Mitt lif och lefverne. Engström Albert

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ i bomullsspinnerierna, samt surbullarna, arbetets andra söner. Bakom skolhuset ligger exercisfältet, och där utkämpades vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som lejonungar.

      Jag har sedan dess fått en kolossal förkärlek för slagsmål och går stundom ännu och längtar, att någon skall bråka med mig. Det fanns en ung buse i Norrköping, vilkens blotta namn uppfyllde mig med en blandning av beundran och fasa. Han hette Skackelkalle och har vid det här laget nått långholmarens föga avundsvärda ställning. Men hur kunde icke den pojken slåss! Poliser, borgare, alla voro utan åtskillnad föremål för hans hårdhänta omsorger. Hans styrka låg huvudsakligen i hans mod. Han hoppade upp på polisernas nackar, vred om deras näsor, gav danska skallar, sparkade dem under hakan. Han var med ett ord en föresyn för oss.

      Det var han som lärde mig tjuvmeta lax med fluga. Jag är honom tacksam därför.

      Motala ström bildar enligt Dahms geografi på sin väg genom fabriksstaden åtskilliga fall. Mellan dessa stod laxen. Med uppmärksamheten delad mellan polisen och fisken stodo vi vid järnbron och drogo våra laxar, färdiga att genom Schwarzens valv försvinna i gränderna, då ordningens väktare nalkades. Man var aldrig så välkommen på sitt inackorderingsställe som då man kom hem med en lax, och jag undrar ej på det. Och det var en egendomlig tjusning att begå lagbrott i Skackelkalles sällskap. Umgänget hade för övrigt sina sidor. Det kunde hända, att man helt plötsligt och omotiverat fick stryk av honom. Han var – för att citera Runeberg – "en vild unge, hatade att leva och fruktade intet". Ingen kunde fläta en läderdagg som han och ingen kunde sätta in en knytnävsstöt mellan magen och bröstet med bättre effekt.

      Frid över Skackelkalles minne!

      Med stöd av hans lärdomar och ständigt med hans föredöme för ögonen utbildade vi oss till tjuvfiskare av rang. Mången mörk natt lågo vi strax ovanför Oskar Fredriks bro i någon "lånad" eka och pilkade fisk med våra hemmagjorda grejor, krokar fastsurrade utefter en fiolbas och en blytyngd i linan. Och då stadens laxfiskare gjorde sin inspektionsrond och plasket av deras åror plötsligt bröt igenom bruset av fallen, läto vi båten följa med strömmen, tills vi kommo i den djupa skuggan av ett brovalv, och hållande oss fast i räddningskättingen väntade vi där att luften skulle bli ren.

      Jag påminner mig (inom parentes) att vi en dag på fluga, jag och en kamrat, fingo en lax på 21 skålpund efter en timmes styvt arbete med spöet. För att fredade kunna gå hem med vårt byte, vilket vi fångat utanför staden, skuro vi laxen i två skivor, stoppade ned den i var sin byxa och traskade på så sätt förbi de tjänstgörande i poliskåren.

      Jag kan lugna ordningsmakten med, att jag numera aldrig tjuvmetar lax. Egendomligt nog har jag aldrig känt samvetskval över det där fisket. Människans samvete måste vara av bästa material, nötstarkt och med gott virke.

      I en staden tillhörig skogspark jagade jag för första gången i mitt liv. Av en bagargesäll hade jag lånat en bössa av något livsfarlig beskaffenhet. Pipan var fastsurrad vid stocken med mässingstråd och skottet brann av först efter ett par sekunders fräsning i krutkammaren. Vårt villebråd var oftast kaniner tillhörande skogvaktaren. Det klokaste var att avlägsna sig med bytet så fort sig göra lät. Kaniner voro också ganska välkomna som bidrag till hushållningen hos den ölutkörare jag bodde hos.

