Bannlyst. Lagerlöf Selma

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ styv!» sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?»

      Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.

      »Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort, vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna uslingar?»

      MOTORJAKTEN NAJADEN

      Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.

      »Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,» sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det är nog inga bra karlar, som far med Olaus.»

      Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.

      »Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket, sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.»

      »Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där har för avsikt med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny nedrighet, som de har spekulerat ut.»

      »Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma ut på fiske,» sade Joel undfallande.

      Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos honom.

      »Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av till Fårön, så fort jag hinner.»

      »Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det uppbrott på alla håll.»

      Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och Joel och Thala sutto åter ensamma.

      Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök.

      Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom.

      »Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat, än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»

      »Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min, att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»

      Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.

      »Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror, att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk, att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan, som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat, som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur det ska kunna tåla sig med.»

      »Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern, men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte råkar i olycka.»

      Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven Elversson.

      »Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet, inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden, så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna sig i i hela sitt liv.»

      Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord, men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.

      »Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel! Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut Sven bland människor.»

      Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.

      »Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem om.»

      »Det СКАЧАТЬ