Elsa. Gustaf Björlin

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ style="font-size:15px;">      Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. – Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att omtala för henne hvad hon viste. – Och nu berättade hon, hviskande, att den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra, var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta sig.

      Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför måste äfven bot upptänkas. —

      Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa.

      Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren.

      – Ingen mensklig makt, säger du – frågade mor Greta tankfull, när hon återkom – och ingen af våra prester heller?

      – Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med honom, – svarade Fingerlisa och ville taga afsked. – Men det är långt dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar.

      – Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? – frågade mor Greta ifrigt.

      – Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt, gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för lifstiden.

      Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de svåra tiderna.

      Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han sjelf ingenting gjort.

      – Det var Fingerlisas vanliga lögner – sade hon när denna gått – och det ska' I icke tro på, mor.

      Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. – När man vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn – sade hon andäktigt – får man nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället.

      Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna säga Elsa ett och annat ord.

      Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej.

      VI

      Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning, alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg.

      Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på de fleste ställen bortnötta eller urblekta.

      Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig.

      Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var, plägade han icke gerna umgänge med mästermannen.

      Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden.

      – I kommen då icke med i morgon, fader Lars? – sade mäster Hvittlock och fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt.

      – Inte för allt guld som glimmar… Fråga Jonas Wärme eller någon annan, som bättre behöfver dalern.

      – Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och – om I tror att det ingen heder är dermed – ska' jag säga, att det står i den heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. – Höga magistraten sade ock i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke.

      – Huru СКАЧАТЬ