Himmel Av Magi . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ rörelse, hon böjde sin nacke, lutade sig fram och sänkte in sina tänder i Romulus hals. Hon bet med all sin kraft, tryckte hårdare och hårdare, tills blodet sprutade ut över hennes ansikte och han skrek, och släppte henne.

      Luanda landade på knä, vände sig om och sprang iväg, rusade bort över bron rakt mot hennes hemland.

      Hon hörde hans fotsteg närma sig. Han var mycket snabbare än hon hade föreställt sig, och när hon tittade bakåt, så såg hon att han kom närmare henne med ren ilska i blicken.

      Hon tittade fram och såg Ringen framför sig, endast tio meter bort, och hon sprang ännu snabbare.

      Med endast några steg kvar, kände Luanda en hemsk smärta i ryggraden, då Romulus dök fram och grävde ner sin armbåge i hennes rygg. Hon kollapsade och det kände som om hon blev krossad.

      Ögonblicket efter, var Romulus över henne. Han vände runt henne och slog henne i ansiktet.

      Han slog henne så hårt, så att hela hennes kropp snurrade runt, och hon landade på rygg i leran. Smärtan spridde sig genom hennes käke, hela hennes ansikte, då hon låg där, knappt vid medvetande.

      Luanda kände hur hon drogs upp över Romulus huvud, och hon såg hur han rusade mot kanten, beredd på att kasta henne över. Han skrek medan han stod där, och höll henne högt över huvudet, beredd på att kasta ner henne.

      Luanda tittade ner för det branta stupet, och visste att hennes liv skulle ta slut. Men Romulus höll henne där, frusen, vid stupet, skakade, och tänkte. När hon hängde där, verkade det som att Romulus debatterade med sig själv. Uppenbarligen ville han kasta henne över kanten på grund av hans ilska, men ändå kunde han det inte. Han behövde henne för att lyckas med sitt syfte. Till slut sänkte han henne, och drog sina armar runt henne ännu hårdare, och klämde nästan livet ur henne. Han skyndade sig sedan över Kanjonen, tillbaka mot sitt folk.

      Denna gång bara hängde Luanda där, svag från smärtan, och det fanns inget mer hon kunde göra. Hon hade försökt, och misslyckats. Allt hon kunde göra nu var att se sitt öde närma sig, steg efter steg, medan hon blev buren över Kanjonen, där den virvlande dimman som steg upp och omringade henne, och som sedan försvann lika snabbt. Luanda kände sig som om hon blev tagen till någon annan planet, till en plats som hon aldrig skulle kunna återvända från.

      Till slut kom de fram till andra sidan Kanjonen, och när Romulus tog sitt sista steg, vibrerade manteln runt hans axlar med ett kraftigt ljud, och glödde rött. Romulus släppte ner Luanda på marken, som en gammal potatis, och hon slog i marken hårt, hon slog i sitt huvud, och låg där.

      Romulus soldater stod där, på kanten av bron, stirrande ut, de var alla uppenbarligen rädda för att gå fram och testa om Skölden verkligen var nere.

      Romulus, som blev irriterad, tog tag i en soldat, lyfte honom högt över huvudet, och kastade ut honom på bron, rätt in i den osynliga väggen som en gång varit Skölden. Soldaten höjde sina händer och skrek, och samlade sig själv inför en självklar död. Men denna gång, hände något annorlunda. Soldaten flög genom luften, landade på bron, och rullade runt. Folket såg på under tystnad när han slutade att rulla – vid liv. Soldaten vände sig om och satt upp och tittade tillbaka mot dem, han var den som var mest chockad av dem alla. Han hade klarat sig. Vilket endast kunde betyda en sak: Skölden var nere.

      Romulus armé skrek högt, och alla rusade fram. De svärmade ut på bron, rakt mot Ringen. Luanda tog skydd, hon försökte hålla sig ur vägen medan alla rusade förbi henne, som en hjord av elefanter, mot hennes hemland. Hon såg på med rädsla.

      Det land, så som hon en gång känt det, skulle förintas.

