En Kamp Om Ära . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

      ”Jag sökte dig”, sa hon. ”Jag gick till din stuga. Hörde du mig knacka?”

      ”Jag hör allt”, svarade han kryptiskt.

      Hon blev tyst och tvekade. Hans ansikte hade inget uttryck.

      ”Säg vad jag måste göra”, sa hon. ”Jag gör vad som helst. Snälla, låt inte Thor dö. Du får inte låta honom dö!”

      Gwen klev fram och grep honom bedjande om handleden. Men när hon rörde honom sveddes hon av en brännande hetta som strömmade från honom och upp i hennes hand, och hon drog undan handen, helt överväldigad av kraften.

      Argon suckade, vände sig bort och tog några steg mot sjön. Han blev stående där och såg ut över vattnet, med återskenet från ljusen i ögonen.

      Hon steg fram och ställde sig bredvid honom och stod tyst där, osäkert hur länge, och väntade på att han skulle vara redo att tala.

      ”Det är inte omöjligt att ändra ödet”, sa han. ”Men priset är högt för den som ber. Du vill rädda ett liv. Det är ett ädelt företag. Men du kan inte rädda två. Du måste välja.”

      Han vände sig mot henne.

      ”Vill du att Thor skall överleva den här natten, eller din bror? En av dem måste dö. Så är det skrivet.”

      Gwen fasade inför frågan.

      ”Vad är det för val?”, frågade hon. ”Genom att rädda en dömer jag den andre.”

      ”Det gör du inte”, svarade han. ”De är båda menade att dö. Jag är ledsen. Men det är deras öden.”

      Gwen kände det som en kniv stuckits i magen på henne. Båda menade att dö? Det var för fruktansvärt för att föreställa sig. Kunde ödet verkligen vara så grymt?

      ”Jag kan inte välja en över den andre”, sa hon till sist med låg röst. ”Min kärlek till Thor är naturligtvis starkare. Men Godfrey är mitt eget kött och blod. Jag kan inte leva med tanken på att en av dem överlever på bekostnad av den andre. Och jag tror inte att någon av dem skulle vilja det.”

      ”Då ska de båda dö”, svarade Argon.

      Gwen överväldigades av panik.

      ”Vänta!”, ropade hon efter honom när han börjat gå sin väg.

      Han vände om och såg på henne.

      ”Men jag då?”, frågade hon. ”Kan jag dö i deras ställe? Är det möjligt? Kan båda få leva om jag dör?”

      Argon såg på henne en lång stund, som om han vägde hennes innersta väsen.

      ”Du har ett rent hjärta”, sa han. ”Den mest renhjärtade av alla MacGils. Din far valde klokt. Det gjorde han…”

      Argons röst försvann bort och han fortsatte att se henne i ögonen. Det var besvärande, men Gwen vågade inte se bort.

      ”Genom ditt val, genom ditt offer denna natt”, sa Argon, ”har ödesgudinnorna hört dig. Thor ska räddas i natt. Och det ska även din bror. Även du kommer att leva. Men en liten del av dit liv kommer att tas. Minns att det alltid är ett pris. Till en del kommer du att dö, som betalning för båda deras liv.”

      ”Vad innebär det?”, frågade hon skräckslaget.

      ”Allt kommer med ett pris”, svarade han. ”Du har ett val. Föredrar du att inte betala det?”

      Gwen stålsatte sig.

      ”Jag gör vad som helst för Thor. Och för min familj.”

      Argon stirrade rakt igenom henne.

      ”Thor har ett stort öde”, sa Argon. ”Men ödet kan ändras. Det följer med stjärnorna. Men det styrs också av Gud. Gud kan ändra öden. Thor var tänkt att dö den här natten. Han kommer att leva, endast på grund av dig. Du kommer att få betala priset. Och det kommet att bli högt.”

      Gwen ville veta mer, och hon sträckte sig fram mot Argon, men plötsligt, när hon gjorde det, blixtrade ett skarpt ljus framför henne, och Argon försvann.

      Gwen snodde runt och såg efter honom åt alla håll, men han fanns ingenstans i närheten.

      Till sist vände hon sig och såg ut över sjön. Den låg där så stilla, som om ingenting hänt där den natten. Hon såg sin egen spegelbild, och den såg så avlägsen ut. Hon fylldes av en stor tacksamhet, och till sist av en känsla av frid. Men hon kunde inte annat än fasa inför sin egen framtid. Hur mycket hon än försökte få det ur tankarna så kunde hon inte annat än undra vilket pris hon skulle få betala för Thors liv.

      Kapitel åtta

      Thor låg mitt på slagfältet på marken, fastnaglad av McClouds soldater och med larmet av strid, hästars gnäggande och döende män ringande i öronen. Plötsligt blockerades den sjunkande solen och den stigande månen – en måne större än han någonsin sett – av en väldig soldat som klev fram, höjde sin treudd och beredde sig att stöta till. Thor visste att det här var slutet.

      Han slöt ögonen och förberedde sig på döden. Han kände ingen rädsla. Bara sorg. Han ville få mer tid att leva, han ville få upptäcka vem han egentligen var, vad hans öde var, och mest av allt ville han få mer tid med Gwen.

      Han kände att det inte var rättvist att han skulle dö så här. Inte här. Inte på det här sättet. Det var inte dags för honom ännu. Han kände det. Han var inte redo ännu.

      Så plötsligt kände han något välla upp inom sig: en vildhet, en rå styrka som inte liknade något han känt förut. Hela kroppen brände och hettade, och en ny känsla bröt fram, upp genom fotsulorna, genom benen, upp i bröstet och genom armarna på honom, tills fingertopparna tycktes brinna och spraka av en kraft han knappt kunde förstå. Thor chockades när han hörde sitt eget våldsamma rytande, som en drakes när den reste sig från underjorden.

      Han kände tio mäns styrka i kroppen när han slog soldatens grepp åt sidan och kastade sig på fötter. Innan soldaten hann stöta med treudden hade Thor klivit fram, greppat om hjälmen och skallat honom så att näsbenet krakade och bröts – sedan sparkade han till så att mannen kastades med sådan kraft att tio män fälldes i fallet.

      Thor vrålade med ett nytt raseri och grep tag om en annan soldat, lyfte honom högt över huvudet och kastade honom mot hopen, där dussintals män fälldes som käglor. Så sträckte han sig och slet en stridsklubba med lång kedja ur handen på en soldat, och svingade den, runt, runt över huvudet, tills skrik hördes i en stor cirkel runtom, där fienden nu föll i mängder.

      Thor kände kraften fortsätta välla fram inom sig, och han lät den ta över. Fler män rusade mot honom, och han sträckte fram handen och överraskades av en sprakande känsla och av synen av en frusen dimma som flödade fram ur den. Plötsligt stannade angriparna, omslutna av block av is, fastfrusna på platsen.

      Thor riktade handen runtom, och överallt frös män till block av is, som om de fallit runtom på slagfältet.

      Han vände sig mot sina vapenbröder och såg soldater i färd med СКАЧАТЬ