Mitt lif och lefverne. Engström Albert

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ lagt sig. De bilda – så mycket kan jag säga – en kulturskildring av rang och kommande tiders hävdatecknare skola ur dem hämta både hugnad och pekuniär förtjänst. Ty vilken kulturskildrare skulle skriva något, om han inte finge betalt därför?

      Vår förströelse på rasterna utgjordes huvudsakligast av slagsmål klasserna eller individerna emellan. Vi älskade isynnerhet snöbollskrig. Gymnasium slogs med de fem outsägligt mycket tarvligare lägre klasserna. Och då klockan ringde till ny lektion, kramade vi snöbollar, vilka vi i klassrummets värme under timmen bearbetade till is för att de skulle träffa så mycket hårdare. Med fickorna våta och glödande av stridslust tyckte vi tiden släpa sig fram. Att få en fråga under verkligt snöbollsväder var ett intrång i vår tankeverksamhet. Och att plåga en pojke med Euklides eller latin är faktiskt lönlöst, då han drömmer om Dexippos och statens räddning genom gossar.

      "Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren

      knappt en dagsled, ve oss! Ve oss! Knappt en dagsled från Aten."

      Det är något att tänka på för oss alla! Låtom oss gömma snöbollar i fickorna under sommaren!

      * * * * *

      Jag vill av nyss antydda skäl förbigå, hur jag listade mig igenom svårigheterna, hur jag på ett fullkomligt oförklarligt sätt smet igenom studentexamen och vart mogen som genom ett åskslag, köpte mig en snobbig käpp och utan fruktan rökte de största maggördlade cigarrer som staden kunde prestera, drack punsch som en svamp och i min konversation började inblanda ett manligt tamejfan!

      Jag lämnade Norrköping klädd i de mest åtsittande byxor någon någonsin burit, en ask cigarretter i överrocksfickan och följd av alla flickornas tårar och avskedsskrän. Var och en hade naturligtvis väntat att bli hemförd som maka av mig, men jag gjorde slag i saken genom att smita från hela bunten. En del dog av sorg med detsamma, en del förtvinade långsamt och en del resignerade samt började se sig om efter nya förbindelser med den kalla beräkning som är somliga kvinnor egen. Av dessa är flertalet gift eller religiöst – ty saknad av manligt umgänge övergår ofta i en stark faiblesse för Ordet. De som varken äro det ena eller andra, äro rödnästa, fnasiga i ansiktet och magra, passerade och flänga omkring på baler fortfarande för att lura någon idiot, som inte vågar fria själv. De gifta ha embonpoint samt ha i hög grad bidragit till den folkökning vårt land kan glädja sig åt. Detsamma skulle med all säkerhet även de religiösa göra, om någon ville gilja till dem.

      Detta om mina kvinnliga förbindelser, vilka jag önskar allt möjligt gott, var och en efter behag, om dessa rader skulle falla under deras ögon. Förlåten mig.

      * * * * *

      Jag kom på landet och var mycket elegant, stod på stationsperrongen och lät beskåda mig av plebs som reste förbi med sina brännvinskuttingar. Jag dansade, drömde om sommarkvällarna, skrev förskräckligt med idiotisk vers och blev nu första gången allvarsamt kär.

      Ack, min läsare, när jag såg henne, klädd i vitt pälsbräm i en kappsläde med björnhud över, tygla sin eldiga travare, då förstod jag att min frid var slut. Och fick jag då sitta på hundsvotten, öppnade sig himlen och sfärernas musik ljöd vackrare än det vackraste handklaver i mina öron. Jag erinrar mig, att jag efter en sådan åktur, beväpnad med ett jättelikt gammalt familjeparaply från århundradets början, steg upp på ladugårdstaket och med paraplyet som fallskärm slungade mig ut i rymden för att ännu en gång få erfara samma hisnande känsla som i hennes närhet. Till lycka för oss båda, jag menar läsaren och mig, slog jag inte ihjäl mig.