      Vid samma tid målade jag min första tavla, ett stilleben med punschbutelj, cigarrlåda och brinnande och förskräckligt rykande cigarr. För att få pengar till krut och hagel lottade jag bort tavlan. Den inbragte hela 9 riksdaleros, vilken förmögenhet gav anledning till en förfärlig orgie efter lottdragningen, en orgie på s.k. äppleöl, en soppa som jag antagligen skulle reagera högljutt emot numera, då Uam Var och finkel ingå som viktiga näringsämnen i den mognade mannens diet.

      På eftermiddagarna, då intet viktigare sysselsatte mig, roade det mig att hjälpa ölutkörarens pigor att korka buteljer. Karlen, en hedersman av gamla stammen, hade nämligen tappningsaffär. Det är ganska intressant att lära sig använda korkmaskinen. För varje hundratal korkade flaskor, fingo jag och pigorna var sin halva öl. Då vi korkat tusen buteljer hade vårt humör stigit i mycket hög grad. Inga moln förmörkade vår horisont, ty ölet innehåller som bekant några procent alkohol.

      * * * * *

      Studierna upptogo egentligen intet av min tid, men med den lätthet att fatta som jag fortfarande besitter och den motvilja för läxläsning som ännu är min huvudegenskap, klarade jag mig jämförelsevis bra. Kanske bidrog till det goda resultatet en i hög grad utvecklad kunnighet i fuskandets konst. Det här bör läsaren icke visa för sina talrika, i skolåldern varande barn. Kanske är det oriktigt av mig att säga det, men man kan reda sig ovanligt bra genom att fuska, om man endast gör sig tid att sätta fuskandet i system. Man får icke slarva med det, utan utveckla det till en vetenskap av strängt logisk byggnad. Jag vet ingen människa, som fuskat så mycket som jag, men därför kan jag också någonting.

      Staten borde i varje läroverk hålla en lärare i fusk. Såväl lärare som lärjungar skulle vinna därpå, och vårt land skulle så småningom befolkas med ett släkte av förslagna prissar, som skulle höja vår kultur och bräcka närliggande folkslag.

      Den som varit lärare, vet ju hur trevligt det är, då disciplarna kunna sina saker. Och hur lätt vore det icke att uppnå detta resultat, om man bekvämade sig att tillåta lärjungen läsa innantill, vilket han ju i alla händelser gör ändå, fast läraren icke ser det.

      Jag påminner mig en gammal lärare i svenska och teologi, vilkens minne jag välsignar, ty han var en första klassens hedersgubbe, och ett original, vars intressen gingo åt helt annat håll än att undervisa en massa tjuvpojkar. Vi läste aldrig över vår Norbeck utan läste innantill.

      En vintermorgon, då lektionen skulle börja, befallde lektorn ordningsmannen släcka gasen. Han släckte.

      – Engström!

      Jag reste mig upp.

      – Beskriv det ontologiska beviset för Guds existens!

      Jag tog min Norbeck, klev fram till fönstret och stavade vid morgongryningens bleka och börjande ljus igenom det idiotiska och småfnoskiga beviset för Guds existens.

      – Läser Engström innantill?

      – Ja, jag står vid fönstret, för det är så mörkt, så – !

      – Ordningsman, tänd gasen igen!

      Och gubben drog en lång suck, fortsatte lektionen och slutade den, som om ingenting hänt. Han tyckte antagligen som jag, att det ingenting gjorde att läsa innantill ett sådant bevis.

      Lärdomens rot är bitter, men dess frukter äro ljuva. Trots fuskandet och de därpå följande straffen fortsatte jag med min sport och lyckades dymedelst grundlägga det övermått av kunskaper av olika slag som sätter mig i stånd att den dag i dag är på ett så utmärkt sätt sköta världens bästa tidning. Stundom upptäcktes jag och fick så kallad pinne i min anmärkningsbok, stundom för oskick, stundom för ouppmärksamhet. Visserligen lyckades jag ibland genom ymniga krokodiltårar och falska löften om bättring få pinnen annullerad, men återföll ständigt.

      Jag kommer vid tanken härpå till övertygelsen att människan som barn är oförbätterlig.

      Jag СКАЧАТЬ