Bannlyst. Lagerlöf Selma

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ för alla, som ville se dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»

      Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.

      »Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»

      »Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så…»

      »Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.

      Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde henne.

      »De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»

      »Och Sven var med om det?»

      »När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det heller inte.»

      »Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten, »nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få komma tillbaka hit. Är det inte så?»

      »Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.

      »Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att ingen annan vill se åt honom.»

      Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet. Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände, syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak. – »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir nöjd.»

      »Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»

      »Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.

      Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

      »Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du vänta, tills han kommer?»

      Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa henne för hennes kärlekslöshet.

      »Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut, skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och revolvern fick göra följe, och laddad var den.»

      »Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun.

      »Hon visste om den.»

      »Och sen då?»

      »Sen blev det forstås så, som de ville.»

      »Så att nu är han död?»

      »Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.»

      »Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda sig, fastän han ingenting hade gjort!»

      Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

      »Du ljuger! Det är inte sant.»

      »Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så tvivlar jag inte.»

      »Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han hade ju oss.»

      »Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade han ju inte så orätt i.»

      Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade. – »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett stenhjärta, därför måste han dö.»

      Hon bara grät och jämrade sig.

      »O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade honom.»

      »Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han lägger just i land.»

      »Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.»

      »Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.»

      Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.

      Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.

      »Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina fosterföräldrar.»

      Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.

      »Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.»

      Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek for genom hennes hjärta.

      »Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag inte annat än älska honom.»

      Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

      »Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst.

      I KYRKAN

      Sven Elversson, mannen, som hade blivit СКАЧАТЬ