På Elghyttan. Elisabeth Beskow

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ – att jag – måste lämna Elghyttan.»

      »Hvad är det nu för dumheter?» sade majoren uppbrusande. Han tyckte aldrig om att bli störd i sina vanor. »Nu har jag inte tid att höra klagomål. Äro ungarne olydiga, så piska på dem, men låt mig vara i fred.»

      »Jag har icke något klagomål mot dem», svarade kandidaten och beslöt att gå rakt på sak, eftersom tiden var knapp. »Jag kan ej längre fylla min plats här, ty jag har fullt utbildad lungsot.»

      »Hvad säger du? Lungsot? Nej, det är omöjligt!»

      »Doktorn sade så. Han undersökte mig noga. Det råder intet tvifvel därom», svarade Rise.

      »Och det säger du mig så här tvärt! Människa, begriper du då inte att fara varligt fram med dåliga nyheter?»

      Majoren var alltid mycket rädd för att bli upprörd, och därför tänkte han först blott på att hejda sin egen sinnesrörelse. Men när han såg den unge mannen stå där så lugn, trots sin svåra sjukdom, då vaknade majorens ömsinthet och gjorde sig gällande.

      Han ville trösta både den sjuke och sig själf, därför fick icke doktorns utsago gälla för någonting. Han vandrade af och an på golfvet, dragande fram det ena fallet efter det andra, där läkare misstagit sig. Naturligtvis hade denne doktor också misstagit sig. Lungsot! Gå på Elghyttan, och få lungsot, har man nånsin hört något så galet? Elghyttans luft, som var riksbekant för sin hälsosamhet!

      Hur den gode majoren pratade, lyckades han åtminstone öfvertyga sig själf, att hans uppfattning var den rätta. Han ville icke bli motsagd och gaf därför ej kandidaten tid att tala. Att denne skulle få lämna Elghyttan kunde helt enkelt intet komma på frågan. Om det än vore, som doktorn inbillade sig, så vore det bara ett skäl till hvarför Sven Rise skulle stanna. Köra en sjuk människa på dörren, aldrig i lifvet!

      »Du har ju ingenstans att taga vägen för resten, intet hem, ingen familj. Hvart skulle du ge dig i väg härifrån?» slutade han mera hjärtligt än finkänsligt.

      »Till ett sjukhus.»

      »Sjukhus! Liksom om det vore bättre än Elghyttan! Nej, här skall du bli frisk, min gosse, det skall du få se.»

      »Doktorn trodde ej jag skulle kunna lefva vintern öfver», inflickade Rise.

      Tanken på att någon skulle dö i huset förfärade majoren. Han hade aldrig sett någon dö och ansåg det som en särskild Försynens skickelse, att hans hustru sjuknat under hans bortovaro och dött, innan han hunnit hem. Aldrig skulle han kunnat öfverlefva att se henne gå bort; nu hade han blifvit sparad åt barnen, så att de sluppit bli fader- och moderlösa på en gång.

      Sven Rises upplysning ökade, som sagdt, majorens förskräckelse och på samma gång hans ifver att bortförklara allt sorgligt. Likt ett barn höll han för ögonen, i den tron att faran därigenom afväpnades.

      Sven Rise insåg att han vändt sig till orätt person. Men till hvem skulle han vända sig? Bort måste han ju och rymma kunde han ej. Att uppröra hela huset med den plötsliga underrättelsen om sin sjukdom hade han hoppats kunna undvika. Om majoren blott velat taga reson och låtit tala vid sig, kunde skilsmässan hafva försiggått så småningom och i lugn.

      Nedslagen lämnade Sven Rise omsider majorens rum. Dennes hjärtliga omfamning och försäkran, att han betraktade den unge mannen som en kär son, hvilken på inga villkor skulle få lämna Elghyttan trots lungsot och allt, gjorde Sven Rise både ondt och godt. Hans hjärta rördes däraf, men svårigheterna ökades.

      Som både Christian och Gustaf Adolf för tillfället voro långt borta, var Elisa den enda han nu hade att vända sig till, sedan majoren visat sig omöjlig. Elisa var klok och skulle nog förstå honom, men han drog sig för att gå till henne med denna angelägenhet, af fruktan, att själfbehärskningen skulle svika honom. Åtminstone var det ej nödvändigt, att det skedde på ögonblicket.

      Han gick in i sitt rum och satte sig i en bekväm hvilstol, som för en tid sedan blifvit ditställd, han visste icke af hvem.

      Var detta samma rum, där han nyligen drömt så förhoppningsfullt om framtiden? Denna framtid skulle aldrig komma, det visste han nu. Döden väntade honom i stället. Nog ryggade han tillbaka för det fysiska lidande den kunde innebära, men en förskräckelsens konung var den honom dock ej.

      »Min Gud, du har kallat mig, jag kommer», hviskade han, slöt ögonen och lutade hufvudet tillbaka.

      Han var så trött, men en känsla af ro spred sig öfver honom, han hvilade på Fadersarmar. I denna stund tog han farväl af världen och vände sin blick mot evigheten. Banden löstes, som bundo vid detta lifvet. De voro icke och hade aldrig varit så starka som de, hvilka drogo hans själ till det osynliga.

      Blott några månader ännu, veckor kanske, och han skulle stå inför sin Gud, skåda sin himmelske Konung. En känsla af salig bäfvan genomilade honom. Han öppnade ögonen hastigt, som om han sökt någon.

      »Jesus Kristus, låt mig då varda funnen i dig!»

      Hoppfullt och starkt steg det ropet ur hans hjärta, och en försmak af segern fyllde sjuklingens själ med kraft till den sista kampen.

      Höstkvällens skymning smög sig in i rummet, tätnade först borta i vråarna, hvarifrån den hemlighetsfullt svepte sin slöja kring alla föremål.

      Det knackade på dörren, som strax därpå öppnades af Torvald.

      »Här är ett bref. Är kandidaten inte här?»

      »Jo.»

      »Hvarför är här så skvattmörkt? Sof kandidaten?»

      »Nej. Kom brefvet nu?»

      »Ja. Det är visst från Gustaf Adolf», sade Torvald och räckte fram det mot den vrå, hvarifrån hans lärares röst kom.

      »Tack, Torvald.»

      »Elisa bad mig säga, att kaffet strax är färdigt», fortfor gossen och tillade bedjande: »Och så, får jag inte låna ’Fältskärns berättelser?’ Jag kan mina läxor nu?»

      »De stå på tredje hyllan nedifrån längst till vänster», svarade kandidaten.

      »O tack!» jublade gossen och lydde anvisningen.

      »Torvald!»

      »Ja.»

      »Har du tänkt på att du skall dö en gång?»

      »Nej, inte precis, men jag vet ju, att jag skall det.»

      »Vore du rädd, om du skulle dö nu?»

      »Nej vars.»

      »Skulle du finna det svårt att lämna jorden?»

      »Inte jorden just, men mycket här som är lifvadt.»

      »Har du intet däruppe, som du längtar efter och som kan ersätta dig allt du måste lämna här?»

      »Inte som jag vet just.»

      »Skaffa dig det, Torvald, skaffa dig eviga skatter. De göra dig rik i lifvet, men allra rikast i döden.»

      Torvald СКАЧАТЬ