Hjältars Väg . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ i halsen. ”Silvergardet! De är på väg!”

      Hans far och bröder satt hukade över frukostbordet, redan klädda i sina bästa kläder. Vid hans ord flög de upp och rusade förbi honom ut på gatan, med en och annan tackling mot axlarna på vägen.

      Thor följde efter, och sedan stod de där med blickarna mot horisonten.

      ”Jag ser inte en enda”, sa Drake, som var äldst, med sin djupa basstämma. Med de bredaste axlarna, och samma kortklippta hår som sina bröder blängde han ned mot Thor, som vanligt.

      ”Inte jag heller”, upprepade Dross, som bara var ett år yngre och alltid höll med Drake.

      ”De är på väg!”, snärtade Thor tillbaka. ”Jag svär!”

      Hans far vände sig om och tog ett fast tag om hans axlar.

      ”Och hur vet du det?”, frågade han uppfordrande.

      ”Jag såg dem.”

      ”Hur då? Varifrån?”

      Thor tvekade. Nu var han fast. Hans far visste förstås att den enda plats där Thor kunde ha sett dem var ifrån toppen av kullen. Nu var han inte säker på vad han skulle svara.

      ”Jag … klättrade upp på kullen …”

      ”Med fårhjorden? Du vet ju att de inte skall gå så långt.”

      ”Men det var ju något särskilt idag. Jag var tvungen att se.”

      Hans far blängde ilsket ned på honom.

      ”Gå in och hämta dina bröders svärd, och putsa skidorna så att de kommer till sin rätt, innan kungens män hinner hit.”

      När fadern var färdig vände han ryggen mot honom till bröderna igen. De stod alla tre på vägen, med blickarna spanande.

      ”Tror du de väljer oss?”, frågade Durs, som var yngst av de tre men ändå hela tre år äldre än Thor.

      ”De är korkade om de inte gör det”, svarade fadern. ”De har ont om män i år. Det har tydligen blivit en liten kull – annars skulle de inte ha brytt sig om att komma hit. Stå rakt bara, alla tre, och upp med hakan och ut med bröstet. Se dem inte rakt i ögonen, men titta inte bort heller. Var starka och självsäkra. Visa ingen svaghet. Den som vill bli med i Legionen måste bete sig som om han redan var det.

      ”Ja far”, svarade sönerna med en mun, och ställde upp sig.

      Han vände sig om och stirrade stint igen på Thor.

      ”Vad, är du fortfarande här?”, sa han. ”In med dig!”

      Thor stod kvar, tveksam. Han ville inte vara olydig mot sin far, men han var tvungen att säga något. Hjärtat bultade i bröstet när han övervägde med sig själv. Han beslöt att det var bäst att lyda, hämta svärden och sedan tala klarspråk. Att helt vägra skulle inte hjälpa.

      Thor rusade in i huset och ut till vapenförrådet på bakgården. Han fanns brödernas tre svärd. De var vackra vapen alla tre, dyrgripar krönta med silverfästen. De var dyrbara gåvor som hans far slitit för i åratal. Han tog alla tre, förvånades som alltid av deras vikt, och sprang sedan tillbaks igen genom huset.

      Han spurtade fram till bröderna och gav var och en sitt svärd. Därefter vände han sig till sin far.

      ”Vad nu då, ingen puts?”, sa Drake. Fadern vände sig om med en ogillande min, men innan han hann säga något hade Thor börjat tala.

      ”Far, snälla. Jag måste tala med dig!”

      ”Jag sa ju åt dig att putsa …”

      ”Snälla, far!”

      Hans far blängde tillbaka och övervägde med sig själv. Han måste ha sett allvaret i Thors ansikte, för slutligen sa han, ”Nå?”.

      ”Jag vill också ställa upp. Med de andra. För Legionen.”

      Brödernas skratt vällde upp bakom hans rygg och fick rodnaden att bränna i ansiktet.

      Men hans far skrattade inte. Istället blängde han mer ilsket än förr.

      ”Så det vill du?”, frågade han.

      Thor nickade jakande.

      ”Jag är fjorton. Jag har rätt att ställa upp i uttagningen.”

      ”Fjorton är den nedre gränsen”, sa Drake med förakt över axeln. ”Om de valde dig skulle du vara yngst. Tror du verkligen att de skulle välja dig före någon som mig, som är fem år äldre?”.

      ”Du är uppstudsig”, sa Durs. ”Det har du alltid varit.”

      ”Thor vände sig mot bröderna. ”Det är inte er jag frågar”, sa han.

      Han vände sig åter mot fadern, som fortfarande blängde mot honom.

      ”Snälla far”, sa han. ”Ge mig bara en chans. Det är allt jag ber om. Jag vet att jag är ung, men jag skall visa vad jag duger till med tiden”.

      Fadern skakade på huvudet.

      ”Du är ingen soldat pojk, inte som dina bröder. Du är herde. Det är här du hör hemma, hos mig. Du skall sköta dina sysslor, och sköta dem väl. Man skall inte sikta för högt. Lär dig uppskatta livet som det är istället.”

      Thor såg livet falla samman framför ögonen och kände hur hjärtat gick sönder i bröstet.

      Nej, tänkte han. Det kan inte vara sant.

      ”Men far …”

      ”Nu tiger du!”, skrek han, så högt att det skar genom luften. ”Det räcker nu. Här kommer de. Håll dig undan, och du gör bäst i att uppför dig under tiden de är här.”

      Hans far klev fram och skyfflade Thor åt sidan, som något han helst slapp se. Det sved i bröstet där han knuffats av den köttiga handflatan.

      Nu hördes ett muller, och folk kom ut husen och trängdes längs gatorna. Ett dammoln som växte sig allt större förebådade följet, och en kort stund senare kom de, tolv vagnar med förspända hästar i ett muller som liknade åska. De kom som en armé som plötsligt belägrade staden, och stannade i närheten av Thors hem. Nu stod hästarna där. De frustade och stegrade sig. Det dröjde länge innan dammet föll till marken, och Thor gjorde sitt bästa för att stjäla en glimt av deras vapen och rustningar. Aldrig tidigare hade han kommit så nära Silvergardet, och hjärtat bultade i bröstet.

      Soldaten på hingsten i täten steg av. Där var han nu, en äkta man av Silvergardet, klädd i glänsande ringbrynja och med ett långsvärd fästat i bältet. Han såg ut att vara i trettioårsåldern, en kämpe med skäggstubb, ärr över kinden och näsan bruten i strid. Thor hade aldrig sett en kraftigare karl, dubbelt so bred som de andra och en hållning som visade att det var han som gav order.

      Soldaten klev ned i vägdammet. Sporrarna klirrade när han steg fram mot de pojkar som ställt upp.

      Överallt i byn stod dussintals СКАЧАТЬ