Drakriket. Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ fyllig och grönögd. Hon var en adelsmans äldsta dotter, en adelsman som såg sig själv som handelsman – eller en handelsman som hade köpt sig adelstiteln, Vars mindes inte riktigt och brydde sig inte heller. Hon var underställd honom – hon gjorde som han sa. Spelade resten någon roll?

      ”Har ni sett tillräckligt, min prins?” frågade hon. Hon ställde sig upp och rörde sig mot honom. Vars gillade sättet hon gjorde det på. Han gillade sättet hon gjorde det mesta på.

      ”Min far vill att jag följer med på jakt i morgon,” sa Vars.

      ”Jag skulle runna rida med dig,” sa Lyril. ”Se efter dig och erbjuda mina tjänster medan du rider.”

      Vars skrattade. Om det sårade henne, än sen då? Hur som helst var hon nog van vid det här laget. Vanligtvis låg han inte med kvinnor särskilt länge; han tappade intresset, de gled ifrån varandra, eller så gjorde han dem för illa. Lyril hade hållit ut längre än de flesta. I flera år nu. Dock hade det givetvis funnits andra än henne under den tiden.

      ”Skäms du över att ses med mig?” frågade hon.

      Vars tog ett steg närmare henne, höll fast henne med en blick. I det ögonblicket av fasa var hon den vackraste människan han någonsin hade sett.

      ”Jag gör som jag vill,” sa Vars.

      ”Ja, min prins,” svarade hon med ännu en rysning som fick Vars armar att darra av lust.

      ”Du är skönare än någon annan kvinna, du är adlig, du är perfekt,” sa han.

      ”Så varför tar du så lång tid på dig att fria till mig?” frågade Lyril. Det var en uttjatad diskussion. Hon hade frågat och antytt och kommenterat så länge Vars kunde minnas.

      Han flög mot henne, snabbt och skarpt, och grep tag i hennes hår. ”Fria till dig? Varför skulle jag gifta mig med dig? Tror du att du är speciell?”

      ”Det måste jag vara,” argumenterade hon. ”Annars skulle inte en prins som du vilja ha mig.”

      Det stämde, i och för sig.

      ”Snart,” sa Vars och tvingade ilskan att dra sig undan. ”När det passar sig.”

      ”När kommer det att passa sig?” krävde hon. Hon började att klä på sig. Blotta åsynen av det fick Vars att vilja klä av henne igen. Han rörde sig mot henne och kysste henne djupt.

      ”Snart,” lovade han; det var enkelt att lova. ”Men till dess…”

      ”Till dess ska vi befinna oss på din fars gästabud för att fira att din systers fästman har anlänt,” sa Lyril. Hon såg fundersam ut. ”Jag undrar om han är stilig.”

      Vars vände henne mot sig med ett grepp så hårt att hon drog efter andan. ”Räcker jag inte för dig?”

      ”Räcker? Du mer än räcker.”

      Vars stönade åt ordfällan han hade gått rakt in i och vände sig sedan bort för att klä på sig. Han letade rätt på vinflaskan och sippade på den under tiden. Han erbjöd Lyril, som också tog sig några klunkar, innan de begav sig ut genom slottet, genom dess svängar och runt dess hörn, mot den stora salen.

      ”Ers Höghet, frun,” hälsade en betjänt när de gick förbi, ”gästabudet har redan börjat.”

      Vars vände sig mot mannen. ”Tror du att du behöver meddela mig det? Tror du att jag är dum eller inte har koll på tiden?”

      ”Nej, min prins, men er far—”

      ”Min far är antingen upptagen med det politiska eller så lyssnar han på Rodry som skryter över vad än han har haft för sig,” sa Vars.

      ”Som ni säger, Ers Höghet,” sa mannen. Han började att gå.

      ”Vänta,” sa Lyril. ”Tror du att du bara kan gå härifrån? Be om ursäkt till prinsen – och till mig – för att du störde oss.”

      ”Ja, givetvis,” sa betjänten. ”Jag är så hemskt—”

      ”En riktig ursäkt,” sa Lyril. ”På dina knän.”

      Mannen tvekade ett ögonblick, innan Vars lade sig i, ”Gör det.”

      Betjänten sjönk till sina knän. ”Jag ber om ursäkt för att ha stört er, Ers Höghet, frun. Jag borde inte ha gjort det.”

      Vars såg hur Lyril log.

      ”Nej,” sa hon. ”Gå nu, bort härifrån.”

      Betjänten praktiskt taget sprang när hon sa så, som en hare jagad av en jakthund. Vars skrattade åt den flyende mannen.

      ”Ibland är du så utsökt grym,” sa han. Han uppskattade det med henne.

      ”Bara när det är underhållande,” svarade Lyril.

      De fortsatte mot salen. Allt var förstås redan i full gång när de kom fram; alla drack och dansade, åt och njöt. Vars såg sin halvsyster längst fram, uppmärksamhetens centrum, tillsammans med sin framtida make. Varför kungens andra frus avkomma förtjänade så mycket uppmärksamhet förstod han sig inte på.

      Det var illa nog att Rodry stod där med en hop adliga ungdomar i ena hörnet och beundrades för historierna om hans eskapader. Varför hade ödet gjort honom äldst? Det var helt ologiskt enligt Vars, som såg tydligt att Rodry hade lika stor chans att bli en bra kung som att flyga, med de där övermuskulösa armarna.

      ”Ett bröllop som detta innebär givetvis en del möjligheter,” sa Lyril. ”Det samlar så många hertigar och hertiginnor…”

      ”Som vi kan bekanta oss med,” sa Vars. Han förstod hur spelet gick till. ”Och självklart hjälper det att känna till deras svagheter. Visste du att greve Durris där borta är svag för rökning?”

      ”Nej, det visste jag inte,” sa Lyril.

      ”Ingen annan kommer att få veta det heller, så länge han kommer ihåg att jag är hans vän,” sa Vars. Han och Lyril fortsatte genom folkmassan och rörde sig så småningom åt olika håll. Han såg hur hon ögnade kvinnorna i salen, hur hon letade efter alla detaljer som gjorde dem mindre vackra än henne, eller svagare, eller helt enkelt inte på samma nivå som henne. Hon försökte förmodligen också att räkna ut alla övertag hon kunde få över dem. Det fanns en strävhet i hennes bedömning som Vars tyckte om. Det kanske var på grund av den som han hade varit med henne så länge.

      ”Och det är förstås ännu en anledning att inte följa med och jaga i morgon,” sa han. ”Med alla idioter ur slottet, kan jag göra vad jag vill. Kanske arrangera saker för mitt gynnande.”

      ”Hörde jag ’jaga’?”

      Hans brors röst hade samma kraft och bas som alltid. Vars vände sig mot Rodry och tvingade fram leendet som han hade tränat fram under hela sin uppväxt.

      ”Rodry, min bror,” sa han. ”Jag insåg inte att du var tillbaka från… Vart var det du och far åkte någonstans, nu igen?”

      Rodry ryckte på axlarna. ”Du kunde ha följt med så skulle du veta.”

СКАЧАТЬ