      Jag stal hennes näsdukar och småsnattade litet av varje av hennes tillhörigheter, tills mina fickor sågo ut som påssjukan själv. Det enda som jag icke gillade, var att hon ej dansade bra, men jag inbillade mig, att min kärlek skulle göra henne till sylfid bara vi väl blivit gifta. Och så skrev jag en dag följande vers:

      Jag virkar mig en väv så fin mer fin än Fröjas brudelin av tankar som på dig jag tänkt, av minnen du mig skänkt.

      Av allt, vad ädelt, högt och gott

      och glatt och ljuvt ett liv har fått, en bild i väven virkar jag och ger den dina drag.

      Och falla stygga tankar på, din blick skall ge mig styrka då! – Du vet ju, att jag tyda vet ditt ögas hemlighet!

      Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte kunde! Ty jag vågade inte fria, utan hon gifte sig med en annan, kanske emedan jag bara gått och fånat och suckat och talat om Rigel och Vega och den strålande Aldebaran och gnott igenom hela Vintergatan. Jag hade för resten inga pengar, inte ens en koja, kanske knappt ett hjärta, ty jag var bara 20 år.

      Det sista jag skrev till henne var detta:

      Drömde mig en dröm i stjärnfager natt,

      medan sömnen tungt på mitt öga satt —

      Runor skrev han under mitt ögonlock,

      lönnliga, men lätt av mig tydda dock —

      Hennes namn jag drömde, som ingen vet,

      hennes, som ej anar min hemlighet —

      Jag har glömt resten, men den var med all säkerhet minst lika idiotiskt sentimental som början, vilket bevisas därav att den inte tog skruv. Och för övrigt hade jag skvallrat om hemligheten för en massa.

      * * * * *

      Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag skulle bli informator, och förvisades med blödande hjärta till det innersta av Småland, 4 mil från närmaste järnvägsstation. Utom min discipel bestod mitt umgänge där av en soldat vid Kalmar regemente och en vävskedmakare. Det var dessa båda, som lärde mig livets mening.

      Vävskedmakaren var en ung man och skötte sitt utdöende yrke med fabelaktig skicklighet alla dagar utom lördagar, söndagar, måndagar och tisdagar, och stundom inte heller på onsdagarna, om han var sängliggande till följd av delaktighet i något slagsmål. Jag har aldrig träffat någon människa som varit så livad för slagsmål som vävskedmakaren, och sällan någon som med sådant jämnmod tog stryk för sin kärleks skull om lördagskvällarna, då traktens tärnor lustvandrade på landsvägarna.

      Full av medömkan över hans öde slöt jag mig till honom och han omfattade mig snart med vänskap, sedan hans lantliga misstänksamhet väl gått över. Jag täljde stickor till vävskedar åt honom. Jag köpte en dag en liter 75-öres-konjak – konjaken var billig på den tiden – samt inbjöd soldaten Sköld, en jättelik dräng på en egendom i närheten, att deltaga i vår orgie, ty vi, vävskedmakaren och jag, anade blodiga skallar senare på kvällen.

      I närheten låg nämligen en fabrik, där man tillverkade något i ylleväg – eller kanske det var bobiner – och den fabrikens arbetare hatade oss båda, isynnerhet vävskedmakaren. Jag hade nämligen på en auktion köpt en kappe cigarrer. Där hade varit tobaksfabrik, fabriken gick omkull och lagret av kålblad och cigarrer såldes till det ganska höga priset av 25 öre kappen. Dessa cigarrer voro av de mest välgjorda jag sett vad formen beträffar, men lämnade åtskilligt övrigt att önska visavi kvalitén. Man tände den som vanligt sedan man bitit av en tum av den i gammal pipolja doppade spetsen och rökte under en halvtimme utan att det syntes på cigarren. Han bara krökte sig något. Sedan fick man elden i munnen och slängde bladpipan med en förfärlig hädelse ifrån sig.

      Cigarrer av detta slag hade varje bonde i socknen förvarade i sin källare, för att de skulle hålla sig, och av dem rökte deras söner.

      Jag hade en söndag efter kyrkan bjudit СКАЧАТЬ