Förrådd . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

      Han vände sig och såg mot henne, ännu mer besvärad än förut.

      ”Nej,” sa han bestämt. ”Min klan är i allvarlig fara. Och varje minut som jag är borta växer sig faran större.”

      Caitlin tänkte efter.

      ”Så varför har du inte gått till dem?” frågade hon.

      Men hon visste redan svaret, innan han ens sagt det.

      ”Jag kunde inte lämna dig,” sa han. ”Jag var tvungen att se att du var okej.”

      Var det allt? Tänkte Caitlin. Brydde han sig bara om att se till att hon var okej? Och så fort hon var bättre skulle han bara lämna?

      Å ena sidan kände Caitlin kärlek för honom svalla upp inom sig, när hon förstod vad han offrat. Men å andra sidan undrade hon om han bara brydde sig om att hon var okej rent fysiskt? Inte om dem som par?

      ”Så…” började Caitlin,” nu när du sett att jag är okej…ska du bara gå?”

      Det kom ut för hårt. Vad var fel på henne? Varför kunde hon inte vara snällare, mjukare, som han varit? Det var definitivt inte hennes mening. Det kom bara ut helt fel. Egentligen hade hon velat säga, Snälla, lämna mig aldrig.

      ”Caitlin,” började han mjukt, ”Jag vill att du ska förstå. Min familj, mitt folk, min klan—de är i allvarlig fara. Svärdet är där ute, och det är i fel händer. Jag måste återvända till dem. Jag måste rädda dem. Egentligen borde jag ha lämnat för en vecka sen…och nu när jag ser att du är okej…det är inte så att jag vill lämna dig. Det är att jag måste rädda min familj,” sa han mjukt.

      ”Jag skulle kunna komma med dig,” svarade Caitlin hoppfullt. ”Jag skulle kunna hjälpa till.”

      ”Du är inte helt återhämtad än,” sa han. ”Den kraschlandningen var ingen olycka. Det tar vilken vampyr som helst tid att helt och hållet vänja sig vid de nya krafterna. Och i ditt fall, du skadades allvarligt av Svärdet. Det kan ta dagar, eller veckor, att läka. Om du följde med skulle du kunna göra illa dig själv. Slagfältet är ingen plats för dig just nu. De kommer träna dig här. Det är därför jag tog med dig hit.”

      Caleb vände sig om och ledde henne över terrassen och såg ner mot innergården.

      Långt där nedanför, upplysta av ljuset från facklor, var dussintals vampyrer som slogs, boxades och brottades med varandra.

      ”På den här lilla ön är en av de bästa klanerna som finns,” sa Caleb. ”De har gått med på att ta in dig. De kommer lära dig. De kommer träna dig. De kommer göra dig starkare. Och sen, när dina krafter har utvecklats helt, och du har läkt, då skulle det vara en ära att slåss bredvid dig. Tills dess kan jag inte låta dig följa med. Kriget jag är på väg mot är väldigt farligt. Till och med för en vampyr.”

      Caitlin rynkade på ögonbrynen. Hon hade varit rädd för att han skulle säga något sådant.

      ”Men tänk om du inte kommer tillbaka?” frågade hon.

      ”Om jag lever, kommer jag tillbaka till dig. Jag lovar.”

      ”Men om du inte lever? Frågade Caitlin, nästan för rädd att ens säga orden.

      Caleb vände sig om och såg ut mot horisonten, och andades tungt. Han stirrade mot molnen och sa inte ett ord.

      Nu var Caitlins chans. Hon ville desperat ändra samtalsämne. Han hade bestämt sig för att lämna, hon kunde se det, och inget skulle stoppa honom. Och det var uppenbart att han inte skulle ta henne med sig. Hon kände en våg av utmattning och hon visste att han hade rätt: hon var inte redo för att slåss. Hon behövde läka.

      Hon ville inte slösa mer tid på att försöka stoppa honom. Och hon ville inte prata mer om vampyrer, krig eller svärd. Hon ville använda den värdefulla tid de hade kvar att prata om dem. Caitlin och Caleb. Dem som ett par. Deras framtid. Deras kärlek för varandra. Deras hängivenhet till varandra. Var stod de egentligen?

      Än viktigare, hon insåg att ända sedan hon träffade honom för första gången, hade hon tagit honom för givet. Hon hade aldrig stannat upp och tittat in i hans ögon för att säga hur starkt hon egentligen kände för honom. Hon var kvinna nu, och det var dags att hon betedde sig moget, som en kvinna. För att berätta för honom hur hon egentligen kände för honom. Han behövde veta. Kanske kände han det på sig, hur mycket hon älskade honom, men hon hade aldrig faktiskt sagt det. Caleb, jag älskar dig. Jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig. Jag kommer alltid att älska dig.

      Caitlins hjärta dunkade och hon var mer skräckslagen för detta än vad hon varit för något annat. Skakande sträckte hon sin hand mot hans ansikte och la den lätt mot hans kind.

      Han vände sig långsamt mot henne.

      Hon var äntligen redo att berätta sina känslor för honom.

      Men när hon försökte fastnade orden i halsen.

      På samma gång såg han plötsligt på henne med oro i blicken, och han öppnade munnen för att säga något.

      ”Caitlin, det är något jag måste berätta för dig—” började han.

      Men han fick inte avsluta meningen.

      Plötsligt hördes en dörr öppna, och Caitlin kunde känna att de inte längre var ensamma.

      De vände sig båda om för att se vem det var.

      Det var en person. En vampyr. En vacker, fantastisk varelse, längre, smalare och bättre byggd än Caitlin. Med långt, svallande rätt hår och lysande gröna ögon.

      När Caitlin insåg vem det var sjönk hennes hjärta.

      Nej. Det kunde inte vara.

      Det var hon. Sera. Calebs exfru.

      Caitlin hade bara kort träffat henne en gång förut, vid klostren. Men hon hade inte glömt henne.

      Sera gick mot dem med samma elegans som en varelse som gått på jorden i flera tusen år. Självsäkert. Utan att sakta ner, och utan att ta blicken från Caitlin, gick hon och ställde sig bredvid Caleb.

      Hon sträckte upp en vacker, blek hand och la den långsamt runt Calebs axel. Hon såg ner på Caitlin med totalt förakt.

      ”Caleb?” sa hon mjukt, med ett ondskefullt leende på hennes läppar. ”Berättade du inte om oss?”

      Och med de få orden kändes det som att Caitlin fått en kniv genom hjärtat.

      FEM

      Samantha såg med fasa på när kitteln tippade mot Sams ansikte. Hon kämpade för allt hon var värd, men hon kunde inte bryta sig loss från hennes tillfångatagare. Hon var hjälplös. Hon var tvungen att helt enkelt stå där och se på när personen hon kommit att älska förgördes.

      När vätskan sköljde över honom förberedde sig Samantha på att höra de fasansfulla skriken som oftast hördes när någon östes med Ioricsyra.

      Men СКАЧАТЬ