Förrådd . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ Hon skulle inställa sig hos Rexius, ta sitt straff, och efteråt skulle hon vänta till soluppgången, när alla sov, och hon skulle rymma tillsammans med Sam.

      Hon kunde så klart inte bara rymma. Först skulle hon vara tvungen att rapportera tillbaka, för att ta sitt straff, annars skulle klanen jaga henne och hon skulle vara på flykt för resten av sitt liv. Så fort hon fått sitt straff skulle ingen följa efter henne. Då kunde hon ta Sam, och de kunde fly långt bort härifrån, och slå sig ner någon annanstans. Bara dem två.

      Hon hade inte förväntat sig att han, Sam, skulle få henne att känna som hon gjorde. När hon nu tänkte på prioriteringar tänkte hon på honom först. Hon ville vara med honom. Hon behövde vara med honom. Hur galet det än lät, till och med för henne själv, kunde hon faktiskt inte längre se ett liv utan honom. Hon var förbannad på sig själv. Hon förstod inte hur hon hade låtit det gå så långt. En förälskelse med en tonårskille. Och dessutom, en människa. Hon hatade sig själv för det. Men det var så det var. Det var ingen idé att försöka ändra på hur hon kände.

      Tanken på det gav henne styrka när hon långsamt närmade sig Rexius tron och förberedde sig för sin dom. Hon skulle få känna på obeskrivlig smärta, det visste hon, men tanken på Sam skulle hålla henne stark genom det. Hon skulle ha något att återvända till. Och Sam skulle vara skyddad, skonad från allt det här. Det gjorde allt uthärdligt.

      Men skulle han älska henne efter att hon fått sitt straff? Om hon kände Rexius rätt skulle han spara Ioricsyran för henne, och ärra hennes ansikte så mycket han kunde. Hon skulle kunna förlora det bästa med hennes utseende. Skulle Sam fortfarande älska henne? Hon hoppades på det.

      Kammaren hyschades ner då hundratals vampyrer trängde sig närmare, ivriga att se vad som skulle hända härnäst. Samantha tog flera steg närmare Rexius, gick ner på knä och bugade inför honom.

      Rexius, bara några få meter ifrån henne, stirrade ner från sin tron, med allvarsamma, isande blå ögon som trängde rakt igenom henne. Det kändes som flera minuter som han stirrade på henne, även om Samantha visste att det förmodligen bara var några sekunder. Hon höll huvudet böjt. Hon visste bättre än att möta hans blick.

      ”Så,” började Rexius, hans skrovliga röst skar genom luften, ”det är så dags att komma hem och betala för sina misstag.”

      Han studerade Samantha i flera minuter. Hon visste bättre än att försöka förklara sig. Hon fortsatte bara hålla huvudet böjt.

      ”Jag skickade dig på ett väldigt enkelt uppdrag,” fortsatte han. ”Efter Kyles misslyckanden behövde jag någon jag kunde lita på. Min mest värdefulla soldat. Du hade aldrig svikit mig, inte på flera tusen år,” sa han, medan han stirrade på henne. ”Men den här gången, detta enkla uppdrag har du på något sätt misslyckats med. Och det fullständigt.

      Samantha böjde huvudet igen.

      ”Så. Berätta exakt vad som hände med Svärdet. Var är det någonstans?”

      ”Mästare,” började hon långsamt, ”Jag spårade flickan. Caitlin. Och Caleb. Jag hittade dem båda två. Och jag hittade Svärdet. Jag lyckades till och med få Caitlin att släppa det. Det låg på golvet, bara någon meter ifrån mig. Inom bara några sekunder skulle det säkerligen ha varit i min hand så jag kunde ta det tillbaka till dig.”

      Samantha svalde.

      Jag hade inte kunnat förutse vad som hände sen. Jag överraskades, attackerades av Kyle–”

      Ett högt mumlande bröt ut bland vampyrerna.

      ”Innan jag kunde ta Svärdet,” fortsatte hon, ”hade Kyle redan tagit det. Han flydde från kyrkan, och det fanns inget jag kunde göra. Jag försökte hitta honom, men han var redan borta. Han har nu Svärdet.”

      Ett ännu högre sorl spred sig genom rummet. Oron i rummet var uppenbar.

      ”TYSTNAD!” skrek en röst.

      Långsamt tystnade sorlet.

      ”Så,” började Rexius, ”efter allt det lät du Kyle ta Svärdet. Du praktiskt taget gav det till honom.

      Samantha visste bättre, men hon kunde inte behärska sig. Hon var tvungen att försvara sig. ”Mästare, det fanns inget jag kunde göra—”

      Rex avbröt henne bara genom att skaka på huvudet. Hon bävade för den gesten. Det betydde att något dåligt skulle hända härnäst.

      ”Tack vare dig måste jag nu förbereda mig för två krig. Detta patetiska krig med människorna, och nu ett krig med Kyle.”

      En tung tystnad la sig som en filt över rummet, och Samantha kände sitt straff komma närmre. Hon var redo att ta det. Hon höll hårt i bilden av Sam i hennes tankar, och det faktum att de inte kunde döda henne helt. De skulle aldrig göra det. Det skulle bli ett liv efter det här, något sorts liv, och Sam skulle vara där.

      ”Jag har ett väldigt särskilt straff sparat för dig,” sa Rexius långsamt medan han bröt ut i ett flin.

      Samantha hörde dubbeldörrarna öppna bakom henne, och hon vände sig om för att se.

      Hennes hjärta sjönk.

      Där, med kedjor vid fötter och händer, och två vampyrer som släpade in honom, var Sam.

      De hade hittat honom.

      Han hade fått munkavle, och hur mycket han än vred sig och försökte skrika så kunde han inte. Hans ögon var stora av chock och rädsla. De släpade honom till sidan av rummet, med skramlande kedjor, och höll honom stadigt för att tvinga honom att se.

      ”Det verkar som att du inte bara förlorat Svärdet, utan även fattat tycke för en människa, trots varenda regel vår ras har,” sa Rexius. ”Ditt straff, Samantha, kommer bli att se det som du håller mest kärt lida. Jag känner att det som du håller mest kärt inte är du själv. Det är den här pojken. Denna patetiska, lilla människopojke. Nåja,” sa han, lutandes närmre, med ett leende.”Då är det så du ska bli straffad. Vi ska låta den här pojken känna på fruktansvärd smärta.”

      Samanthas hjärta dunkade i bröstet. Det här var något hon inte hade förutsett, och något hon inte kunde låta ske. Inte till något pris.

      Hon tog sats och hoppade mot vampyrerna som höll i Sam. Hon lyckades nå en och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög baklänges.

      Men innan hon kunde attackera den andra var flera vampyrer på henne och höll fast henne. Hon kämpade med all sin kraft, men de var för många, och hon kunde inte matcha deras styrka på en och samma gång.

      Hon såg hjälplöst på när flera vampyrer släpade Sam mot mitten av rummet. De ställde honom på platsen—samma plats som de som ska gå igenom behandling med Ioricsyran placeras på. På en vampyr var det obeskrivligt smärtsamt. Det gav ärr för livet.

      Men för en människa skulle smärtan vara omätbar och straffet betydde en säker död. De förde honom mot hans avrättning. Och de tvingade henne att se på.

      Rexius log ännu bredare då Sam kedjades fast vid platsen. När Rexius nickade slet en av skötarna tejpen från hans mun.

      Sam såg genast mot Samantha med skräck i ögonen.

      ”Samantha!” СКАЧАТЬ