Hjältars Väg . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ förstår inte. Du talar i gåtor. Snälla, berätta mer.”

      Plötsligt var Argon försvunnen.

      Thor kunde inte tro sina ögon. Han stod kvar där och såg sig omkring, lyssnade och undrade. Var det inbillning alltsammans, något sorts storhetsvansinne?

      Thor vände om och granskade skogen runtom. Från höjden på åsen såg han längre än förr. Nu såg han hur det rörde sig en bit bort. Han hörde ett ljud och var säker på att det kom från sitt får.

      Han snubblade nedför åsens mossiga slänt, i riktning mot ljudet och tillbaka genom skogen. Han kunde inte sluta tänka på mötet med Argon, svårt att förstå att det verkligen hänt. Varför var kungens druid här, av alla ställen? Han hade väntat på honom. Men varför? Och vad menade han med talet om ödet?

      Ju mer Thor tänkte på det, desto mindre förstod han. Argon hade varnat honom för att fortsätta, men samtidigt lockat honom vidare. När Thor fortsatte framåt var det med föraningen att någonting viktigt höll på att ske.

      Han kom runt en krök och stod som lamslagen inför synen framför sig. Det var som om alla hans värsta mardrömmar besannats på en och samma gång. Han kände håret resa sig och förstod att det varit ett allvarligt misstag att ge sig så långt in i Mörkskogen.

      Där, rakt framför honom och knappt trettio steg bort, var en sybold. På alla fyra och med spelande muskler, tornade den upp sig – stor som en häst. Det var Mörkskogens mest fruktade best, kanske den mest skrämmande i hela riket. Thor hade aldrig sett en sybold, men hört berättelser. Den liknade ett lejon, men var större, grövre. Skinnet var scharlakansrött och ögonen glödde gulaktigt. Legenderna hävdade att oskyldiga barns blod givit besten dess färg.

      Bara ett fåtal gånger hade Thor hört att någon sett besten. Men de berättelserna uppfattades allmänt som tveksamma, kanske för att ingen verkligen överlevde ett möte. Vissa menade att sybolden var en skogsgud och ett ont varsel. Men vad den förebådade, om det hade Thor ingen aning.

      Försiktigt tog han ett steg tillbaka.

      Sybolden stod där, med halvöppna, väldiga käftar och dregel droppande från huggtänderna. Dess gula ögon stirrade tillbaka. I käften hängde Thors förlorade får, upp och ned och bräkande, till hälften genomborrat av tänderna. Halvdött. Sybolden tog sin tid med att döda. Den tycktes njuta av det, och av den långsamma tortyren.

      Thor stod inte ut med fårets plågade ljud. Det ryckte hjälplöst, och han kände sig ansvarig.

      Hans första infall var att vända om och springa. Men han visste redan att det inte var lönt. Det fanns inget den besten inte kunde springa ikapp. Att springa skulle bara egga den. Och han kunde inte lämna fåret att dö så där.

      Han blev stående, stel av skräck men medveten om att han måste handla. Reflexerna tog över. Långsamt förde han handen ned i påsen, grep om en sten och lade den i slungan. Handen skakade, men han svingade slungan, tog ett kliv framåt – och kastade.

      Stenen sköt genom luften och träffade. Det var ett perfekt kast. Fåret träffades genom ögat, så stenen sköt rätt in i dess hjärna.

      Tackan hängde nu lealös. Död. Thor hade åtminstone besparat djuret lidande.

      Sybolden blängde hätskt, rasande över att Thor avlivat dess leksak. Långsamt öppnades de väldiga käkarna och fåret föll med en duns till marken. Sedan fäste den ögonen på Thor. Odjuret morrade, med ett dovt, otäckt läte ändå från buken.

      När den började lunka mot honom bultade hjärtat i bröstet. Thor lade ännu en sten i slungan, lutade sig bakåt och förberedde ett nytt kast.

      Sybolden kastade sig fram, snabbare än någonting Thor sett förut. Han steg fram och slungade stenen, med en bön att den skulle träffa och fullt medveten om att han inte hade tid att kasta igen.

      Stenen träffade och slet ut odjurets högra öga. Det var ett väldigt kast, ett som skulle ha sänkt ett mindre djur till marken.

      Men det här var inget mindre djur. Besten var ostoppbar. Den vrålade av smärta, men utan att stanna. Även utan ett öga, även med en sten in i hjärnan, rusade den vidare mot Thor. Det var inget han kunde göra.

      Ett ögonblick senare var odjuret över honom. Med väldiga klor svepte den över hans skuldra.

      Thor skrek och föll till marken. Det kändes som tre knivblad högg i hans kött och varmt blod sprutade ut från såren.

      Odjuret tryckte honom med alla fyra mot marken. Tyngden var oerhörd, som om en elefant på hans bröst. Thor kände bröstkorgen krossas samman.

      Besten sköt tillbaka med huvudet, öppnade de väldiga käkarna så att huggtänderna blottades, och sänkte dem mot Thors hals.

      Thor sträckte armarna och höll emot djurets hals som var hård av muskler. Han kunde knappt hålla emot, armarna skakade och tänderna kom närmare. Han kände djurets heta andedräkt och hur dregel droppade mot hans hals. Ett dovt muller röt i djurets bröst och ringde i hans öron. Han förstod att nu skulle han dö.

      Thor slöt ögonen.

      Gode Gud. Ge mig styrka. Låt mig bekämpa detta odjur. Snälla, jag ber. Jag skall göra allt du ber mig. Jag kommer att ha en stor skuld till dig.

      Något hände. En oerhörd hetta steg genom kroppen och rusade genom hans ådror, en kraft som strömmade genom honom. Han öppnade ögonen och häpnade över synen. Från handflatorna strömmade gyllene ljus, och otroligt nog kunde han nu möta djurets styrka och hålla tillbaka dess gap.

      Thor fortsatte pressa till dess att besten till och med trycktes bakåt. Styrkan sköt fram, en åskvigg av ren kraft – och bara ett ögonblick senare flög odjuret av och landade tre meter bort, på rygg.

      Thor satt upp, utan att förstå vad som hade hänt.

      Djuret kom på fötter igen och rusade ursinnigt mot honom. Men den här gången var någonting annorlunda – Thor kände det. Kraften strömmade igenom honom och han kände sig starkare än någonsin.

      Besten tog ett språng genom luften mot honom, men Thor gick ned på knä, greppade odjuret om livet och lät det slungas vidare av egen kraft. Odjuret föll genom löven, brakade in i ett träd och sjönk till marken.

      Thor vände sig om, förbluffad. Hade han just kastat iväg en sybold?

      Odjuret blinkade och såg sedan mot Thor. Igen anföll det.

      När besten den här gången kastade sig över honom höll Thor fast runt nacken. De föll båda till marken, först med odjuret över Thor. Men han rullade överst igen. Han höll fast, och klämde åt med båda armar, samtidigt som besten försökte lyfta huvudet igen och få tag i honom med tänderna. Den var nära att lyckas. Thor, som kände sig starkare igen, tryckte händerna djupare in i köttet och släppte inte taget. Han lät kraften rusa igenom sig och ofattbart nog kände han sig snart starkare än odjuret.

      Han ströp sybolden till döds. Till sist låg den lealös under hans händer. Han höll kvar ännu någon minut.

      Han reste sig långsamt, andfådd och med vidöppna ögon, med en hand runt den skadade axeln. Han kunde inte tro vad som just hade hänt. Hade han, Thor, just dödat en sybold?

      Han СКАЧАТЬ