      KAPITEL TRE

      Reece stod på kanten av lavagropen, och tittade ner med misstro medan marken skakade våldsamt under honom. Han kunde knappt tro vad han nyss hade gjort, hans muskler värkte fortfarande från att ha släppt ner stenen, från att ha kastat ner Ödessvärdet ner i hålet.

      Han hade just förstört det mest kraftiga vapnet i Ringen, legendens vapen, svärdet från hans förfäder i flera generationer, vapnet för den valda, det enda vapen som höll uppe Skölden. Han hade kastat ner den i en grop med lava och med sina egna ögon hade han sett det smälta, en stor flammande boll, och sedan försvinna bort. För alltid.

      Marken hade skakat sedan dess, och den hade inte slutat. Reece kämpade för att hålla balansen, likaså de andra, och de backade bort från kanten. Det kände som om hela världen skakade runt honom. Vad hade han gjort? Hade han förstört Skölden? Ringen? Hade han gjort det största misstaget i hans liv?

      Reece försäkrade sig själv att han inte hade haft något val.

      Stenen och svärdet var uppenbarligen för tungt för att bäras därifrån, och mycket svårare att klättra upp med, eller att springa ifrån dessa vilda bestar med. Han hade varit i en desperat situation, och det hade krävt desperata handlingar. Deras desperata situation hade inte förändrats ännu. Reece hörde höga skrik runt om honom, och ljud från tusentals av dessa varelser, som klapprade tänderna samtidigt som de skrattade och morrade. Det lät som en armé av schakaler. Det var uppenbart att Reece hade gjort dem arga; han hade tagit deras värdefulla objekt, och nu verkade alla beslutna över att tvinga honom att betala för de handlingar som han hade gjort.

      Trots att situationen var riktigt illa innan, så var det värre nu. Reece såg de andra, Elden, Indra, O´Connor, Conven, Krog och Serna, och alla tittade ner med skräck i lavagropen, och tittade desperat på varandra. Tusentals av fawsar närmade sig från alla håll. Reece hade lyckats med svärdet, men han hade inte tänkt längre än så, han hade inte tänkt igenom hur de skulle ta sig ifrån faran. De var fortfarande helt omringade, utan något sätt att ta sig ut.

      Reece var beslutsam över att hitta en väg ut, och utan bördan av svärdet, så kunde de nu, åtmindståne förflytta sig snabbt.

      Reece drog sitt svärd, och svärdets klang skar genom luften. Varför sitta och vänta på att dessa varelser skulle attackera? Han skulle i alla fall dö i strid.

      ”ATTACK!” skrek Reece till de andra.

      Alla drog sina vapen och rusade bredvid honom, och följde honom när han sprang från kanten av lavagropen och rakt in i den tjocka mängden med fawsar, och svingade sitt svärd åt varje håll, och dödade dem från höger till vänster. Bredvid honom, höjde Elden sin yxa och högg av två huvuden samtidigt, medan O´Connor drog sin båge och sköt springandes, och dödade alla i sin väg. Indra rusade fram och med hennes korta svärd, högg hon två i hjärtat, medan Conven drog båda sina svärd och skrek som en besatt, rusade framåt, svingade brett och dödade fawsar i varje riktning. Serna svingade sin spikklubba, och Krog sitt spjut, och skyddade den yttre flanken.

      De slogs som en samlad kraft, slogs för sina liv, och skar sin väg genom den tjocka massan och de försökte desperat att fly. Reece ledde upp dem för en liten kulle, och siktade mot toppen.

      De halkade där de gick, marken skakade fortfarande, och backen var fortfarande lerig. De förlorade lite fart, och flera fawsar hoppade upp på Reece, de rev och bet honom. Han vände sig om och slog dem; de var envisa och klängde sig fast på honom, men han klarade av att kasta av dem, sparkade tillbaka dem, och högg sedan dem innan de kunde attackera igen. Skuren och med blåmärken, fortsatte Reece att kämpa, vilket de andra också gjorde, alla slogs för sina liv, för att ta sig upp för kullen, och för att fly från denna plats.

      När de till slut kom upp för kullen, fick Reece andrum. Han stod där, flämtade efter СКАЧАТЬ