På Elghyttan. Elisabeth Beskow

Чтение книги онлайн.

      »Skulle du då vilja ha det igen så, som innan du afföll?»

      »Naturligtvis, men det är omöjligt.»

      »Hvarför omöjligt?»

      »Gud har förkastat mig.»

      »Hur vet du det?»

      »Hur jag vet det? Det känner jag väl.»

      »Du tror, att din inre ofrid och den förkrossande känslan af skuld inför Gud äro bevis för att Gud förkastat dig? Och dock är det tvärt om. Det att du icke kan finna ro i synden är just Guds tag om dig.»

      Gustaf Adolf teg. Kunde det vara så? Då funnes det ännu hopp för honom. Men nej! Det fanns väl en gräns äfven för Guds nåd, och i så fall hade han öfverskridit den. Detta sade han till Sven Rise, och äfven hvilka orsaker han hade att tänka så.

      »Att synda och be om förlåtelse för att synda igen är att draga nåden till lösaktighet», sade han.

      »Och för att undvika det har du förkastat nåden alldeles?» sade Sven.

      »Hvartill tjänar det att skära af ogräset och låta roten vara kvar?»

      »Till ingenting, det har du rätt i. Roten måste upp, din håg förvandlas, så att den vändes från synden till heligheten. Det kan du icke göra själf.»

      »Nej, det vet jag.»

      »Men Gud kan det», sade Sven Rise.

      »Nå hvarför gör han det inte då?»

      »Du flyr honom ju, i stället för att söka honom i tro. Tvifla ej på honom, utan kasta dig i hans armar sådan som du är med din synd. Ske dig som du tror, sade Jesus ofta. Man måste våga något på tron. Jag har hört en så målande bild af tron en gång. Ett litet barn var förföljdt och stod vid en öppen lucka i golfvet. Där nere var en djup och mörk källare, hvarifrån barnet hörde sin faders röst, som ropade: kasta dig hit ned; jag tar emot dig! Barnet såg icke fadern, bara mörkret, men lydde rösten och behöfde ej ångra det. Så kan trosgreppet om Guds löften stundom vara som ett språng i mörkret, men ännu aldrig har det språnget förfelats för någon. Faran ligger blott i att icke våga det.»

      Gustaf Adolf var gripen. Han stod tvekande vid branten. Skulle verkligen de eviga armarna mottaga honom, ifall han vågade språnget?

      »Det var en tid, då jag trodde», sade han, »och allt var ljust för mig. Men synden blef mig öfvermäktig, och nu är allt mörker. Jag hatar synden och bär hellre dess straff än den själf, och ändå kan jag inte bli fri ifrån den.»

      »Men du vill bli det?»

      »Visst.»

      »Då vill du detsamma som Gud. Hvarför flyr du din enda räddning?»

      Gustaf Adolf lutade sig tillbaka och såg upp mot natthimmelen. Tankar och känslor stredo inom honom.

      »Om jag lämnade mig helt åt Gud, borde jag ju bli syndfri. Det trodde jag i julas, att jag snart nog skulle bli, men nu har jag fått se på annat, minsann», sade han.

      »Om du i Jesu Kristi namn ger dig själf åt Gud, så står du inför Gud ren och syndfri som Jesus Kristus själf», sade Sven Rise med trons inspiration.

      »Men hur kan det förlikas med att jag fortfarande faller i synd?» invände Gustaf Adolf.

      »Fåret kan falla i dyn, men svinet vältrar sig däri. Det är stor skillnad att trifvas i synden eller att känna den som sin bittraste plåga.»

      »Inte hjälper det mig att sucka och lida af synden?»

      »Jo, om det lidandet får drifva dig till Guds Son, som öfvervunnit den. För att få makt öfver den synd, som bor i dig, måste du kunna börja striden med vissheten om, att dess herravälde är brutet och dess dödsdom afkunnad, och den vissheten ges dig i tron på Jesu försoning. Sedan vidtager helgelsen, striden mot den vidlådande synden, och den varar lifvet ut.»

      »Ja den, ja», inföll Gustaf Adolf lifligt; »det är just där man börjar kräftgången.»

      »Ja, i fall man hugger in med egen arm mot synden i stället för att fly undan den till korset.»

      »Men om man gjort det en gång?» sade Gustaf Adolf otålig; han tyckte samtalet gick i kretsgång.

      »Så skall man göra det om och om igen. Väx aldrig ifrån korset! Endast Guds kärlek i Jesus Kristus kan omskapa hjärtat. Vid den kärleken gäller det att hålla fast för att draga öfver sig strömmar af välsignelse. Mycket vill hindra oss från att nalkas Gud, men det gäller att tränga sig fram och hålla fast och vara trogen intill döden. Den goda kampen för lifvets krona är en ständig Jakobskamp med Gud, ett bönelif.»

      Dessa sista ord ljödo mäktigt och länge efter sedan de uttalats, ty tystnad följde på dem, en innehållsrik och tankfull tystnad.

      Till sist reste sig Gustaf Adolf med spänstighet.

      »Det är sent, låt oss gå hem», sade han blott, men klangen i rösten sade mer.

      »Har du vågat språnget?» frågade Sven Rise.

      »Ja», svarade Gustaf Adolf, och hvarje tum af hans varelse tycktes genomträngd af den förlorade sonens beslutsamhet att stå upp och gå till Fadern, »jag har vågat språnget, det var ju min enda räddning. Och nu vill jag börja lifvets Jakobskamp med Gud.»

      11

      Folket behöfde ej längre förgäfves vänta på att få höra den unge studenten predika. Sedan han återvunnit den en gång förlorade friden, längtade han att få tala om sin trofaste Frälsare. Och han kufvade ej denna längtan. Hvarför skulle han?

      Hans tal var ej vist och väl uttänkt, det hade sina formfel, men det fängslade genom omedelbarhet, hjärtevärme och sanning. Begåfning hade han dock äfven hvad framförandet beträffar, men detta blef aldrig så märkvärdigt, att det tog uppmärksamheten från innehållet.

      Gustaf Adolf hade funnit sin rätta kallelse i lifvet. Präst ville han bli och ägna sig helt och hållet åt sin Herres tjänst. Hittills hade han läst på filosofie kandidatexamen, det var ej längre kvar än att han först kunde aflägga den och sedan öfvergå till den teologiska fakulteten.

      »Det är bra. Du blir ärkebiskop med tiden», sade majoren.

      Han hörde gärna sonen predika och blef alltid rörd till tårar, men rädd att bli för djupt gripen, öfvergick han hastigt från den rent andliga sidan af saken till den världsliga och spådde sonen en lysande framtid.

      Elisa gladde sig åt omslaget i broderns sinnesstämning, men kunde ej låta bli att undra hur länge det skulle räcka. Detta nya lif, så fullt af växlingar och strider, förbryllade henne. Men hon tänkte att det kanske måste så vara, när en stark och liflig natur skall omdanas för evigheten. Från Gustaf Adolf vände hon sina blickar till Sven Rise. Här var lugnet. Månne efter genomkämpade stormar? Hon kunde ej tänka sig Sven Rise i stormen, ej föreställa sig honom upprörd, och dock visste hon, att hans känsla var djup.

      Gustaf СКАЧАТЬ