Himmel Av Magi . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ henne, hans ögon glänste med en intensitet som skrämde henne. Han stirrade på henne, uttryckslöst, och sträckte sig sedan över, tog sin stav, och reste sig upp. Han sträckte ut en hand, tog tag i henne och utan att anstränga sig, drog han upp henne på fötter.

      När han höll hennes hand, så kände hon hur hon fick sin energi tillbaka.

      ”Var är han?” frågade Argon.

      Argon väntade inte på svaret; det var som om hon visste exakt var han skulle gå, och han vände, med staven vid sin sida, och gick rakt in i striden.

      Alistair kunde inte förstå hur. Argon tvekade inte när han gick rätt in bland soldaterna. Då förstod hon varför: han hade en magisk bubbla runt honom när han gick, och när de odöda rusade mot honom från alla sidorna, kunde ingen komma igenom. Alistair hölls sig så nära honom som hon bara kunde när han vandrade helt orädd, och ofarligt genom den tjocka striden, som om hon promenerade på en äng mitt under en solig dag.

      De två gick genom stridsfältet, och fortsatte att marschera i tystnad, han var klädd i sin långa, vita mantel och huva, och gick så snabbt så att Alistair knappt kunde hänga med.

      Han stannade till slut mitt i striden, i en öppning, där Rafi stod mittemot. Rafi stod fortfarande där, höll ut båda armarna på sidorna, hans ögon hade rullat bakåt i hans huvud när han kallade på tusentals av odöda, som vällde ut på alla sidor ur sprickan i jorden.

      Argon höjde ena handen över huvudet, rakt mot himlen, och öppnade sina ögon brett.

      ”RAFI!” skrek han med en utmanande röst.

      Trots allt ljud, så skar Argons röst genom striden, och vibrerade genom kullarna.

      När Argon skrek, så delade plötsligt sig molnen ovanför. En vid strimma av ljus kom lysande ner, från himlen, rakt ner i Argons hand, som om den slöt samman honom med himlen. Strömmen av ljus blev bredare och bredare, som en tornado som omfamnade stridsfältet, och som även utvecklades runt om honom.

      Det kom ett högt svischande ljus, och Alistair såg på med misstro när marken under henne började skaka ännu mer våldsamt, och den gigantiska sprickan började röra sig i motsatt riktning, och gick ihop sakta igen.

      Samtidigt som den började gå ihop, skrek dussintals odöda, som krossades när de försöka kravla ut.

      Inom en liten stund, halkade hundratals odöda ner i jorden, när sprickan blev mer och mer smal.

      Jorden skakade en sista gång, sen blev det tyst, när sprickan till slut stängde sig själv, marken var hel igen, som om den alltid varit det. Det hemska skriket från de odöda hördes, dämpat, från underjordens marker.

      Det kom en tystnad, en paus i striden, och alla ställde sig och tittade.

      Rafi skrek och vände sig om och tittade på Argon.

      ”ARGON!” skrek Rafi.

      Tiden hade kommit för den slutliga striden för de två stora titanerna.

      Rafi sprang in i öppningen, höll den röda staven högt, och Argon tvekade inte, han sprang ut för att möta Rafi.

      De två möttes i mitten, och båda svingade sin stav över sina huvuden. Rafi drog ner sin stav mot Argon och Argon höjde sin och blockerade det. Ett stort vitt ljus lös, som gnistor, när de möttes.

      Argon svingade tillbaka, och Rafi blockerade.

      Fram och tillbaka höll de på, slag efter slag, attackerande och blockerande, medan vitt ljus lös överallt. Marken skakade vid varje slag, och Alistair kunde känna energin i luften.

      Till slut hittade Argon sin öppning, svingade sin stav underifrån, uppåt, och när han gjorde det, sprack Rafis stav.

      Marken skakade våldsamt.

      Argon gick fram, höjde sin stav högt över huvudet med båda händerna, och högg ner den rakt ner genom Rafis bröst.

      Rafi gav ifrån sig ett hemskt skrik, och tusentals av små fladdermöss flög ut ur hans mun när hans käkar öppnades brett. Himlen blev svart för en stund, när svarta moln samlades i himlen, rakt över Rafis huvud, och virvlade ner på jorden. De svalde honom hel, och Rafi ylade när han åkte upp i luften, upp i himlen, rakt mot något hemskt öde som Alistair inte ville föreställa sig.

      Argon stod där, och andades tungt när det till slut blev tyst, och Rafi var död.

      Den odöda armén skrek, en i taget, och alla försvann framför Argons ögon, och blev en i taget, en hög med aska. Snart skulle stridsfältet vara fullt med tusentals av högar, av allt som återstod av Rafis förbannelser.

      Alistair övervakade stridsfältet och såg att det bara var en strid kvar att ta tag i: över öppningen, så fanns hennes bror, Thorgrin, som redan stod mot sin far, Andronicus. Hon visste att striden hade kommit, och en av dessa beslutsamma män skulle förlora sitt liv: hennes bror eller hennes far.

      Hon bad om att det var hennes bror som skulle komma ut ur det här levande.

      KAPITEL FEM

      Luanda låg på marken vid Romulus fötter, och såg med skräck hur tusentals av Imperiets soldater flödade ut på bron, medan de skrek i triumf och korsade Ringen. De invaderade hennes hemland, och det fanns inget hon kunde göra än att sitta där, hjälplöst, och se på, och undra om det på något sätt var hennes fel. Hon kunde inte hjälpa att på något sätt känna sig ansvarig för att Skölden sänkts.

      Luanda vände sig om och tittade ut mot horisonten, hon såg de oändliga skeppen från Imperiet, och hon visste att snart skulle miljoner trupper flöda in. Hennes folk var slut; Ringen var slut. Allt skulle vara över nu.

      Luanda slöt sina ögon och skakade på huvudet, igen och igen. Det fanns en tid när hon hade varit så arg på Gwendolyn, på henne far, och skulle varit glad över att se Ringen förstöras. Men hon hade förändrat sitt tankesätt, ända sedan Andronicus svek och behandling av henne, ända sedan han rakat hennes huvud, och slagit henne framför sitt folk. Det fick henne att inse hur fel, hur naiv, hon hade varit när hon varit ute efter makt. Nu, skulle hon ge vad som helst för att få tillbaka sitt gamla liv. Allt hon ville ha nu var fred. Hon ville inte längre ha ära eller makt, nu ville hon bara överleva, och göra fel, rätt igen.

      Men medan hon iakttog allt, insåg Luanda att det var för sent. Nu var hennes älskade hemland på väg att bli förstört, och det fanns inget hon kunde göra.

      Luanda hörde ett hemskt ljud, skratt blandat med ett morr, och hon tittade upp och såg Romulus som stod där, med händerna på höfterna, och tittade på allt med ett stort leende på sitt ansikte, och hans långa, vassa tänder blottades. Han kastade bak sitt huvud och skrattade lättat.

      Luanda ville verkligen döda honom; om hon hade haft en kniv i sin hand, så skulle hon hugga honom rätt i hjärtat. Men hon kände honom, hur tjockt byggd han var, hur ogenomträngligt han var för allt, inte ens kniven skulle gå igenom.

      Romulus tittade ner på henne, och hans leende skiftade till en grimas.

      ”nu” sa han. ”Är det dags att döda dig långsamt,”

      Luanda hörde ett distinkt klang när Romulus drog sitt vapen från sin midja. Det såg ut som ett kort СКАЧАТЬ