Drakriket. Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ de andra; en slottstjänare, snarare än en av prinsessans privata tjänare.

      ”Ers Majestät, Ers Höghet,” började hon med en nigning. ”Jag har skickats för att informera er att hertig Viris son Finnal har anlänt och väntar i det större förrummet, om ni har tid att möta honom innan gästabudet.”

      Åh, gästabudet. Hennes far hade utnämnt en hel vecka åt den, om inte mer, öppen för alla och fylld med underhållning.

      ”Om jag har tid?” sa Lenore, innan hon mindes hur saker och ting fungerade vid hovet. Hon var trots allt en prinsessa. ”Givetvis. Var snäll och meddela Finnal att jag kommer ner direkt.”

      Hon vände sig mot sin mor. ”Har far verkligen råd att vara så generös med gästabudet?” frågade hon. ”Jag är inte… Jag förtjänar inte över en veckas gästabud. Det tar säkert jättemycket från både pengarna och matförrådet.”

      ”Din far vill vara generös,” sa Lenores mor. ”Han säger att jakten i morgon kan bidra med tillräckligt för att kompensera det.” Hon skrattade. ”Min make tror fortfarande att han är den störste av jägare.”

      ”Det blir ett bra tillfälle att organisera saker medan alla är upptagna med gästabudet,” antog Lenore.

      ”Det också,” svarade hennes mor. ”Tja, om det ska hållas ett gästabud, måste vi se till att du är klädd för det, Lenore.”

      Hon gjorde stort väsen över Lenores utstyrsel en stund till och Lenore hoppades verkligen att hon såg anständig ut.

      ”Nu så. Ska vi gå ner och träffa din blivande make?”

      Lenore nickade, oförmögen att dölja den iver som ville springa från hennes bröstkorg. Hon gick med sin mor och sitt kotteri av tjänsteflickor genom slottet, mot förrummet som ledde till den stora salen.

      Det fanns så många människor i slottet och alla jobbade på förberedelserna inför bröllopet. Många av dem var också på väg till den stora salen. Slottet var fyllt med slingrande svängar och rum som ledde till nya rum; dess helhet var en spiral, precis som staden själv, så att eventuella angripare stod inför lager på lager av försvar. Hennes förfäder hade dock skapat något annat än bara grå sten som försvar; varje rum var målat i färger som var så starka att de verkade ta med sig den yttre världen in i rummet. Tja, kanske inte den värld som fanns i staden – den världen var regn, lera, rök och kvävande ånga.

      Lenore begav sig genom en innerbalkong med målningar som avbildade hennes förfäder längs ena väggen. Var och en av dem såg starkare och elegantare ut än den förra. Därifrån tog hon en slingrande trappa förbi ett flertal salonger, mot förrummet innan den stora salen. Hon stod med sin mor utanför dörren och väntade på att tjänstefolket skulle öppna dörren och presentera henne.

      ”Prinsessan Lenore av det Norra Kungariket och hennes mor, drottning Aethe.”

      De klev in – och där var han.

      Han var… perfekt. Det fanns inget annat ord för känslan han satte i Lenore när han vände sig mot henne och gled ner i den mest graciösa bugningen hon hade sett på länge. Han hade mörkt hår i underbara, korta lockar; raffinerade ansiktsdrag, nästan vackra; samt en kroppsform som verkade både atletisk och slank, klädd i en röd väst och grå hosor. Han såg ut att vara ett eller två år äldre än Lenore, men det var för henne spännande snarare än skrämmande.

      ”Ers Majestät,” sa han med en blick mot Lenores mor. ”Prinsessan Lenore. Jag är Finnal från huset Viris. Jag kan bara säga hur länge jag har sett fram emot detta ögonblick. Ni är ännu skönare än jag föreställde mig.”

      Lenore rodnade. Hon rodnade aldrig. Hennes mor hade alltid sagt att det var opassande. När Finnal höll ut sin hand, tog hon den i sin så graciöst hon kunde och kände styrkan i honom. Hon föreställde sig hur det skulle vara om dessa händer drog henne närmare för en kyss, eller mer än en kyss…

      ”Vid er sida känner jag mig knappt som den sköna,” sa hon.

      ”Om jag skiner, är det bara en reflektion av ert ljus,” svarade han. Så stilig och så poetisk, dessutom?

      ”Det är svårt att tro att vi kommer att vara gifta inom en vecka,” sa Lenore.

      ”Jag tror att det kanske är för att vi inte är de som har lagt ner långa månaders arbete på att förhandla om giftermålet,” svarade Finnal. Han log ett vackert leende. ”Men jag är glad att våra föräldrar gjorde det.” Han såg sig omkring i rummet, på Lenores mor och tjänsteflickorna. ”Det är nästan synd att jag inte kan ha er här för mig själv, prinsessan, men det kanske är bäst så. Jag är rädd att jag skulle tappa bort mig i era ögon. Då skulle er far bli missnöjd med mig, eftersom jag skulle missa så mycket av hans gästabud.”

      ”Får ni alltid till sådana fina komplimanger?” frågade Lenore.

      ”Bara när de är förtjänta,” svarade han.

      Lenore kände hur hon förlorade sig i sina fantasier om honom när hon stod bredvid honom vid dörren till den stora salen. När betjänterna öppnade den, såg hon gästabudet i full fart. Hon hörde bardens musik och såg akrobaterna som erbjöd underhållning längre bort i salen där stadsborna satt.

      ”Vi borde gå in,” sa hennes mor. ”Din far kommer utan tvekan att vilja visa sin entusiasm över giftermålet och han vill nog också se hur lycklig du är. Visst är du lycklig, Lenore?”

      Lenore såg in i sin fästmans ögon och kunde inte göra annat än att nicka.

      ”Ja,” svarade hon.

      ”Och jag ska sträva efter att ni förblir det,” sa Finnal. Han tog hennes hand, lyfte den till sina läppar och lämnade genom hudkontakten en hetta där som spred sig genom hela Lenores kropp. Hon kunde inte låta bli att tänka på alla andra ställen han kunde kyssa och han log, som om han visste precis vilken effekt hans charm hade. ”Snart, min älskade.”

      Hans älskade? Älskade Lenore honom, när de nyss hade mötts? Kunde hon älska honom efter bara en kort beröring? Lenore visste att det var nonsens att tro att hon kunde det, något från en bards sånger, men i den stunden trodde hon ändå det. Åh, hon trodde verkligen det.

      Med ett leende tog hon ett steg framåt samtidigt som Finnal och visste att tillsammans liknade de nog någonting ur legenderna, för de som iakttog dem. De rörde sig som en enhet, sammanlänkade.

      Snart skulle de verkligen vara sammanlänkande och den tanken var mer än nog för Lenore när de gick längre in i salen för att delta i festandet.

      Ingenting, tänkte hon, kunde möjligtvis förstöra den stunden.

      KAPITEL FYRA

      Prins Vars hällde i sig ett krus med öl och såg till att ha bra utsikt över Lyril under tiden. Hon låg fortfarande naken i hans säng, satte sig sedan upp och såg på honom med en tydlig nyfikenhet som matchade hans egen. Blåmärkena från kvällen innan syntes bara lite grann.

      Som hon bör, tänkte Vars. Han var en blodsprins trots allt. Kanske inte lika muskulös som sin storebror men ung, tjugoett år, och fortfarande stilig. Hon bör se på mig med nyfikenhet, med intresse och aktning, tänkte han, kanske till och med fruktan, om hon visste vilka saker jag СКАЧАТЬ