På Elghyttan. Elisabeth Beskow

Чтение книги онлайн.

      »Ge henne en flaska portvin», sade majoren godhjärtadt.

      »Tack, det skall göra henne godt. Men det hon ännu bättre behöfver är frisk luft och renlighet», svarade Elisa och berättade i hvilket tillstånd hon funnit gumman och hennes omgifning.

      Alla utom majoren förfasade sig; han förstod den gamla.

      »Man tycker om att ha det som man är van», sade han, »och det känns alltid bittert att skiljas från det man älskar, vare sig detta nu är guld och ära eller smuts och grisar.»

      »Men om hon skall dö, så måste hon ju skiljas ifrån det i alla fall», sade Elisa.

      »Låt henne åtminstone behålla sina fän tills hon dör, stackars kräk. Fuska inte i dödens handtverk du, min unge», sade majoren och kastade några läckerbitar till sina två favoritkattor, hvilka sutto och snålades på hvar sin sida om honom.

      »Det är för att möjligen rädda gumman, som jag vill göra rent hos henne, förstår pappa. Hon kan inte lefva i en sådan omgifning.»

      »Hon dör mycket förr, om du beröfvar henne den kära smutsen», vidhöll majoren. »Låt henne du behålla den.»

      »Det är ändå rysligt att älska smuts. Folket behöfver uppfostras. Hit borde komma någon och hålla föreläsningar i hygien», sade Christian med en ansats till energi.

      Han kunde låta ganska dådkraftig, när det gällde sådant, som ej kom i fråga för honom att göra.

      »Har du inte tänkt på att hålla ett sådant föredrag, Rise?» tillade han.

      »Den jag tror skulle lyckas bättre vore fröken Elisa», svarade denne.

      »Elisa! Nej tack, min syster får inte hålla tal», sade löjtnant Christian. »I ett fall är jag biblisk och det är i den åsikten, att kvinnan skall tiga.»

      »Jag tror inte alla hygieniska föredrag i världen skulle kunna rensa mor Ingas stuga», sade Elisa; »till det behöfves en driftig kvinna med sopkvast och rotborste. Det skulle ta bättre än många lärda herrars vältaliga tungor.»

      »Det var ett sant ord», sade kandidaten leende. »Det finns nog för mycket tal och för litet handling i världen.»

      I detta ögonblick öppnades dörren, och tant Cilla seglade in med minen af en martyr.

      »Ursäkta, min nådiga, att vi satte oss», sade majoren, »men se, din morgonsömn och vår morgonaptit äro båda alltför goda för att kunna komma öfverens liksom prästerna i vår församling.»

      »Min morgonsömn!» upprepade tant Cilla med lidande röst. »Den är minsann inte god. Jag sofver aldrig, ser kandidat Rise, men det tror ingen.»

      Tant Cilla var en syster till majoren. Hon hade vid hans hustrus död flyttat till honom för att taga hand om hans hushåll och barn, men Elisa var dock den, som i själfva verket bar omsorgen om allt, tant Cilla inberäknad.

      Den gamla fröken ansåg, att hennes lidanden aldrig fingo den medkänsla de kräfde, och därför framlade hon dem med ny förhoppning för hvarje ny person, som kom i hennes väg. Kandidaten fick nu en utförlig redogörelse för alla de krämpor, som ansatte hennes stackars lekamen. Han hörde på med verkligt deltagande, och tant Cilla kände sig öfverlycklig. I rörelsen öfver att ha funnit någon, som förstod henne, fällde hon ett par tårar. Hans deltagande lät henne riktigt känna hur synd det var om henne.

      »Jag beklagar dig, Rise», sade löjtnant Christian efter frukosten; »nu har du riktigt skaffat dig tant Cilla på halsen. Sanna mina ord, hon kommer aldrig att ge dig någon frid efter detta. Du är hennes favorit; se till att du så snart som möjligt blir entledigad från den sysslan, ty den står ingen ut med i längden.»

      Kandidaten log.

      »Det gör mig ondt om fröken Spitzenholdt, särskildt för hennes sömnlöshets skull», sade han.

      Han led själf ofta däraf, fast just ingen fick veta det.

      »Äsch, visst sofver hon», sade Christian; »hon är den friskaste af oss, fast hon inbillar sig vara dödssjuk.»

      »Det inbillade lidandet kan ofta vara svårare att bära än det verkliga», anmärkte kandidaten och fortsatte sin väg uppför trappan mot lektionsrummet.

      Löjtnant Christian såg efter honom. Den lilla, magra gestalten med utstående skulderblad och spetsiga axlar bildade en skarp kontrast mot hans egen kraftiga yttre människa.

      »Rise!»

      Kandidaten vände sig om och såg frågande på honom. Christian lade märke till mörka ringar under de kvinnligt milda, blå ögonen och ett drag af undergifvet lidande kring de tunna läpparna.

      »Du är det och icke tant Cilla, som varit sömnlös i natt», sade han.

      »Det var nog bara i inbillningen, som jag låg vaken», svarade Sven Rise med ett fint leende.

      »Kom och gå med mig ut på fiske och ge ungarna lof i dag», föreslog Christian.

      »Nej, det kan jag icke.»

      »Och hvarför ej? Ungarna bli förtjusta öfver en lofdag. Ingen annan lägger sig i, hur du sköter undervisningen.»

      »Jo, mina principer lägga sig i den saken», svarade kandidaten.

      »Ingen här i huset har några principer, så dem skall du lägga bort med det snaraste.»

      Kandidaten skakade leende på hufvudet och gick vidare uppför trappan med hastiga steg, ty klockan slog, och punktlighet hörde till den unge mannens principer.

      3

      Fram på förmiddagen kom bud till Elisa och förkunnade, att Inga i Hanebyskogen var omöjlig. Hon ville på inga villkor skiljas från sina kära djur, och ingen kunde stå ut med att sköta henne, så arg var hon.

      Elisa öfverlade med sig själf. Mannen, som kommit med underrättelsen, stod väntande på hennes beslut.

      »Jag kunde rakt inte ta djuren ur stugan», försäkrade han. »Hon lockade på dem, bara jag försökte, och då blefvo de alldeles ifrån sig, och grisarna beto efter mig.»

      »Hon får väl behålla djuren då. Tack för hjälpen», sade Elisa litet kort.

      Försedd med mat och vin begaf hon sig en stund senare till mor Ingas stuga. Ett stycke därifrån mötte hon rättarens Brita.

      »Går Brita ifrån den sjuka?»

      »Jag har inte tid att stanna längre. Mor Lena kom just förbi och lofvade sitta där en stund.»

      »Men sedan då?» frågade Elisa.

      »Jag kan nog inte komma igen», sade Brita tvekande.

      Hon var tydligen föga böjd för att gå tillbaka, men det kostade också på att neka fröken Elisa något.

      »Jag har skurat golfvet och gjort så snyggt där inne som det var möjligt», tillade hon.

      Elisa СКАЧАТЬ