På Elghyttan. Elisabeth Beskow

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ sig till energiskt motstånd, då hon fick se henne. Men det behöfdes ej, ty Elisa började med den försäkran, att djuren ej skulle föras bort.

      »Jag skall skaffa någon, som kommer hit och sköter både Inga och dem», sade hon mildt.

      Nu blef ej den gamla uppbragt, hon välsignade och grät i stället. Och Elisa tänkte, att all den föregående vreden skrefs nog upp på dens räkning, som genom sitt ingripande framkallat den hos den sjuka.

      »Men jag menade endast väl», tänkte Elisa urskuldande sig inför samvetet.

      Nu gällde det att få någon, som ville vårda mor Inga och hennes stumma älsklingar. Elisa grubblade och fick slutligen en ljus tanke. Då hon tog farväl af gumman, lofvade hon denna att om en stund sända Signe i Backtorpet till henne.

      Och Signe i Backtorpet kom, strålande lycklig öfver att få göra sin älskade fröken Elisa en tjänst.

      För några år sedan hade Elisa helt vunnit Signes hjärta genom en impulsiv handling, som hon själf kort därefter glömt. En dag, då några flickor gjort narr af Signe för hennes tarfliga kläders skull och fula ansikte, för tillfället vanställdt af ett otrefligt utslag, hade Elisa råkat gå förbi och fått höra det hjärtlösa skämtet. Utan att bevärdiga de andra flickorna med en blick hade hon gått fram och kysst Signe trots utslag och allt. Från den stunden hade Elisa ingen hängifnare vän än Signe.

      Detta kom nu den sjuka Inga till pass. Vid allt hvad den unga flickan gjorde för gumman tänkte hon på, att hon gjorde det för fröken Elisa, och då blef det både väl och gärna utfördt.

      Signes tjänster behöfdes dock icke länge. Mor Inga blef hastigt sämre. Elisa sände efter både doktor och präst, men ingendera kunde uträtta något. Den förre ryckte medlidsamt på axlarna, förklarade att det var slut med gumman, och gick. Den senare, komministern i församlingen, gjorde sitt bästa, talade med den döende om hennes synd, om Frälsaren och evigheten, men förgäfves. Talet om dessa ting var främmande för den gamla och förmådde ej genomtränga töcknet kring hennes medvetande.

      Sista kvällen gumman lefde var Elisa länge i stugan. Det var Signes andra natt där. Elisa hade tänkt vaka i hennes ställe, men Signe ville icke höra talas därom, hon hade fått sofva rätt mycket föregående natt och var ej det minsta trött.

      »Om jag bara sluppe grisarne inne», sade hon, »de lukta så illa.»

      »Släpp ut dem. Det taga de ingen skada af, och bort gå de säkert ej», sade Elisa.

      Men Signe vågade ej försöket. Gumman kunde bli ond.

      »Hon ligger ju redan i själatåget», sade Elisa med en medlidsam blick på den döende. »Omöjligt kan hon numera förnimma något af hvad som försiggår omkring henne.»

      Grisarne hade lagt sig till ro. Elisa väckte dem och försökte få ut dem. Men de ville inte och yttrade sitt missnöje i förargade grymtningar. Då hördes en halfslocknad röst från sängen:

      »Låt kräkena vara!»

      Elisa och Signe sågo på hvarandra. Om en död talat, kunde de knappt blifvit mer häpna. Att kräken fingo vara i ro efter detta, säger sig själft.

      Elisa försökte tala till den gamla, men för hennes röst hade denna icke öra.

      Underlig till mods gick Elisa hem. Man behöfver ej äga mycket på jorden för att hjärtat skall fastna där så, att man hvarken kan eller vill ägna en tanke åt det man går till mötes, då man skall dö. Men rörande föreföll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej haft några andra varelser att älska. Och kärlek är alltid kärlek, äfven om dess föremål är blott en gris.

      Under natten dog mor Inga.

      »Låt kräkena vara», blef hennes sista ord och medvetna tanke.

      4

      Det var i kvällningen följande dag. Elisa kom från mor Ingas stuga, där hon varit för att ordna med åtskilligt.

      I skogen nära spången mötte hon kandidat Rise. De gjorde följe och talade om den döda.

      Då de nalkades spången föreslog kandidaten, att de skulle gå öfver ån på bron ett stycke längre upp, men Elisa hade ej tid med någon krokväg.

      »Spången är så smal, och ån är både djup och strid inunder», invände han.

      »Jag har gått öfver den otaliga gånger och aldrig drömt om att ramla i», svarade hon utan tanke på att han kunde vara orolig för sin egen del.

      Att detta dock var fallet, upptäckte hon, då hon kommit öfver och vände sig om. Där stod han tvekande och blek med ena foten på spången och såg ned i vattnet.

      Var han rädd? Hon trodde ej sina ögon. Van som hon var vid sina hurtiga bröder, hvilka aldrig kände fruktan, föreföll henne kandidatens feghet knappast möjlig för en man.

      Hon gick emellertid tillbaka, tog hans hand och hjälpte honom öfver spången.

      Hans blekhet gaf nu vika för en besvärande rodnad. Hon såg den och letade efter något att säga, som kunde förtaga honom blygseln, men fann intet.

      »Jag är en stackare, och det plågar mig att ha visat det så tydligt inför er», sade han slutligen i en ton, som röjde, att han blifvit herre öfver sin förvirring.

      Hon kände sig lättad.

      »Det måtte inte vara godt att ha anlag för svindel», sade hon, antagande något sådant såsom orsak till hans tvekan vid spången.

      »Tyvärr kan jag inte undskylla mig ens med det, ty svindel har jag aldrig haft», sade han.

      Hon kände sig färdig att bli ond på honom, därför att han framtvingade hennes förakt. De gingo under tystnad genom trädgården.

      »Vill ni påstå, att ni var rädd?» frågade hon, då de stannade vid porten.

      »Jag har ej stort fysiskt mod», svarade han.

      Hon såg undrande på honom. Var han feg eller sällsynt modig? Han vågade ej gå öfver en spång, men han tvekade icke att visa sig sådan han var, äfven med fara att bli föraktad.

      »Jag förstår er inte, kandidat Rise», sade hon och skakade på hufvudet.

      Det sympatiska leende, som var henne eget, lyste upp hela hennes ansikte. Aftonsolen begöt henne med sitt glödröda skimmer, och hon stod där i sin friska skönhet som en ljusuppenbarelse.

      Hans blick blef drömmande och full af vemod. Svara glömde han, men då hon gick in, lyfte han vördnadsfullt på hatten och styrde sedan sina steg bort genom trädgården igen, fast åt ett annat håll än det, hvarifrån de kommit tillsammans.

      Sven Rise älskade ensamheten och sökte den ofta. Det var dock ej på sina sorger, motgångar och missräkningar han tänkte i sådana stunder, fast han hade mer skäl än mången annan att göra det.

      Tidigt föräldralös hade han nödgats att som mycket ung ensam upptaga lifvets kamp. Ett litet kapital och en bräcklig hälsa var allt hvad han i världens ögon hade, men inom sig ägde han något, som icke syntes, en bärande kraft.

      Läkare СКАЧАТЬ