Hjältars Väg . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ granskade de stora, gyllene vagnarna och förstod att de inte kunde ta hur många rekryter som helst. Riket var stort, och det fanns många städer och byar att besöka. Han svalde, chansen var verkligen ännu mindre än han trott. Han behövde vinna över alla andra pojkar – många redan prövade kämpar – och däribland sina egna tre bröder. Han kände hur modet sjönk i bröstet.

      Thor kunde knappt dra andan när soldaten stegade fram i tystnad och granskade raden av hoppfulla pojkar. Han började på den andra sidan av gatan och gick långsamt runt i cirkel. Thor kände naturligtvis de andra pojkarna. Han visste också att några av dem själva inte ville värvas, även om deras familjer gärna skulle skicka iväg dem. De var rädda, och de skulle bli dåliga soldater.

      Thor kände hur förödmjukelsen brände i honom. Han hade samma rätt att bli vald som de andra. Bara för att hans bröder var äldre och större så var det inte rätt att han förnekades sin chans att bli vald. Han glödde av hat mot sin far och kände hur han höll på att explodera, allteftersom soldaten kom närmare.

      Soldaten stannade för första gången, framför hans bröder. Han granskade dem uppifrån och ned och tycktes imponerad. Han sträckte ut armen, tog ett tag om en av deras svärdsskidor och drog till, som för att pröva hur väl den var fästad.

      Han brast ut i ett leende.

      ”Ännu har du inte använt ditt svär i strid, eller har du?”, frågade han Drake.

      För första gången i livet såg Thor att Drake var nervös. Han svalde.

      ”Nej, herre, men jag har ofta använt det i träning, och jag hoppas att …”

      ”I träning!”

      Soldaten gav en rungande skrattsalva och vände sig mot de andra soldaterna, som stämde in och skrattade Drake rakt i ansiktet.

      Drake rodnade, illröd i ansiktet. Det var första gången Thor sett honom generad, vanligen så var det han som generade andra.

      ”Ja, då skall vi verkligen låta fienden veta att frukta dig – du som svingar svärdet i träning!”

      Soldaterna skrattade igen.

      Sedan vände sig soldaten mot hans andra bröder.

      ”Tre pojkar av samma släkt”, sa han och gned skäggstubben.

      ”Det kan vara användbart. Det är bra mått på er alla tre. Men oprövade. Ni kommer behöva mycket träning för att klara er.”

      Han väntade en stund.

      ”Jag förmodar att vi kan finna rum.”

      Han nickade mot vagnen sist i ledet.

      ”Hoppa in, och låt det gå undan. Innan jag ändrar mig.”

      Thors tre bröder sprang mot vagnen, brett leende. Thor märkte att hans far log brett också han.

      Men själv var han nedslagen när han såg dem gå.

      Soldaten vände och fortsatte mot nästa hem. Thor stod inte ut längre.

      ”Herrn!”, ropade han ut.

      Hans far vände sig och blängde mot honom, men Thor brydde sig inte längre.

      Soldaten stannade, fortfarande med ryggen mot honom, och vände sig sedan långsamt.

      Thor tog två steg framåt. Hjärtat bultade och han stack ut bröstet så långt han kunde.

      ”Jag har inte blivit granskad, herrn”, sa han.

      Soldaten såg överraskad på honom, upp och ner, som om han var ett skämt.

      ”Har jag inte?” frågade han, och brast ut i skratt.

      Hans män skrattade de också. Men Thor brydde sig inte. Det här var hans chans, det var nu eller aldrig.

      ”Jag vill gå med i Legionen!”, sa Thor.

      Soldaten klev fram emot Thor.

      ”Jaså, det vill du?”

      Han såg road ut.

      ”Och är du ens inne på ditt fjortonde år ännu?”

      ”Det är jag, herrn. Sedan två veckor.”

      ”Två veckor sedan!”

      Soldaten vrålade av skratt, precis som alla hans män bakom honom.

      ”Ja, i så fall lär fienden darra när de ser dig.”

      Thor kände hur han skakade av harm. Han var tvungen att göra något, det fick inte sluta så här. Soldaten vände om och började gå – men Thor kunde inte låta det hända.

      Thor steg fram och skrek: ”Herrn! Ni gör ett misstag!”

      Ett förskräckt andetag gick som ett sus genom folkmassan, och soldaten stannade och långsamt vände sig om.

      Nu blängde han bistert.

      ”Dumma pojke”, sa Thors far, och grep honom om skuldrorna, ”gå genast in igen!”

      ”Det gör jag inte!” Thor röt, och skakade av sig faderns grepp.

      Soldaten klev fram mot Thor och hans far backade undan.

      ”Känner du till straffet för den som förolämpar Silvergardet?”

      Thors hjärta hamrade, men han visste att han inte kunde vika undan.

      ”Förlåt honom herrn”, sa hans far. ”Han är bara en gosse, och …”

      ”Det är inte dig jag talar med”, sa soldaten. Han gav en isande blick som tvingade Thors far att se bort.

      Han vände sig åter mot Thor.

      ”Svara mig!”, sa han.

      Thor svalde, oförmögen att tala. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle gå på den här dagen.

      ”Att förolämpa Silvergardet är att förolämpa kungen själv”, sa Thor fogligt, upprepande vad han lärt sig innantill.

      ”Riktigt”, svarade soldaten. ”Vilket innebär att jag kan ge dig fyrtio piskrapp om jag så önskar.”

      ”Min tanke var inte att förolämpa, herrn”, sa Thor. ”Jag vill bara bli vald. Jag ber. Jag har drömt om det här i hela mitt liv. Snälla. Låt mig komma med.”

      Soldaten stod där, och långsamt veknade också hans bistra min. Efter en lång stund skakade han på huvudet.

      ”Du är ung, pojke. Ditt hjärta är stolt, men du är inte redo. Kom tillbaka till oss när du har växt till dig.”

      När det var sagt vände han om och klev iväg, nästan utan en blick på de andra pojkarna. Han steg snabbt upp i sadeln.

      Thor stod där modlös. Han såg följet bryta upp, och lika snart СКАЧАТЬ