennes tystnad tycktes uppfordra honom till det. Hans röst var så lugn, som om han talat om en sak af ringa vikt.

      »Men hur kunde doktorn säga er allt så förfärande rent ut?» frågade hon med möda, då hon ändtligen kunde tala.

      »Jag bad honom därom och påstod mig kunna höra sanningen.»

      »Sanningen!» upprepade hon. »Hur kan ni veta att det är sant? Doktorn kan misstaga sig.»

      »Det tror jag icke. Han undersökte så noga. Och jag gör i alla fall inte rätt om jag handlar efter ett sådant antagande.»

      »Hvad ämnar ni göra då?»

      Frågan kom så ångestfull fram. Han kände sig manad att trösta och vara stark för hennes skull och bemödade sig därför om en oberörd, nästan glad ton, då han svarade:

      »Jag tänker fara till ett sjukhus.»

      »Åh, gör icke det! Tror ni inte, att vi kunna vårda er här?»

      Hennes röst ville kväfvas, men blicken tiggde honom om att stanna.

      Han blef underlig till mods. Hvad betydde allt detta? Var det endast deltagande?

      »Icke är det för att få bättre vård, som jag reser härifrån, tro icke det», sade han med känsla. »Jag tviflar hvarken på viljan eller förmågan hos er alla, men jag kan ej mottaga ett sådant offer.»

      »Offer! Hur kan ni komma med det ordet i detta sammanhang?»

      »Fröken Elisa, låt oss vara kloka nu! Hvarken ni eller er far, som jag redan talat med, vill lyssna till annat än hjärtats impulser, och hur önskar jag ej, att jag finge låta er råda! Men det duger icke. Låt oss vara praktiska! Att ni skall tänka på er själf begär jag ej, ty det är er visst omöjligt, men tänk på edra unga syskon. Min sjukdom är smittsam, och de kunna taga skada af ytterligare samvaro med mig. Det rum jag bebor blir nedsmittadt, är det kanske redan. Förstår ni inte, att jag måste bort?»

      Det började blifva honom tröttsamt att föra denna energiska kamp mot sin enda återstående jordiska önskan.

      »Nej, det förstår jag inte alls», svarade hon något lugnare.

      Hon hade fattat ett beslut, och ifvern att se det genomfördt undanträngde för ögonblicket den smärta, som nyss hotat att kväfva henne.

      »Ni måste stanna», förklarade hon, »det hjälper inte, att ni säger emot, ty jag har alla på min sida från pappa till lilla springflickan i köket. Ni har blifvit en af oss.» Här veknade rösten, hon behärskade med möda dess darrning. »Så gärna kunde jag låta en af mina egna bröder resa till sjukhus som er. Hvad tror ni Gustaf Adolf skulle säga, om ni öfvergaf hans hem nu?»

      Elisa kunde ej få fram mera, rösten svek henne. Hon såg på hans bräckliga gestalt, där sjukdomen satt sin prägel, och hennes ögon fuktades. Det ädelt formade hufvudet, de själfulla, sjukliga dragen med deras harmoniska uttryck såg hon dunkelt genom glindrande tårar.

      Elisa grät mycket sällan och aldrig inför andra, om hon kunde undvika det. Hennes första impuls var därför att skynda bort från honom, så snart hon kände själfbehärskningen svika, men hon lydde ej denna ingifvelse, utan stannade och lät honom se, att hon grät. För första och sista gången i sitt lif försökte hon inverka genom svaghet för att få sin vilja fram.

      »Elisa!» utbrast han och sprang upp, då han såg henne dölja ansiktet i händerna och snyfta.

      »Res icke!» bad hon.

      Han tvekade och teg, hälft förtviflad men lycksalig på samma gång.

      Hon drog en djup, darrande suck och såg upp till honom, där han stod СКАЧАТЬ