Elsa. Gustaf Björlin

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ Er illa.

      – Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt djefvulstyg.

      – Om I ären det – här sänkte han rösten – heter det likväl icke alldeles så om andra här i huset.

      Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut.

      – Tala nu ur skägget – sade Lars häftigt, då hon var borta – eller vid alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det.

      – Nå, nå, inte så häftigt! – sade mäster Hvittlock saktmodigt. – I går var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed – tillade han, då Lars' blickar mörknade allt mer – det kunde ju endast varit hennes hamn man såg.

      – Så? Man såg hennes hamn? – utropade Lars vredgad. – Det säger jag dig, mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är intet kram för min marknad.

      Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd.

      Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt.

      – Hvad går åt er, far, i dag? – frågade Elsa, då hon en stund derefter inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar.

      – Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg och gränder – sade han vresigt. – Du hade då inte ondt af djefvulens anfäktelse.

      – Käre far, hvad menen I väl?

      Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt han syftade.

      – Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden.

      – Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en menniska, som talade så vänligt som han gjorde.

      – Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet. Men gör du om det en gång till, ska' jag… Han höjde armen.

      – Det må far! – svarade Elsa trotsigt. – Aldrig tvingen I mig till något.

      – Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? – utropade mor Greta, som i det samma inkom. – Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar far!

      – Hvar har du trollringen? – frågade gubben häftigt. – Gif mig den!

      – Den tog mor – sade Elsa med en knyck på hufvudet.

      Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke solen börjat skina dit in.

      – Herre min skapare! – ropade hon och slog samman händerna. – Jäntan hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der.

      Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville endast skrämma henne.

      – Så mycket du vet, Elsa – sade Lars, sedan de undrat åter och fram öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt var, att ingen tagit den – så mycket du vet, inte kommer du i brudstol förr än förståndet fått växa ut på dig.

      – Far gör som han vill – sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt skyndade in på sin kammare.

      – Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista tiden, – sade mor Greta förvånad och såg efter henne, – men tvång biter mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne.

      – Så långt det räcker – sade Lars tviflande. – Men nog ska' ondt gry ut med ondt, – återtog han strax derpå. – Fast mins du mor, när du ville tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i snön hela Guds långa dagen?

      – Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far, hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. —

      Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon, skulle ut med ondt.

      Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem, försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de öppet sökte motverka denna vänskap.

      En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade, och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne.

      – Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, – sade hon suckande.

      – Har mor varit sträng nu igen?

      – Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för stränge herrar.

      Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt från pallen, der han satt.

      – Jag vånne den elake toge dig, trollunge – sade han uppbrusande. – Du drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak, klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.

      – Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig – sade Elsa lugnt och såg honom i ögonen. – Jag har ju intet ondt gjort.

      – Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!

      – Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss…

      Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.

      – Derför ska' du få svida, djefvulsbarn – utropade han – så sant jag heter Lars Mickelsson!

      – Nu ären I för sträng, fader Lars – sade Anders medlande: – Ingen har ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.

      – Om ingen vill kännas vid mig här – sade СКАЧАТЬ